{"id":72678,"date":"2013-07-12T15:09:46","date_gmt":"2013-07-12T13:09:46","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=72678"},"modified":"2013-07-29T13:09:18","modified_gmt":"2013-07-29T11:09:18","slug":"skivrecension-hebronix-unreal","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=72678","title":{"rendered":"Skivrecension: Hebronix – Unreal"},"content":{"rendered":"

\"hebronix\"<\/a><\/p>\n

Artist: Hebronix<\/strong>
\n Titel: Unreal<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

I en intervju med Paste Magazine<\/a> ber\u00e4ttar\u00a0den f\u00f6re detta Yuck- och Cajun Dance Party-frontmannen Daniel Blumberg n\u00e5got sk\u00e4mtsamt att Unreal<\/em> blir hans femte debutalbum.\u00a0Under namnet Hebronix har den till synes rastl\u00f6se sj\u00e4len slagit f\u00f6lje med producenten och f\u00f6rebilden Neil Hagerty, som kanske \u00e4r mest k\u00e4nd f\u00f6r sitt arbete med Royal Trux, och resultatet tycks komma fr\u00e5n en helt annorlunda plats \u00e4n det charmigt fuzziga som Yuck stod f\u00f6r 2011 n\u00e4r de fick spela p\u00e5 i stort sett varenda europeisk musikfestival. Om l\u00e5tar som The Wall<\/em> och Get Away<\/em> var fyllda av sprudlande\u00a0energi s\u00e5 \u00e4r l\u00e5tarna p\u00e5 Unreal<\/em> det bakfulla uppvaknandet dagen d\u00e4rp\u00e5.<\/p>\n

Daniel Blumberg drar ned p\u00e5 tempot – och ut p\u00e5 tiden – det verkar som att han hittat ett sound som \u00e4r lite mer personligt och eftert\u00e4nksamt.\u00a0Unreal<\/em> inneh\u00e5ller bara sex sp\u00e5r, men de flesta str\u00e4cker sig \u00f6ver sjuminutersstrecket\u00a0– inledande Unliving<\/em> klockar exempelvis in p\u00e5 10:10. S\u00e5 den genomg\u00e5ende k\u00e4nslan \u00e4r n\u00e5got mer ambiti\u00f6s, kanske eftersom l\u00e5tarna – som fortfarande \u00e4r gitarrbaserade – ofta byggs upp mot crescendon p\u00e5 ett s\u00e4tt som Yuck aldrig ens kom i n\u00e4rheten av.\u00a0Musikaliskt kretsar det genomg\u00e5ende kring n\u00e5gon slags bak\u00e5tlutad, soldimmig och narkostisk k\u00e4nsla som vid en f\u00f6rsta anblick har en tendens att bli aningen monoton, men som \u00f6ppnar upp sig och i sina b\u00e4sta \u00f6gonblick visar upp Blumbergs ofr\u00e5nkomliga skicklighet som l\u00e5tskrivare – som n\u00e4r str\u00e5karna kommet in i Viral<\/em>\u00a0(en av de tv\u00e5 l\u00e5tarna som f\u00f6regick albumsl\u00e4ppet), introt i\u00a0Garden<\/em> som f\u00f6r tankarna till band som My Bloody Valentines brusiga shoegaze, eller den mjuka fuzzpoppen i Wild Whim<\/em>. Ett album d\u00e4r resan dit ofta k\u00e4nns viktigare \u00e4n sj\u00e4lva destinationen i sig. D\u00e4r Blumberg stannar upp f\u00f6r att hinna se allt det vackra i sin omgivning.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Viral, Wild Whim, Garden<\/p>\n