{"id":71887,"date":"2013-06-19T16:39:47","date_gmt":"2013-06-19T14:39:47","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=71887"},"modified":"2013-06-28T16:27:07","modified_gmt":"2013-06-28T14:27:07","slug":"skivrecension-jagwar-ma-howlin","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=71887","title":{"rendered":"Skivrecension: Jagwar Ma – Howlin"},"content":{"rendered":"

\"howlin\"<\/a><\/p>\n

Artist: Jagwar Ma<\/strong>
\n Titel: Howlin<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Det brukar talas om Primal Screams Screamadelica<\/em> som ett av 90-talets m\u00e4sterverk. Ett album som n\u00e4r den kom ut 1991 f\u00f6renade dansmusik med rockens estetik p\u00e5 ett s\u00e4tt som aldrig riktigt gjorts varken tidigare eller senare. S\u00e5 h\u00e4r i\u00a0efterhand kan det k\u00e4nnas m\u00e4rkligt att inte Madchester-scenen h\u00f6ll i sig, eller att fler mini-Screamadelicas<\/em> poppade upp – men nu, efter band som Happy Mondays och The Stone Roses mer eller mindre lyckade \u00e5terkomster, verkar intresset b\u00f6rjat komma tillbaka.<\/p>\n

Ett band som helt klart tagit Screamadelica<\/em> till sig \u00e4r Jagwar Ma, en Sydneyduo best\u00e5ende av\u00a0Gabriel Winterfield och Jono Ma som egentligen \u00e4r f\u00f6r unga f\u00f6r att ha upplevt Madchester-v\u00e5gen n\u00e4r det begav sig, men likt folk som precis missade 60-talet minns det som ett fantastiskt decennium\u00a0v\u00e5rdar Jagwar Ma sitt 90-tal med en slags stor\u00f6gd k\u00e4rlek.\u00a0Deras f\u00f6rsta singel Come Save Me<\/em> d\u00f6k upp p\u00e5 n\u00e4tet redan f\u00f6r ett par \u00e5r sedan, och i\u00a0samband med att de p\u00e5 Hultsfredsfestivalen gjorde sin f\u00f6rsta spelning p\u00e5 svensk mark s\u00e5g \u00e4ven\u00a0Howlin<\/em>\u00a0– ett av 2013 \u00e5rs starkaste debutalbum – dagens ljus.<\/p>\n

Att de ofta hamnar i samma fack som landsm\u00e4nnen i Tame Impala – trots att det n\u00e4stan \u00e4r lika l\u00e5ngt mellan Sydney och Perth som det \u00e4r mellan Stockholm och Moskva – \u00e4r v\u00e4l n\u00e5got de f\u00e5r leva med. De har trots allt b\u00e5da en fallenhet f\u00f6r trippigt sockers\u00f6ta melodier.\u00a0Den smittsamma kakofonin i The Throw<\/em>, Beach Boys-st\u00e4ms\u00e5ngen i That Loneliness<\/em>, 60-talsvibbarna i Let Her Go,<\/em>\u00a0de dansanta electro-influenserna i Four<\/em>\u00a0och den sm\u00e5tt sedativa k\u00e4nslan i Backwards Berlin<\/em> i all \u00e4ra, men det \u00e4r Man I Need<\/em> som med sitt psykedeliska reverb \u00e4r\u00a0albumets givna h\u00f6jdpunkt. En singel s\u00e5 direkt att jag redan nu kan konstatera att det blir soundtracket f\u00f6r min sommar.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Man I Need<\/p>\n