{"id":71103,"date":"2013-05-31T23:47:35","date_gmt":"2013-05-31T21:47:35","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=71103"},"modified":"2013-06-11T14:48:23","modified_gmt":"2013-06-11T12:48:23","slug":"the-national-nostalgi-och-trost-infor-en-snorig-host","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=71103","title":{"rendered":"The National-nostalgi och tr\u00f6st inf\u00f6r en snorig h\u00f6st"},"content":{"rendered":"

\"national\"<\/a><\/p>\n

Ingen kan skrika hj\u00e4rtat ur sig som Matt Berninger. \u00c4r inte det sant s\u00e5 vet jag inte vad som \u00e4r det. Det \u00e4r primalt och vackert och trasigt. N\u00e4r jag h\u00f6r det vill jag springa fort i motvind tills \u00f6gonen t\u00e5ras.<\/p>\n

Matt Berninger \u00e4r s\u00e5ngare i The National, som nu i maj sl\u00e4ppte skivan Trouble Will Find Me<\/em>. Efter n\u00e5gra genomlyssningar kan jag konstatera att det \u00e4r en finst\u00e4md men \u00e5ngestfylld skiva som jag helt s\u00e4kert kommer att lyssna p\u00e5 mycket under \u00e5ret. Det \u00e4r f\u00f6rvisso inget soundtrack till en lycklig sommar, men efter sol kommer snorig h\u00f6st med gott om utrymme f\u00f6r textrader som When I walk into a room I do not light it up. Fuck<\/em>.<\/p>\n

Jag kommer ih\u00e5g \u00f6gonblicket n\u00e4r jag f\u00f6rst ins\u00e5g vilket fantastiskt band The National \u00e4r. Det tog lite tid f\u00f6r mig. Jag hade redan f\u00f6r\u00e4lskat mig i enstaka l\u00e5tar som Slow Show<\/em> och Available<\/em> men inte riktigt tagit till mig helheten. Jag satt p\u00e5 ett helvetiskt varmt t\u00e5g n\u00e5gonstans mellan Lissabon och en potentiell nudiststrand. Mitt huvud dunkade mot v\u00e4ggen n\u00e4r jag f\u00f6rs\u00f6kte vila det och svetten hittade hela tiden nya osexiga g\u00f6mslen p\u00e5 min kropp att rinna in i. Jag och min d\u00e5varande pojkv\u00e4n lyssnade p\u00e5 samma iPod i varsitt h\u00f6rlurspar (teknikens under). Vi tog oss igenom hela High Violet<\/em> under tystnad. Det \u00e4r The Nationals femte album som d\u00e5 hade kommit ut f\u00f6r ungef\u00e4r tv\u00e5 m\u00e5nader sedan. Det h\u00e4r \u00e4r bra, konstaterade jag, v\u00e4ldigt bra.<\/p>\n

Bara n\u00e5gra veckor senare s\u00e5g jag bandet spela p\u00e5 Way Out West. En of\u00f6rgl\u00f6mlig upplevelse. Matt Berninger drack vitt vin, mumlade och hade s\u00f6nder ett mikrofonstativ. Han skrek sina f\u00f6rtvivlade skrik p\u00e5 precis r\u00e4tt st\u00e4llen och de spelade alla de l\u00e5tar som jag hoppats att de skulle spela.<\/p>\n

N\u00e4sta g\u00e5ng jag s\u00e5g dem blev p\u00e5 Cirkus i Stockholm. Matt Berninger var p\u00e5 str\u00e5lande hum\u00f6r och delade ut vinflaskor till nyf\u00f6rlovade par. N\u00e4r spelningen n\u00e4stan n\u00e5tt sitt slut kl\u00e4ttrade han ut bland publiken. Jag fick h\u00e5lla hans svettiga hand lite, och lyckades ta en n\u00e4rbild snett underifr\u00e5n d\u00e4r man n\u00e4stan ser in i hans n\u00e4sa. Det \u00e4r ett minne att v\u00e5rda \u00f6mt.<\/p>\n

Jag inser att jag l\u00e5ter som ett fanatiskt fan, men s\u00e5 \u00e4r det egentligen inte. Trouble Will Find Me<\/em> hann faktiskt ligga uppe p\u00e5 spotify i n\u00e5gra dagar innan jag lyssnade igenom den, och jag har inga planer p\u00e5 att \u00e5ka till Roskilde i sommar f\u00f6r att se dem till exempel. The National \u00e4r inte en b\u00e4stis p\u00e5 det s\u00e4ttet. De \u00e4r mer en trygg gammal kompis som man bara tr\u00e4ffar n\u00e5gon g\u00e5ng ibland. En som man inte m\u00e5ste l\u00e4gesrapportera till veckovis f\u00f6r att k\u00e4nna sig s\u00e4ker p\u00e5 att v\u00e4nskapen finns kvar. Den kommer alltid att finnas d\u00e4r n\u00e4r man beh\u00f6ver den.<\/p>\n

I h\u00f6stas flyttade jag in i mitt f\u00f6rsta helt egna boende, ett litet studentrum med sprucket handfat och smutsvita tapeter. Mina f\u00f6r\u00e4ldrar hj\u00e4lpte mig att k\u00f6ra dit alla saker. N\u00e4r de \u00e5kt satt jag ensam p\u00e5 den ob\u00e4ddade s\u00e4ngen och k\u00e4nde mig glatt f\u00f6rvirrad. H\u00e4r skulle jag tydligen bo nu, men hur g\u00f6r man f\u00f6r att bli hemma n\u00e5gonstans, bara s\u00e5d\u00e4r? Utan att egentligen t\u00e4nka p\u00e5 det kopplade jag in mobilen i h\u00f6gtalarna som stod mitt p\u00e5 golvet. Jag bl\u00e4ddrade fram en lista med The National-l\u00e5tar och satte p\u00e5, h\u00f6gt. Sen b\u00f6rjade jag m\u00f6blera. Det k\u00e4nns v\u00e4lkommet med en ny skiva nu, det var p\u00e5 tiden, \u00e4ven fast Matt Berninger inte skriker alls den h\u00e4r g\u00e5ngen. Han l\u00e5ter nattsvarta barytonmantran ringla in i mitt \u00f6ra, och i \u00e4rlighetens namn finns det ingen som kan g\u00f6ra det som honom heller.<\/p>\n

Text: Josefina Linde<\/strong><\/p>\n