{"id":70463,"date":"2013-05-12T19:35:56","date_gmt":"2013-05-12T17:35:56","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=70463"},"modified":"2013-05-27T09:48:43","modified_gmt":"2013-05-27T07:48:43","slug":"skivrecension-vampire-weekend-modern-vampires-of-the-city","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=70463","title":{"rendered":"Skivrecension: Vampire Weekend – Modern Vampires of the City"},"content":{"rendered":"

\"vampire\"<\/a><\/p>\n

Artist: Vampire Weekend<\/strong>
\n Titel: Modern Vampires of the City<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

N\u00e4r b\u00e5de Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album h\u00f6ll alla stora musikredaktioner p\u00e5 att twittra ihj\u00e4l varandra. Sett till f\u00f6rdelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend p\u00e5 knock, vilket s\u00e4ger n\u00e5got om deras status och f\u00f6rv\u00e4ntningarna som r\u00e5dde; inga j\u00e4mf\u00f6relser i \u00f6vrigt.<\/p>\n

Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortsk\u00e4mda universitetsslynglar (f\u00f6rvisso numera stadgade 30-n\u00e5ntingar) fr\u00e5n \u00f6vre medelklassens New York-f\u00f6rorter som i takt med sitt v\u00e4xande renomm\u00e9 f\u00e5tt g\u00e5 f\u00f6re i trendiga nattklubbsk\u00f6er. Det m\u00e5 s\u00e5 vara, men \u00e4ven om en artists bakgrund v\u00e4gs in i helhetsintrycket av deras verk \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 slutresultatet som r\u00e4knas i slut\u00e4ndan. St\u00f6rsta besvikelsen med newyorkarnas tredje album \u00e4r att det g\u00e5tt hela tre \u00e5r sedan det f\u00f6rra.<\/p>\n

Modern Vampires of the City<\/em> skiljer sig inte j\u00e4ttemycket fr\u00e5n Vampire Weekend<\/em> och Contra<\/em>, men \u00e4r heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen f\u00f6r att leva vidare i en n\u00f6jesv\u00e4rld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde f\u00f6rr balansera p\u00e5 gr\u00e4nsen mellan att sakna sj\u00e4lvdistans och att bjuda p\u00e5 sig sj\u00e4lva. Men de lika bisarra som underh\u00e5llande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns d\u00e4r.<\/p>\n

I vanlig ordning \u00e4r en del s\u00e5ngtexter sv\u00e5rtolkade. \u00c4mnena v\u00e4xlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt<\/em> och Everlasting Arms<\/em>, en personligare sida av Koenig som k\u00e4nns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanp\u00e5 deras sl\u00e4ta cardigans, men s\u00e5 \u00e4ven inspiration fr\u00e5n klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och t\u00e4nk att det tagit mig tre album f\u00f6r att inse sl\u00e4ktskapet (Don’t Lie<\/em>) med The Flaming Lips.<\/p>\n

Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle<\/em> sneglar p\u00e5 Brian Wilson, Diane Young<\/em> \u00e4r Elvis Presleys A-Punk<\/em>-version av n\u00e4mnde Simons Cecilia<\/em>. Positivt \u00e4r att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde l\u00e5ten och inser att den \u00e4r Ya Hey<\/em>, albumets b\u00e4sta l\u00e5t, och jag har inte ens saknat den under de nio f\u00f6reg\u00e5ende. Ya Hey<\/em> \u00e4r ett kapitel f\u00f6r sig: ett typexempel p\u00e5 hur Vampire Weekend inte drar sig f\u00f6r att ta sig an stora \u00e4mnen som religi\u00f6s fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avv\u00e4pnande smurfs\u00e5ng. Min enda egentliga inv\u00e4ndning \u00e4r mot deras valh\u00e4nta f\u00f6rs\u00f6k till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back<\/em>. Avslutande Young Lions<\/em> \u00e4r med sina 1.45 inte s\u00e5 mycket en l\u00e5t som den l\u00e4mpligt nog \u00e4r eftertexter till en film man just sett och \u00e4lskat.<\/p>\n

Varje g\u00e5ng jag fastnar f\u00f6r en ny artist blir jag som en hagalen nyrik b\u00f6rsklippare och vill bara ha mer och mer. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det extra pl\u00e5gsamt n\u00e4r det g\u00e5r alltf\u00f6r l\u00e5ng tid mellan utg\u00e5vorna. M\u00e5tte det inte dr\u00f6ja tre \u00e5r innan album nummer fyra. Blotta tanken p\u00e5 att beh\u00f6va utst\u00e5 den sortens v\u00e4ntetid \u00e5nyo ter sig olidlig.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n