{"id":70449,"date":"2013-05-12T09:03:24","date_gmt":"2013-05-12T07:03:24","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=70449"},"modified":"2013-05-16T11:02:24","modified_gmt":"2013-05-16T09:02:24","slug":"tankar-efter-bruce-springsteen-and-the-e-street-band-friends-arena-konsert-nummer-3","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=70449","title":{"rendered":"Tankar efter Bruce Springsteen and The E Street Band, Friends Arena, konsert nummer 3"},"content":{"rendered":"

\"brucebrucebruce\"<\/a><\/p>\n

Bruce Springsteen and The E Street Band, Friends Arena
\n11 maj 2013
\nBetyg 5<\/p>\n

En dag i min gr\u00f6na ungdom hittade jag en skiva i bibliotekets bak f\u00f6r utl\u00e5ning. Det var Bruce Springsteens Thunder Road. Jag hade aldrig h\u00f6rt talas om honom f\u00f6rut, men det var n\u00e5got med omslaget som drog. Det blev ett kassettband med Thunder Road p\u00e5 ena sidan och en liveskiva med Steve Gibbons Band p\u00e5 den andra. Jag spelade s\u00f6nder det bandet.<\/p>\n

Det var n\u00e5got med musikens ton och ansats som grep mig. Det l\u00e4t inte som n\u00e5got jag h\u00f6rt innan. Sen var det texterna. Jag hade aldrig brytt mig om engelska l\u00e5ttexter innan, men detta ber\u00e4ttande av sm\u00e5 historier var n\u00e5got helt annat. N\u00e4r Darknessplattan kom var jag fast. Beskrivningen av sm\u00e5stadens begr\u00e4nsningar tangerade den verklighet jag sj\u00e4lv levde i. <\/p>\n

En artikel i Tv\u00e4rdrag beskriver Springsteen som en arbetaref\u00f6rfattare, det ligger mycket sanning i den beskrivningen. N\u00e4r Springsteen skildrar USA \u00e4r det utifr\u00e5n positionen av den arbetareklass han kom sj\u00e4lv v\u00e4xte upp i. En av mina favoritl\u00e5tar handlar Youngstown, st\u00e5lstaden som en g\u00e5ng bar USA, men som nu \u00e4r mer eller mindre sl\u00e4ngd p\u00e5 nationens skr\u00e4ph\u00f6g. En historia inte s\u00e5 skild fr\u00e5n utvecklingen i det Gr\u00e4ngesberg jag v\u00e4xte upp i.<\/p>\n

Det fanns enstaka liveklipp som ibland visades p\u00e5 TV och bland musikjournalister viskades det om legendariska konserter som varade upp till fyra timmar, inklusive paus. N\u00e4r han d\u00e5 skulle bes\u00f6ka Stockholm f\u00f6r tv\u00e5 spelningar p\u00e5 hovet i b\u00f6rjan av 80-talet var saken klar. Vi skulle dit. Enda problemet var biljetter.
\n P\u00e5 den tiden s\u00e5ldes biljetterna till den typen av konserter av Svala & S\u00f6derlund, en skivaff\u00e4r som l\u00e5g i konserthusets ena h\u00f6rn. Antingen t\u00e4ltade man d\u00e4r en vecka eller ocks\u00e5 var det telefonk\u00f6 som g\u00e4llde. Jag kommer fortfarande ih\u00e5g besvikelsen n\u00e4r vi tappade v\u00e5r plats i telefonk\u00f6n. Vi fick inte veta varf\u00f6r vi \u00e5kte ur systemet, bara ett beklagande. Biljetterna tog naturligtvis slut i ett nafs. <\/p>\n

Det dr\u00f6jde innan jag s\u00e5g en konsert med Springsteen. Turn\u00e9n i samband med Trax-boxen var min debut. Jag hade sett m\u00e5nga band under mitt liv. Sex Roskildefestivaler, Stones, Police, Costello, Dire Straits, Wilko Johnsson och Santana f\u00f6r att n\u00e4mna n\u00e5gra. Springsteen bl\u00e5ste dem alla av banan.<\/p>\n

Det \u00e4r en intensitet och kommunikation i konserterna som inte liknar n\u00e5got annat. Den enda som kommer i n\u00e4rheten \u00e4r Southside Johnny. Jag tror det beror p\u00e5 att b\u00e5da banden b\u00f6rjade spela i barer, ofta var gaget procent p\u00e5 intr\u00e4det. Drog de inte folk fick de inte betalt.
\nJag visste in riktigt vad jag f\u00f6rv\u00e4ntade mig n\u00e4r jag klev in p\u00e5 Kompisvallen, eller Friends arena, som k\u00f6parna av namnet envisas med att kalla den. Tv\u00e5 lysande spelningar f\u00f6r en vecka sedan skulle toppas \u2013 fr\u00e5gan vara bara hur.<\/p>\n

\u201dA near-religious experience\u201d En amerikansk journalist skulle beskriva en Springsteenkonsert med en fras. L\u00f6rdagen 11 maj 2013 var jag i den zonen. Jag h\u00f6rde p\u00e5 orgeln att \u201dSpirit in the night\u201d var p\u00e5 G, i den l\u00e5nga introduktionen var Bruce n\u00e4r han \u00e4r som b\u00e4st.<\/p>\n

Kringresande gospelgrupper lade grunden f\u00f6r b\u00e5de den musik och den show som gjorde artister som Wilson Picket och James Brown till giganter. Springsteen har snott hela kapitel ur samma bok. Vi var inte l\u00e4ngre i Solna \u2013 vi var n\u00e5gonstans i den amerikanska s\u00f6dern \u2013 i en kyrka av Rock\u2019n roll, ledd av en \u00f6verstepr\u00e4st fr\u00e5n New Jersey. Det var magiskt.<\/p>\n

Sen exploderade bandet i Born in the USA \u2013 hela plattan p\u00e5 ett br\u00e4de. Jag kom p\u00e5 mig sj\u00e4lv med att fundera p\u00e5 vad han nu skulle anv\u00e4nda som extranummer. Vi \u00e4r inte ens halvv\u00e4gs in i konserten och det \u00e4r extranummerl\u00e4ge p\u00e5 b\u00e5de l\u00e5tar och band. N\u00e4r de vr\u00e4ker ur sig Cadillac Ranch som f\u00f6rsta l\u00e5t efter Born in the USA inser jag att detta verkligen kommer att bli en kv\u00e4ll att minnas.<\/p>\n

Extranumren l\u00f6ste sig ocks\u00e5. Eddie Floyds gamla paradnummer \u201dRaise your hand\u201d inledde b\u00f6rjan till slutet. Konserten avslutades med Twist & Shout\/La Bamba.<\/p>\n

Det var en sansl\u00f6st bra spelning. Ska jag anm\u00e4rka p\u00e5 n\u00e5got var det ljudkvaliteten. Tyv\u00e4rr k\u00e4ndes det \u00e4ven som ett avsked. Jag tror inte vi f\u00e5r Springsteen i det stora formatet i Sverige igen.<\/p>\n

Text: Peter Johansson<\/strong><\/p>\n

H\u00e4r \u00e4r Kulturbloggens recension och bilder fr\u00e5n Bruce Springsteens f\u00f6rsta konsert p\u00e5 Friends Arena, 3 maj.<\/a><\/p>\n

H\u00e4r \u00e4r Kulturbloggens recension av den andra konserten p\u00e5 Friends Arena, 4 maj.<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Bruce Springsteen and The E Street Band, Friends Arena 11 maj 2013 Betyg 5 En dag i min gr\u00f6na ungdom hittade jag en skiva i bibliotekets bak f\u00f6r utl\u00e5ning. Det var Bruce Springsteens Thunder Road. Jag hade aldrig h\u00f6rt talas om honom f\u00f6rut, men det var n\u00e5got med omslaget som drog. Det blev ett kassettband […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-70449","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/70449","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=70449"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/70449\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":70586,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/70449\/revisions\/70586"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=70449"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=70449"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=70449"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}