{"id":69487,"date":"2013-04-17T12:11:28","date_gmt":"2013-04-17T10:11:28","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69487"},"modified":"2013-04-25T09:34:16","modified_gmt":"2013-04-25T07:34:16","slug":"skivrecension-white-fence-cyclops-reap","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69487","title":{"rendered":"Skivrecension: White Fence – Cyclops Reap"},"content":{"rendered":"

\"12<\/a><\/p>\n

Artist: White Fence
\nTitel: Cyclops Reap
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

White Fence Cyclops Reap<\/em> \u00e4r ett stycke 60-talsbonanza, i ett virrvarr av tilltwistad psych-garagerock och lo-fi. Huvudsakligen skulle Cyclops Reap<\/em> best\u00e5 av l\u00e5tar som inte f\u00e5tt plats p\u00e5 White Fence \u00e4ldre LP:s och inte heller p\u00e5 de senaste Family Perfume Vol 1 & 2<\/em>. Inte helt ot\u00e4nkbart, med tanke p\u00e5 det tempo Tim Presley g\u00f6r musik. Tre album sedan 2012. Inr\u00e4knat samarbetet med San Francisco-rockaren, Ty Segall.<\/p>\n

Albumet inleds med ett par st\u00f6kiga sekunder som mynnar ut i att Chairs in the Dark<\/em> tar sig form. Inte direkt studiokrispigt. Nja, snarare ljudet fr\u00e5n Presleys sovrum, d\u00e4r vissa av l\u00e5tarna verkligen \u00e4r inspelade. Presleys st\u00e4mma \u00e4r snarlik en ung John Lennons. Skr\u00e4mmande lik p\u00e5 lite mer avskalade l\u00e5tar d\u00e4r s\u00e5ngen blir mer tydlig, som Beat<\/em>. Annars l\u00f6per sp\u00e5ren p\u00e5 med akustisk gitarr och en dr\u00f6s psykedeliska gitarrlick \u00f6ver det.<\/p>\n

Det \u00e4r som en hyllning till en svunnen tid och sound, inte helt ot\u00e4nkbart till Velvet Underground, Love och Crosby, Stills & Nash. Tredje sp\u00e5ret, tillika albumets singel, Pink Gorilla<\/em> kompenserar det annars r\u00e4tt mjuka albumet med en aningen h\u00e5rdare mer v\u00e5gade gitarrer. Det \u00e4r r\u00e4tt l\u00e4ttlyssnat. Mindre garage \u00e4n de tidigare grejerna. Only Man Alive<\/em> drar n\u00e4stan \u00e5t singer\/songwriter-h\u00e5llet, men ingen oro, det \u00e4r en behaglig upplevelse.<\/p>\n

Att skivan \u00e4r klaustrofobiskt kompakt, \u00e4r varf\u00f6r det inte blir en femma. Om man f\u00f6r ett \u00f6gonblick tappar koncentrationen glider l\u00e5tarna l\u00e4tt ihop och man blir os\u00e4ker p\u00e5 om de ens skiljer sig fr\u00e5n varandra. Trots det blev Cyclops Reap<\/em> inte en skiva ihopskrapade, \u00f6verblivna rester. Tillslut fanns det bara plats f\u00f6r Make Them Dinner at Our Shoes<\/em>, fr\u00e5n 2009. All killer, no filler. Allts\u00e5, White Fence g\u00f6r mig \u00f6vertygad mig om att inga on\u00f6diga utfyllnadssp\u00e5r finns d\u00e4r.\u00a0Om Presley forts\u00e4tter jobba i samma takt och v\u00e4xa lika mycket som han g\u00f6r nu, ger jag det bara n\u00e5gra \u00e5r \u2013 det kommer vara full\u00e4ndat.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: To the Boy I Jumped in the Hemlock Alley, Pink Gorilla<\/p>\n

Text: Mathilda von Essen<\/strong><\/p>\n