{"id":69197,"date":"2013-04-10T11:57:55","date_gmt":"2013-04-10T09:57:55","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69197"},"modified":"2013-04-10T11:59:02","modified_gmt":"2013-04-10T09:59:02","slug":"skivrecension-yeah-yeah-yeahs-mosquito","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69197","title":{"rendered":"Skivrecension: Yeah Yeah Yeahs – Mosquito"},"content":{"rendered":"

\"yeahyeahyeahs\"<\/a><\/p>\n

Artist: Yeah Yeah Yeahs<\/strong>
\n Titel: Mosquito<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Det har g\u00e5tt 10 \u00e5r sedan New York-bandet Yeah Yeah Yeahs sl\u00e4ppte sina f\u00f6rsta l\u00e5tar. Till en b\u00f6rjan var det bara s\u00e5ng, trummor och gitarr. Och det var fantasiskt! De numera seniora Karen O, Nick Zinner och Brian Chase har hunnit med en del sedan 2001. Vem minns inte den brinnande videon till Yeah Yeah Yeahs Gold Lion<\/em>, Karen O f\u00f6rd guldkreation, signerad Christian Joy. Maps<\/em>! Ja, Maps<\/em>. Eller den som n\u00e5gon g\u00e5ng satt sin fot p\u00e5 en nattklubb sedan 2010 och dansat till Heads Will Roll<\/em> remixad av
\nA-trak. Och nu kommer elva l\u00e5tar l\u00e5nga Mosquito<\/em>.<\/p>\n

Om man lyckas sm\u00e4lta den groteskt skrikande, neonf\u00e4rgade bebis som pryder omslaget, s\u00e5 inleds Mosquito<\/em> med singeln Sacrilege<\/em>. Ja. Nog \u00e4r det Yeah Yeah Yeahs alright. Karen Os r\u00f6st spricker, st\u00f6nar och nynnar till Zinners indierock-riff. Allt detta, tillsammans med en m\u00e4ssande gospelk\u00f6r. L\u00e5ten heter ju trots allt Sacrilege<\/em>. Den \u00e4r hittig och riktigt riktigt bra. Mosquito<\/em> forts\u00e4tter med den s\u00f6vande Subway<\/em> och f\u00f6ljs av l\u00e5ten som gett albumet sitt namn, Mosquito<\/em>. Den \u00e4r just som ett bitskt myggbett i j\u00e4mf\u00f6relse med l\u00e5ten innan. Buried Alive<\/em> \u00e4r en av albumets mest minnesv\u00e4rda l\u00e5tar. Reggaeinfluenser tillsammans med Karen Os allra h\u00f6gsta register.<\/p>\n

En solglas\u00f6gonprydd Karen O s\u00e4ger i albumets YouTube-f\u00f6rhandsvisning, att det finns \u201dsomething for everyone\u201d p\u00e5 Mosquito<\/em>. Och s\u00e5 \u00e4r det nog. Men allt f\u00f6r alla, betyder n\u00f6dv\u00e4ndigtvis inte att alla gillar allt. Det \u00e4r en v\u00e4ldigt spretig ljudbild. F\u00f6r hur coolt l\u00e5ter inte ett samarbete med forna LCD-James Murphy och en rappande Kool Keitt… resultatet Buried Alive<\/em> imponerar \u00e4nd\u00e5 inte. Det blir n\u00e4stan lite lusigt retro, nittiotalsk\u00e4nsla.<\/p>\n

Det \u00e4r bandets minst rockiga album med mindre punkgitarrer och mer syntetiska rytmik, men gitarristen Nick Zinner gl\u00e4nser i alla fall p\u00e5 flera st\u00e4llen, kanske mest p\u00e5 Area 52<\/em>. De mer melodiskt \u00f6dmjuka l\u00e5tarna, Despair<\/em> och Wedding Song<\/em>, som b\u00e5da \u00e4r mer fattiga p\u00e5 ord n\u00e4r Karen O vanligtvis brukar h\u00e4va ur sig, blir en fin
\nk\u00e4nslig avslutning p\u00e5 albumet.<\/p>\n

En av anledningarna till att \u00e4lska Yeah Yeah Yeahs \u00e4r just f\u00f6r att de experimenterar och f\u00f6rs\u00f6ker sig p\u00e5 nya saker. Det fungerar oftast. Mosquito<\/em> \u00e4r som en gott och blandat-p\u00e5se. H\u00e4lften l\u00e4mnar man. Men, man k\u00f6per \u00e4nd\u00e5 den d\u00e4r p\u00e5sen.<\/p>\n

B\u00e4sta Sp\u00e5r: Under the Earth<\/p>\n

Text: Mathilda von Essen<\/strong><\/p>\n