{"id":69140,"date":"2013-04-09T13:57:10","date_gmt":"2013-04-09T11:57:10","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69140"},"modified":"2013-04-19T11:42:50","modified_gmt":"2013-04-19T09:42:50","slug":"skivrecension-james-blake-overgrown","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69140","title":{"rendered":"Skivrecension: James Blake – Overgrown"},"content":{"rendered":"

\"jamesblake\"<\/a><\/p>\n

Artist: James Blake<\/strong>
\n Titel: Overgrown<\/strong>
\n Betyg: 5<\/strong><\/p>\n

Drake gjorde det. Frank Ocean gjorde det ocks\u00e5. B\u00e5da \u00f6vertr\u00e4ffade sig p\u00e5 sina andra album. Okej, Drake sl\u00e4ppte en mixtape-EP innan Thank Me Later<\/em> och Frank Oceans debut var en mixtape, men ni fattar vad jag \u00e4r ute efter. Och de \u00f6vertr\u00e4ffade sig sj\u00e4lva genom att inte bara h\u00f6ja den musikaliska ribban och f\u00f6rnya tv\u00e5 slitna, tr\u00f6tta genrer. Nyckeln till storhet i b\u00e5da fallen var att de blev personliga. De \u00f6ppnade den d\u00f6rr, som p\u00e5 debutalbumen l\u00e4mnats p\u00e5 gl\u00e4nt, p\u00e5 vid gavel. De blottade sina hj\u00e4rtan, utan att bli privata och fyllde d\u00e4rmed ett tomrum i en del av musikv\u00e4rlden d\u00e4r \u00f6ppenhj\u00e4rtighet varit en bristvara.<\/p>\n

Nu g\u00f6r James Blake lite samma sak. Den tv\u00e5 \u00e5r gamla sj\u00e4lvbetitlade debuten var sensationell i sitt stilistiska dubstepljudlandskap och snirkliga R&B-kompositioner. Han \u00e4r fortfarande i m\u00e4ktig symbios med sin lager-p\u00e5-lager-uppbyggnad av toner, ljud och beats. Men p\u00e5 uppf\u00f6ljaren Overgrown<\/em> blir Blake klart mer personlig. Och h\u00e4r finns en ljuvligt banal och pragmatisk f\u00f6rklaring – han blev k\u00e4r. Det m\u00e4rks, det k\u00e4nns och framf\u00f6r allt kl\u00e4r det honom. Den m\u00f6rka dystopiska k\u00e4nslan fr\u00e5n debuten finns kvar \u00e4ven h\u00e4r, men har breddats och f\u00f6rdjupats tack vare st\u00f6rre svepande dramatik i arrangemangen och ett s\u00e4llsynt vackert och v\u00e4rmande gospelanslag i flera sp\u00e5r. Hela tiden subtilt och med en fingertoppsk\u00e4nsla.<\/p>\n

Albumet vibrerar av stringens och lust, i allt fr\u00e5n Take a Fall for Me<\/em>, d\u00e4r Blake otippat \u00e4r t\u00e4tt ihopslingrad med Wu-Tang Clans RZA, till den hypnotiska singeln Voyeur<\/em>, som \u00e4r som gjord f\u00f6r en underg\u00e5ngsklubb, d\u00e4r det ska dansas till v\u00e4rlden slutar snurra. N\u00e4r han sen i I Am Sold<\/em> proklamerar viskande – ”When we lay nocturnal\/ speculate what we feel” – k\u00e4nns det som om det \u00e4r jag som ligger d\u00e4r bredvid Blake och pratar om k\u00e4nslor. Och det \u00e4r det som \u00e4r storheten med Overgrown<\/em>. Han k\u00e4nns intim, n\u00e4ra, men utan att bli kletig eller sentimental. Det \u00e4r l\u00e4tt att bli drabbad av Blakes ibland hymnliknande melodier, med sina intrikata och slingriga slingor, fraseringar, nyanser, som kryper innanf\u00f6r skinnet, l\u00e4s: avslutande, magiska Our Love Comes Back<\/em>.<\/p>\n

Detta \u00e4r v\u00e5rens vackraste p\u00e4rla.<\/p>\n

Text: Tommi Salmela<\/strong><\/p>\n