{"id":69058,"date":"2013-04-07T19:14:13","date_gmt":"2013-04-07T17:14:13","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69058"},"modified":"2014-08-23T09:55:03","modified_gmt":"2014-08-23T07:55:03","slug":"skivrecension-merchandise-totale-nite","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=69058","title":{"rendered":"Skivrecension: Merchandise – Totale Nite"},"content":{"rendered":"

\"merchandise\"<\/a><\/p>\n

Artist: Merchandise<\/strong>
\n Titel: Totale Nite<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Sprungna ur Florida och hemstaden Tampas hardcore- och DIY-scen \u00e4r Merchandise knappast det f\u00f6rsta bandet att h\u00e4mta kraft ur post punken. Deras senaste album Children of Desire<\/em> sl\u00e4pptes ifjol och l\u00e4t bitvis som om The Cure skulle framf\u00f6ra de mest dramatiska och desperata partierna fr\u00e5n Disintegration<\/em> i en k\u00e4llarlokal. L\u00e5tar som Time, In Nightmare Room<\/em> och Become Who You Are<\/em> kretsade kring n\u00e5gon slags romantisk melankoli, men p\u00e5 nya EP:n\u00a0Totale Nite\u00a0<\/em>– som best\u00e5r av fem sp\u00e5r och str\u00e4cker sig \u00f6ver trettiotre minuter – \u00e4r det enklare och det lutar snarare \u00e5t det psykedeliska h\u00e5llet.<\/p>\n

\u00d6ppningssp\u00e5ret\u00a0Who Are You?<\/em>\u00a0inneh\u00e5ller munspel, gitarrmelodier som l\u00e5ter som att de h\u00e5ller p\u00e5 att rasa samman, samt det inslag som g\u00f6r att Merchandise verkligen sticker ut bland alla andra post punk-influerade band; n\u00e4mligen Carson Cox djupa r\u00f6st.\u00a0Den l\u00e5ter lite som en blandning mellan Morrissey, Ian Curtis och valfri crooner.<\/p>\n

Efterf\u00f6ljande Anxiety’s Door<\/em><\/a> \u00e4r EP:ns h\u00f6jdpunkt. Sju minuter l\u00e5ng kretsar den kring programmerade trummor, s\u00e5v\u00e4l akustiska som elektriska gitarrer, samt ett repetitivt m\u00f6nster som byggs upp och sveper med en mer och mer allteftersom.\u00a0Sista g\u00e5ngen Cox sjunger textraden ”You’re the only one”<\/em> har jag helt tappat tidsuppfattningen och trycker mer \u00e4n g\u00e4rna p\u00e5 repeat-knappen.<\/p>\n

I I’ll Be Gone<\/em> s\u00e4nks sedan tempot – gitarrerna skimrar och k\u00e4nslan \u00e4r \u00e5terh\u00e5llsam – men den explicita textraden ”I\u2019m gonna plant myself in the sun just to be free from all you motherfuckers\u201d<\/em> skvallrar om bandets r\u00f6tter i Tampas punkscen. Det nio minuter l\u00e5nga titelsp\u00e5ret, som bland annat inneh\u00e5ller n\u00e4stintill mardr\u00f6msliknande saxofoner, kommer sedan som en fartfylld kontrast medan avslutande Winter’s Dream<\/em>\u00a0\u00e4r aningen mer eterisk – l\u00e5ten handlar om en ung mans d\u00f6d –\u00a0innan allt slutar i vitt brus.<\/p>\n

Totale Nite<\/em>\u00a0l\u00e5ter visserligen som att den spelats in hastigt i en studio av det billigaste slaget, \u00e4nd\u00e5 st\u00e4ller man sig ofta fr\u00e5gan ”Hur kan det l\u00e5ta s\u00e5 f\u00f6rbannat bra?”.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Anxiety’s Door<\/p>\n