{"id":68804,"date":"2013-04-01T13:09:19","date_gmt":"2013-04-01T11:09:19","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68804"},"modified":"2013-04-01T13:09:19","modified_gmt":"2013-04-01T11:09:19","slug":"skivrecension-the-flaming-lips-the-terror","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68804","title":{"rendered":"Skivrecension: The Flaming Lips – The Terror"},"content":{"rendered":"

\"flaming\"<\/a><\/p>\n

Artist: The Flaming Lips<\/strong>
\n Titel: The Terror<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

Inget band i hela v\u00e4rlden \u00e4r som\u00a0The Flaming Lips. Okej, det var ingen nyhet. Men oundvikligen \u00e4r det alltid den f\u00f6rsta tanke som sl\u00e5r en vid genomlyssning av ett nytt\u00a0Lips-album. Och n\u00e4mn ett enda band som g\u00e5r fr\u00e5n kult till kommersiellt till att vara b\u00e5de kult och kommersiellt p\u00e5 samma g\u00e5ng.<\/p>\n

F\u00f6r att vara ett album skapat under d\u00f6tid vid inspelningarna av fjol\u00e5rets\u00a0Heady Fwends\u00a0<\/em>(d\u00e4r de samarbetade med\u00a0Nick Cave,\u00a0Bon Iver,\u00a0Erykah Badu\u00a0<\/strong>m.fl) kan\u00a0The Terror<\/em>\u00a0vara tidernas mest genomt\u00e4nkta kaos. Eller ocks\u00e5 \u00e4r det det inte. I vilket fall som helst: ni som aldrig slutar hoppas p\u00e5 en ny\u00a0Do You Realize?<\/em>, ni kan sluta l\u00e4sa nu.<\/p>\n

Inledande kvarten med trion\u00a0Look…The Sun Is Rising<\/em>,\u00a0Be Free, A Way<\/em>\u00a0och\u00a0Try To Explain<\/em>\u00a0\u00e4r urstark, solid krautpsykedelia med dimmig\u00a0Brian Wilson-s\u00e5ng. Sedan st\u00e5r den d\u00e4r. Den monolitiska\u00a0You Lust<\/em>. En korsning mellan\u00a0\u00c5r 2001 – Ett rymd\u00e4ventyr<\/em>\u00a0och\u00a0Kraftwerks\u00a0Radioactivity<\/em>. S\u00e4kerligen t\u00e4nkt som albumets mittpunkt och som m\u00f6nsterbrytare efter inledningen, men tack vare dess l\u00e4ngd och k\u00e4nsla av ett ljudkollage falnar intresset n\u00e5gonstans i mitten efter det skavande gnissel som\u00a0Steven Drozd\u00a0betecknar som ett ”r\u00f6stsolo”. P\u00e5f\u00f6ljande titelsp\u00e5ret\u00a0The Terror\u00a0<\/em>k\u00e4nns som rena radiohiten med trip-hop-beat och trallv\u00e4nlig s\u00e5ng, och jag \u00e4r s\u00e4ker p\u00e5 att\u00a0Genesis-inkarnationen av\u00a0Peter Gabriel\u00a0sitter och sm\u00e5skrockar gillande n\u00e5gonstans.<\/p>\n

Efter det tappar skivan farten en aning.\u00a0You Are Alone<\/em>\u00a0k\u00e4nns lite oskarp i konturerna, och\u00a0Butterfly, How Long It Takes To Die\u00a0<\/em>lyfter aldrig riktigt. I avslutande\u00a0Turning Violent<\/em>\u00a0och\u00a0Always There…In Our Hearts<\/em>\u00a0\u00e5teruppr\u00e4ttas dock niv\u00e5n till den i inledningen, men d\u00e5 \u00e4r det n\u00e4stan f\u00f6r sent. Bara f\u00f6r att man \u00e4r v\u00e4rldens mest intressanta band, s\u00e5v\u00e4l live som p\u00e5 skiva, inneb\u00e4r det inte per automatik att man g\u00f6r v\u00e4rldens b\u00e4sta musik. Att\u00a0Wayne Coyne\u00a0f\u00f6r alltid kommer att ha en varm plats i mitt hj\u00e4rta h\u00f6r liksom inte till saken.<\/p>\n

Trots att en del lyssnare kommer att ta albumets titel bokstavligt, kan\u00a0<\/strong>The Flaming Lips\u00a0\u00e4nd\u00e5 erbjuda sk\u00f6nhet, men inte gratis. S\u00e5 var beredd att betala ett pris f\u00f6r den, i form av atonala ljudeffekter, besv\u00e4rande bakgrundsflimmer och annat semiterroristiskt som st\u00e5r i v\u00e4gen. Men n\u00e4r du v\u00e4l l\u00f6st in ditt t\u00e5lamod i kassan st\u00e5r du d\u00e4r med ett kvitto i handen och en upplevelsegaranti utan slutdatum.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: The Terror<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n