{"id":68703,"date":"2013-03-28T00:35:08","date_gmt":"2013-03-27T22:35:08","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68703"},"modified":"2013-03-28T00:35:08","modified_gmt":"2013-03-27T22:35:08","slug":"skivrecension-low-the-invisible-way","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68703","title":{"rendered":"Skivrecension: Low – The Invisible Way"},"content":{"rendered":"

\"low\"<\/a><\/p>\n

Artist: Low<\/strong>
\n Titel: The Invisible Way<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Allm\u00e4nt betraktade som grundare av den suggestiva slowcore-scenen (som v\u00e4l egentligen skapades av Cowboy Junkies n\u00e5gra \u00e5r tidigare med The Trinity Session<\/em>, men i alla fall) \u00e4r \u00e4kta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker nu tillbaka med sitt tionde album p\u00e5 dubbelt s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r. Sparhawk ber\u00e4ttade i ett pressmeddelande strax f\u00f6re albumet kom ut att The Invisible Way<\/em> inneh\u00e5ller mer piano (\u201d\u2026piano, lots of piano\u2026and an acoustic guitar\u2026\u201d), och s\u00e5nger om kampen mot b\u00e5de klassamh\u00e4lle och droger. Parkers s\u00e5ng f\u00e5r ocks\u00e5 st\u00f6rre plats.<\/p>\n

Efter l\u00e5ng tids pusslande lyckades Low tajma in ett bes\u00f6k i Jeff Tweedys studio The Loft n\u00e4r de passerade Chicago. Det var starten till vad som skulle bli The Invisible Way<\/em>. En sak som Sparhawk f\u00f6rtjusades \u00f6ver var den stora arsenal av instrument som The Loft tillhandah\u00f6ll, vilket ter sig ologiskt f\u00f6r att komma fr\u00e5n ett band vars karri\u00e4r grundats p\u00e5 att anv\u00e4nda s\u00e5 f\u00e5 som m\u00f6jligt. Men det handlar om att v\u00e4lja r\u00e4tt ocks\u00e5, inte hur m\u00e5nga man v\u00e4ljer.<\/p>\n

Low har aldrig handlat om de stora gesterna, utan om de sm\u00e5 subtila st\u00e4mningar som deras musik t\u00e5lmodigt vecklar ut. Om Tweedy som producent har haft n\u00e5gon m\u00e4rkbar inverkan \u00e4r det m\u00f6jligen genom att tona ner d\u00e4r det beh\u00f6vs, och f\u00e5tt bandet att f\u00f6rst\u00e5 dess egen styrka. N\u00e5gra s\u00e5nger tar man till sig direkt, som Just Make It Stop<\/em>, On My Own<\/em> (som mynnar ut i en gnisselorgie halvv\u00e4gs in), Paper Cup<\/em> och So Blue<\/em>, medan andra blir favoriter f\u00f6rst efter fj\u00e4rde eller femte lyssningen. Men detta \u00e4r inte en skiva att avlyssna f\u00f6r den som har br\u00e5ttom. Den kr\u00e4ver sin tid f\u00f6r reflektion och eftertanke.<\/p>\n

The Invisible Way<\/em> \u00e4r ett bevis p\u00e5 att det \u00e4r i s\u00e5ngers tomrum k\u00e4nslor v\u00e4cks till liv, inte d\u00e4r varenda frekvens fyllts ut till bristningsgr\u00e4nsen. Den 3 maj spelar Low p\u00e5 Debaser Slussen i Stockholm. Kom dit du ocks\u00e5. Kanske vi tillsammans kan h\u00f6ra en knappn\u00e5l falla. Och njuta av dess skonsamma ov\u00e4sen.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Mother<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n