{"id":68594,"date":"2013-03-25T17:19:21","date_gmt":"2013-03-25T15:19:21","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68594"},"modified":"2013-04-01T14:04:22","modified_gmt":"2013-04-01T12:04:22","slug":"skivrecension-justin-timberlake-the-2020-experience","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68594","title":{"rendered":"Skivrecension: Justin Timberlake – The 20\/20 Experience"},"content":{"rendered":"

\"justin\"<\/a><\/p>\n

Artist: Justin Timberlake<\/strong>
\n Titel: The 20\/20 Experience<\/strong>
\n Betyg: 2<\/strong><\/p>\n

Efter suver\u00e4na debuten Justified<\/em> (2002) och den minst lika bra uppf\u00f6ljaren FutureSex\/LoveSounds<\/em> (2006) kom det att dr\u00f6ja ytterligare sju \u00e5r innan ett nytt alster skulle dyka upp. Av n\u00e5gon outgrundlig anledning har han satsat p\u00e5 filmkarri\u00e4ren, som visat sig vara t\u00e4mligen intets\u00e4gande, n\u00e4r det \u00e4r musiken som borde vara hans huvudfokus. F\u00f6r det har aldrig r\u00e5tt n\u00e5gon som helst tvekan om att Memphis-gossen \u00e4r beg\u00e5vad, jag menar hur dj\u00e4vulskt bra \u00e4r inte till exempel Like I Love You<\/em>. Fortfarande Justins stora stund i mina \u00f6gon.<\/p>\n

Musikaliskt har det v\u00e4l egentligen inte h\u00e4nt s\u00e5 mycket sen senast. Det \u00e4r fortfarande Timbaland-pop kontra Justin-soul. P\u00e5 gott och ont. Med den stora skillnaden \u00e4r att ambitionerna ligger betydligt h\u00f6gre \u00e4n p\u00e5 tidigare album. H\u00e4r blickas det bak\u00e5t till den musikaliska era p\u00e5 60- och 70-talet d\u00e5 l\u00e5tarna var l\u00e5nga, tonartsskiftningarna m\u00e5nga, samt rytmiseringar och harmonier skiftande. Anslagen \u00e4r som ni h\u00f6r svulstiga, samtidigt som kompositionerna visar sig vara snitsiga och eleganta. Det \u00e4r ett rej\u00e4lt hantverk, d\u00e4r de flesta l\u00e5tarna klockar kring 7-8 minuter.<\/p>\n

Men jag tr\u00f6ttnar. F\u00f6r oavsett hur snyggt det \u00e4r f\u00f6rpackat och hur (kanske lite f\u00f6r genomskinligt) supermusikaliskt det m\u00e5 vara, s\u00e5 blir det h\u00e4r tr\u00e5kigt. Det har lagts en s\u00e5n enorm tyngdvikt p\u00e5 seriositet och variation, att Justaland har gl\u00f6mt bort soulen, bettet och att ha roligt. Allt \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rbannat seri\u00f6st, svulstigt och anstr\u00e4ngt. Och har inte Timbalands b\u00e4st-f\u00f6re-datum passerat? Vem orkar h\u00f6ra honom m\u00e4ssa tr\u00f6tt i bakgrunden, s\u00e5som han gjort i \u00e5r och dar? Men n\u00e4r fokuset l\u00e4ggs p\u00e5 rak pop, d\u00e5 ploppar pl\u00f6tsligt \u00e4ven soulen fram. N\u00e4r dom slutar f\u00f6rs\u00f6ka och g\u00e5r p\u00e5 k\u00e4nsla. Som i fantastiska Mirrors<\/em> eller avslutande Blue Ocean Floor<\/em>, d\u00e4r Justin kommer in p\u00e5 en helt ny dom\u00e4n b\u00e5de vad g\u00e4ller bredd, djup och sj\u00e4l.<\/p>\n

Text: Tommi Salmela<\/strong><\/p>\n