{"id":68503,"date":"2013-03-23T18:35:05","date_gmt":"2013-03-23T16:35:05","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68503"},"modified":"2013-04-09T23:31:07","modified_gmt":"2013-04-09T21:31:07","slug":"skivrecension-depeche-mode-delta-machine","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68503","title":{"rendered":"Skivrecension: Depeche Mode – Delta Machine"},"content":{"rendered":"

\"depeche\"<\/a><\/p>\n

Artist: Depeche Mode<\/strong>
\n Titel: Delta Machine<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

N\u00e4r m\u00e4n i 50-\u00e5rs\u00e5ldern ger ut sitt 13:e studioalbum ligger begreppet gubbrock kusligt n\u00e4ra till hands. Det \u00e4r dock inte mycket gubbrock \u00f6ver Depeche Mode. Viljan att hela tiden f\u00f6rnya sig \u00e4r drivkraften som m\u00e5nga andra vid det laget saknar. I r\u00e4ttvisans namn har det v\u00e4l ocks\u00e5 lite med instrumentering att g\u00f6ra.<\/p>\n

Pionj\u00e4rerna fr\u00e5n Basildon har alltid haft en h\u00e4lsosam rotation i staben omkring sig, s\u00e5 Delta Machine<\/em> avviker n\u00e5got i och med att Ben Hillier producerar f\u00f6r tredje g\u00e5ngen i rad. Skillnaden mellan nya albumet och f\u00f6reg\u00e5ngaren, Sounds of the Universe<\/em>, \u00e4r dock tydlig. D\u00e4r den f\u00f6rra \u00f6verdoserades med samplade distgitarrer och annat h\u00e5ller ist\u00e4llet den nya tillbaka ljudkollagen till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r framf\u00f6r allt en sak: Dave Gahans s\u00e4rpr\u00e4glade r\u00f6st. Med \u00e5ren har han f\u00e5tt ett imponerande brett register, och detta har bandet klokt nog tagit v\u00e4l vara p\u00e5. I Angel<\/em> \u00e4r han nere i Nick Cave-djup, i Should Be Higher<\/em> smyger han in en falsett. Samspelet med Martin Gore \u00e4r uppfriskande i flertalet l\u00e5tar som Secret to the End<\/em> och Soft Touch\/Raw Nerve<\/em>.<\/p>\n

En annan skillnad \u00e4r det starka l\u00e5tskrivandet, d\u00e4r Gore h\u00e5ller sin vanliga niv\u00e5 och Gahan hittat ny kraft i sin studiopartner, schweizaren Kurt Uensala (lyssna p\u00e5 Broken<\/em>!). Welcome to My World<\/em> b\u00f6rjar trevande, n\u00e4stan som n\u00e5got fr\u00e5n Thom Yorkes The Eraser<\/em>, men v\u00e4nder ganska snart till en ballad med stabilt m\u00f6nster. My Little Universe<\/em> \u00e4r minimalistisk digitalsoul, Personal Jesus<\/em>-sysslingen Soothe My Soul<\/em> \u00e4r gl\u00e4djande nog n\u00e4sta singel, och i avslutande Goodbye<\/em> f\u00e5r Gore utlopp f\u00f6r sitt bluesarv. D\u00e5 har vi inte ens n\u00e4mnt Heaven<\/em>.<\/p>\n

Synthlegendernas nya album sneglar i viss m\u00e5n bak\u00e5t mot Violator<\/em>, utan att f\u00f6r den skull bli en kopia av sig sj\u00e4lva. Paradoxalt nog l\u00e5ter bandet mer nyskapande \u00e4n p\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r. Alla utvecklare av f\u00f6rnybar energi borde tv\u00e5ngslyssna p\u00e5 Delta Machine<\/em> under arbetstid. B\u00e4ttre inspiration st\u00e5r n\u00e4mligen inte att finna.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Soothe My Soul<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n