{"id":68490,"date":"2013-03-23T13:39:23","date_gmt":"2013-03-23T11:39:23","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68490"},"modified":"2013-03-23T13:39:23","modified_gmt":"2013-03-23T11:39:23","slug":"skivrecension-the-strokes-comedown-machine","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=68490","title":{"rendered":"Skivrecension: The Strokes – Comedown Machine"},"content":{"rendered":"

\"strokes\"<\/a><\/p>\n

Artist: The Strokes<\/strong>
\n Album: Comedown Machine<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

Ett intro med den k\u00e4nnetecknande Strokes-gitarren som g\u00f6r att repeat-knappen slits ut \u00e4r vad jag t\u00e4nker p\u00e5 n\u00e4r The Strokes n\u00e4mns. The Strokes har alltid stuckit ut ur m\u00e4ngden av de m\u00e5nga indierockband som existerar i denna v\u00e4rld. Tack vare de d\u00e4r energifyllda, starka, magiska gitarriffen och de intron som g\u00f6r det helt om\u00f6jligt att inte lyssna tills l\u00e5tens allra sista ton \u00e4gt rum, har The Strokes f\u00f6rblivit just The Strokes och s\u00e4llan blandats ihop med andra indierockband. Det har helt enkelt skapat sig ett eget k\u00e4nnetecknande sound, vilket \u00e4r sv\u00e5rt i dagens l\u00e4ge d\u00e4r nya band med omedvetet liknande l\u00e5tar och gitarrslingor n\u00e4stan massproduceras (detta \u00e4r inte negativt, bara en aning f\u00f6rvirrande). Ingen gl\u00f6mmer v\u00e4l n\u00e5gonsin The Strokes Heart in a Cage<\/em> n\u00e4r man v\u00e4l h\u00f6rt l\u00e5ten, som ett slag i hj\u00e4rtat. Det \u00e4r det jag menar. De g\u00f6r sig ih\u00e5gkomna.<\/p>\n

Som jag hade velat s\u00e4ga samma goda ord om deras senaste album, Comedown Machine<\/em>, jag hade velat ge dem s\u00e5 mycket ber\u00f6m, f\u00f6r de f\u00f6rtj\u00e4nar det. Men tyv\u00e4rr kan jag inte str\u00f6 ut guldstj\u00e4rnor till mina favoriter om de inte har gjort ett fantastiskt album. Missf\u00f6rst\u00e5 mig inte nu, Comedown Machine<\/em> \u00e4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n d\u00e5ligt, men trist nog ocks\u00e5 ganska l\u00e5ngt ifr\u00e5n fantastiskt precis som deras f\u00f6rra album Machu Picchu<\/em>. Kanske hade jag helt enkelt f\u00f6r h\u00f6ga f\u00f6rv\u00e4ntningar om detta amerikanska indieband med Julian Casablancas som frontman. L\u00e5tarna \u00e4r l\u00e4tt nedtonade, vilket f\u00f6rsvagar deras annars starka image. Jag hade velat h\u00f6ra n\u00e5got mer… kraftfullt, som f\u00e5r mig att fyllas av energi och k\u00e4nslan av att inte kunna sitta still. Det d\u00e4r ”lilla extra” som The Strokes brukar ha, det saknar jag.<\/p>\n

Men jag ska inte vara alltf\u00f6r h\u00e5rd mot dem. Det finns ett par finfina l\u00e5tar, till exempel 50\/50<\/em> som just nu \u00e4r min favorit p\u00e5 albumet. Sedan blir det faktiskt b\u00e4ttre mot slutet, en hint av det d\u00e4r som k\u00e4nnetecknar Strokes blommar livfullt upp precis d\u00e4r albumet tar slut, tr\u00e5kigt nog. Den gnista som br\u00e4nner till i slutet hade jag velat h\u00f6ra redan fr\u00e5n den f\u00f6rsta l\u00e5ten, men eftersom gnistan inte finns albumet igenom m\u00e5ste jag med tungt hj\u00e4rta ge de annars underbara The Strokes blott en trea i betyg. Men det betyder inte att albumet inte \u00e4r v\u00e4rt att lyssna p\u00e5 en g\u00e5ng eller tv\u00e5, det \u00e4r det defenitivt, och nedtoningen p\u00e5 l\u00e5tarna var med all s\u00e4kerhet medvetet nedtonade, kanske h\u00e5ller de p\u00e5 att skapa sig ett nytt sound i stil med Velvet Underground som de faktiskt n\u00e4mnt som inspirationsk\u00e4lla. Liknelsen finns d\u00e4r, men \u00e4r dock \u00e4n s\u00e5 l\u00e4nge ganska diffus.<\/p>\n

Text: Izabelle Zeijlon<\/strong><\/p>\n