{"id":67434,"date":"2013-03-02T01:37:11","date_gmt":"2013-03-01T23:37:11","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=67434"},"modified":"2013-03-20T10:55:24","modified_gmt":"2013-03-20T08:55:24","slug":"skivrecension-david-bowie-the-next-day","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=67434","title":{"rendered":"Skivrecension: David Bowie – The Next Day"},"content":{"rendered":"

\"thenextday\"<\/a><\/p>\n

Artist: David Bowie
\nTitel: The Next Day
\nBetyg: 5<\/strong><\/p>\n

En ikon vars ethos st\u00e4ndigt har varit att r\u00f6ra sig fram\u00e5t tar sig \u00e4ntligen tid att blicka tillbaka. Resultatet kan nog vara ett av tidernas b\u00e4sta comeback-album.<\/p>\n

N\u00e4r David Bowie p\u00e5 sin 66:e f\u00f6delsedag l\u00e4t meddela att han faktiskt inte hade pensionerat sig f\u00f6r gott k\u00e4ndes det som att hela musikv\u00e4rlden stannade upp f\u00f6r en stund. Nyheten kom lite som en blixt fr\u00e5n klar himmel. Vi hade ju precis vant oss vid tanken att han aldrig skulle spela in n\u00e5got nytt material igen. Senaste albumet Reality<\/em> kom ut 2003, men tio \u00e5r av tystnad br\u00f6ts effektfullt av den l\u00e5gm\u00e4lda pianoballaden Where Are We Now?<\/em>.<\/p>\n

Men musikaliskt \u00e4r den Berlin-nostalgiska f\u00f6rstasingeln l\u00e5ngtifr\u00e5n representativ f\u00f6r resten av The Next Day<\/em>. Det \u00e4r snarare gitarren som \u00e4r det ledande instrumentet. Det \u00e4r ett v\u00e4ldigt eklektiskt album, men de sm\u00e5 detaljerna fr\u00e5n hans l\u00e5nga, l\u00e5nga karri\u00e4r som likt ett eko fr\u00e5n d\u00e5tiden st\u00e4ndigt g\u00f6r sig p\u00e5minda \u00e4r om n\u00e5got en genomg\u00e5ende tematik.<\/p>\n

P\u00e5 albumets \u00f6ppningssp\u00e5r sjunger Bowie ”here I am \/ not quite dying \/ my body left to rot \/ in a hollow tree” och musiken, som ju faktiskt har tyngd och \u00e5tminstone \u00e4r lika bra som n\u00e5got han gjort sedan 1980 \u00e5rs\u00a0Scary Monsters<\/em>,\u00a0visar att han i allra h\u00f6gsta grad \u00e4r levande. Framf\u00f6r allt \u00e4r det den omissk\u00e4nneliga r\u00f6sten som efter mer \u00e4n fyrtio \u00e5r fortfarande \u00e4r lika fascinerande.<\/p>\n

Efterf\u00f6ljande Dirty Boys<\/em>\u00a0sticker minst sagt ut med sin funkiga, lite orov\u00e4ckande st\u00e4mning och\u00a0sitt saxofonsolo medan k\u00e4ndisskaps-betraktelsen\u00a0The Stars (Are Out Tonight)<\/em>, vars musikvideo inneh\u00e5ller Tilda Swinton som Bowies fru och dubbelg\u00e5ngare, redan \u00e4r en klassiker.\u00a0I Love is Lost<\/em>\u00a0\u00e4r det en sm\u00e5gotisk och 80-talsosande synth som \u00e4r det drivande instrumentet och texten, som lyder\u00a0”your maid is new and your accent too \/ but your fear is as old as the world”, behandlar\u00a0en 22-\u00e5rings desperation.<\/p>\n

Mellan The Kinks-osande\u00a0Valentine’s Day<\/em> och anti-krigsl\u00e5ten\u00a0I’d Rather Be High<\/em>\u00a0kommer albumets mest experimentella sp\u00e5r\u00a0If You Can See Me <\/em>som\u00a0inneh\u00e5ller ett frenetiskt drum’n’bass-influerat trumkomp och surrealistiska s\u00e5ngeffekter som f\u00f6r tankarna till 1997 \u00e5rs\u00a0Earthling<\/em>,\u00a0medan\u00a0Dancing Out in Space <\/em>sticker ut med sitt drivande trumkomp som m\u00f6ter flytande och psykedeliska gitarrer.<\/p>\n

You Feel So Lonely You Could Die<\/em>, albumets episka klimax som efter en resa i melankoli slutar i eteriska lager av ljud och ett hastigt – men v\u00e4lkommet – \u00e5teranv\u00e4ndande\u00a0av trumintrot fr\u00e5n Five Years,\u00a0<\/em>\u00e4r ytterligare en h\u00f6jdpunkt\u00a0medan den grandiosa finalen med Heat<\/em> l\u00e5ter som n\u00e5got f\u00f6rebilden Scott Walker kunde ha gjort. Hans existentiella grubblande, som kanske \u00e4r grunden till alla stilbyten och alter-egon,\u00a0konstateras med den simpla textraden\u00a0”I tell myself \/ I don’t know who I am”.<\/p>\n

The Next Day,\u00a0<\/em>som spelades in i hemlighet under tv\u00e5 \u00e5rs tid tillsammans med trotj\u00e4naren Tony Visconti och ett f\u00e5tal munkavlade medmusiker, \u00e4r allt vad vi hade kunnat hoppas p\u00e5. Eklektiskt, intellektuellt, kreativt – bitvis till och med r\u00e4tt makabert.\u00a053 minuter som bortsett fr\u00e5n de f\u00e5 tillf\u00e4llen d\u00e5 elgitarrerna blir n\u00e5got f\u00f6r h\u00e5rda kommer g\u00f6ra alla inbitna Bowie-fans mer \u00e4n n\u00f6jda. F\u00f6r framf\u00f6r allt \u00e4r det ett album som Bowie och enbart Bowie skulle kunna g\u00f6ra.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now?, You Feel So Lonely You Could Die<\/p>\n