{"id":67391,"date":"2013-02-28T14:23:18","date_gmt":"2013-02-28T12:23:18","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=67391"},"modified":"2013-03-09T11:18:06","modified_gmt":"2013-03-09T09:18:06","slug":"nagot-naiv-madame-bovary-pa-amerikansk-landsbygd-en-egen-plats-av-robert-goolrick","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=67391","title":{"rendered":"N\u00e5got naiv Madame Bovary p\u00e5 amerikansk landsbygd \u2013 En egen plats av Robert Goolrick"},"content":{"rendered":"

\"En<\/a><\/p>\n

Titel: En egen plats<\/a>
\nF\u00f6rfattare: Robert Goolrick
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Claes G\u00f6ran Green
\nF\u00f6rlag: Historiska Media<\/a>
\nUtgiven: 2013
\nISBN 978-91-7545-021-6<\/p>\n

Till en ideal sm\u00e5stad p\u00e5 amerikanska landsbygden anl\u00e4nder sommaren 1948 en man som kallar sig Charlie Beale. Hans enda packning best\u00e5r av en upps\u00e4ttning slaktarknivar och en v\u00e4ska med pengar. Ingen vet var han kommer ifr\u00e5n, men han blir snabbt omtyckt och f\u00e5r bo hemma hos sin nye arbetsgivare, familjen Haislett \u2013 n\u00e4r han inte sover p\u00e5 sin egenk\u00f6pta markbit vid floden. F\u00f6rsta g\u00e5ngen han m\u00f6ter storpampen Boaty Glass unga fru Sylvan, blir han som f\u00f6rtrollad och en f\u00f6r\u00e4ndring tar sin b\u00f6rjan \u2013 s\u00e5v\u00e4l inre som yttre.<\/p>\n

Ber\u00e4ttaren i \u201dEn egen plats<\/a>\u201d tar stor plats och ber\u00e4ttar ofta vad som ska h\u00e4nda innan det h\u00e4nder. Detta f\u00e5r till f\u00f6ljd att vissa partier upplevs som pratiga och l\u00e5ngsamma, medan dramatiska h\u00e4ndelser f\u00e5r en \u00f6desm\u00e4ttad ton. Det naivt idealiserande spr\u00e5ket, exempelvis i presentationen av Alma Haislett n\u00e4r m\u00e4nnen och sonen kommit hem \u00f6ver lunch (\u201dhennes mjuka r\u00f6st — uttryckte hur andl\u00f6s av f\u00f6rv\u00e4ntan hon var n\u00e4r hon nu skulle f\u00e5 vara sin man n\u00e4ra\u201d), \u00e4r f\u00f6rmodligen t\u00e4nkt att f\u00f6rst\u00e4rka kontrasten mellan romanens b\u00f6rjan och slut. Greppet lyckas inte riktigt \u00f6vertyga mig. Det dr\u00f6jde ocks\u00e5 innan jag ins\u00e5g att den \u00f6vergripande ber\u00e4ttarr\u00f6sten tillh\u00f6r slaktarsonen Sam Haislett, eftersom han ber\u00e4ttar om sig sj\u00e4lv i tredje person och fr\u00e5n olika perspektiv. Dessutom ber\u00e4ttas vissa kapitel ur Charlies eller Sylvans perspektiv i en mer poetisk ton.<\/p>\n

K\u00e4nslan av att allt redan \u00e4r f\u00f6rsent, och de dramatiska kontrasterna, f\u00f6rtydligar att detta \u00e4r en tragedi. Sylvan Glass \u00e4r en amerikansk Madame Bovary, med Hollywood-filmer ist\u00e4llet f\u00f6r romaner att v\u00e4va sina hoppl\u00f6sa dr\u00f6mmar kring. Tonen i romanen p\u00e5minner mig om den mer v\u00e4lskrivna \u201dBer\u00e4ttelsen om Edgar\u201d, \u00e4ven om \u201dEn egen plats\u201d har en mer n\u00e4rvarande ber\u00e4ttare och mer drag av legend. Den sistn\u00e4mnda slutsatsen drar jag p\u00e5 grund av ber\u00e4ttarens diskussioner kring minnet, samt mystiken som omv\u00e4rver huvudpersonen Charlie. N\u00e4r boken slutar vet l\u00e4saren fortfarande inte var han kom ifr\u00e5n, eller hur han fick alla sina pengar. Handlingen \u00e4r fokuserad till hans tid i Brownsburg, Virginia.<\/p>\n

Tillf\u00e4llen d\u00e5 ber\u00e4ttarr\u00f6sten k\u00e4nns unik, \u00e4r i diskussionerna kring hur gemenskapen i och kring sm\u00e5staden fungerar. Stadsbornas religiositet, och hur den kan innesluta s\u00e5v\u00e4l som utest\u00e4nga, skildras med \u00f6mhet men ocks\u00e5 kritiskt, genom Charlie Beals respektive Sam Haisletts \u00f6gon. Skillnaden i status och s\u00e4tt att leva mellan svarta och vita m\u00e4nniskor gestaltas till en b\u00f6rjan neutralt men allteftersom de svarta karakt\u00e4rerna f\u00e5r mer plats i ber\u00e4ttelsen blir konflikten tydligare.<\/p>\n

Det som ocks\u00e5 blir tydligt \u00e4r hur vissa karakt\u00e4rer inte passar in i n\u00e5gon av de gemenskaper som finns att v\u00e4lja mellan, kanske f\u00f6r att man inte vill anpassa sig p\u00e5 det s\u00e4tt som kr\u00e4vs. Charlie Beale s\u00f6ker mellan de olika religi\u00f6sa grupperna, men blir utesluten fr\u00e5n den han helst vill tillh\u00f6ra. Sylvan Glass kl\u00e4r sig som en filmstj\u00e4rna, trots sin enkla bakgrund och livet p\u00e5 landsbygden. S\u00f6mmerskan Claudie Wiley bor avsides, lever som hon vill och har en dotter som tillbringar sitt liv inomhus \u2013 d\u00e4rf\u00f6r att hon p\u00e5 grund av sin hudf\u00e4rg inte passar in. De tv\u00e5 sistn\u00e4mnda, samt Sam Haislett, \u00e4r mer intressanta att l\u00e4sa om, \u00e4n den mystiska huvudpersonen Charlie Beale, som bara verkar ha tv\u00e5 karakt\u00e4rsdrag: antingen naiv eller bitter. D\u00e4rf\u00f6r blir l\u00e4sningen av romanen ocks\u00e5 mer medryckande mot slutet \u2013 d\u00e4r de mer komplexa karakt\u00e4rerna f\u00e5r plats. \u00c4ven om man som l\u00e4sare vet ungef\u00e4r vad som ska h\u00e4nda s\u00e5 vill man veta hur eftersom man b\u00f6rjat bry sig om karakt\u00e4rerna, och vissa v\u00e4ndningar \u00f6verraskar.<\/p>\n

I romanen finns ocks\u00e5 fina detaljer som f\u00f6rankrar l\u00e4supplevelsen, som till exempel Alma Haisletts s\u00e4tt att kalla l\u00e4skedryck f\u00f6r \u201dlite gift\u201d, det magiska tuggummitr\u00e4det och den konkreta f\u00f6r\u00e4ndringen av Charlies dagboksteckningar. Sammanfattningsvis ser jag romanen som en blandning av kritisk realism, ensidig poesi och \u00f6desm\u00e4ttad melodram \u2013 allt nostalgiskt rotat i en typisk amerikansk sm\u00e5stads 1940-tal.
\n
\nText: Frida Niblaeus<\/strong><\/p>\n

Relaterat blogginl\u00e4g<\/a>g<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Titel: En egen plats F\u00f6rfattare: Robert Goolrick \u00d6vers\u00e4ttning: Claes G\u00f6ran Green F\u00f6rlag: Historiska Media Utgiven: 2013 ISBN 978-91-7545-021-6 Till en ideal sm\u00e5stad p\u00e5 amerikanska landsbygden anl\u00e4nder sommaren 1948 en man som kallar sig Charlie Beale. Hans enda packning best\u00e5r av en upps\u00e4ttning slaktarknivar och en v\u00e4ska med pengar. Ingen vet var han kommer ifr\u00e5n, men […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[43,3,16],"tags":[],"class_list":["post-67391","post","type-post","status-publish","format-standard","category-bokrecension","category-litteratur","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/67391","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=67391"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/67391\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":67854,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/67391\/revisions\/67854"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=67391"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=67391"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=67391"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}