{"id":66362,"date":"2013-02-11T22:10:35","date_gmt":"2013-02-11T20:10:35","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=66362"},"modified":"2013-02-17T20:29:43","modified_gmt":"2013-02-17T18:29:43","slug":"salman-rushdies-sjalvbiografiska-joseph-anton-ar-saklig-och-arlig","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=66362","title":{"rendered":"Salman Rushdies sj\u00e4lvbiografiska Joseph Anton \u00e4r saklig och \u00e4rlig"},"content":{"rendered":"

\"Joseph<\/a><\/p>\n

Titel: Joseph Anton<\/a>
\nF\u00f6rfattare: Salman Rushdie
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Hans Berggren
\nF\u00f6rlag: Albert Bonniers F\u00f6rlag<\/a>
\nUtgiven: 201209
\nISBN 978-91-00-1-26179<\/p>\n

S\u00e4llan har en bokutgivning f\u00f6rorsakat s\u00e5dant rabalder som Salman Rushdies roman \u201dSatansverserna\u201d, vilken anklagades f\u00f6r att ha h\u00e4dat islam och profeten Muhammed. <\/p>\n

Rushdie skrev den \u00e5r 1988 och i februari 1989 uttalade ayatolla Khomeini i Iran en s.k. Fatwa \u00f6ver f\u00f6rfattaren, vilket i korthet innebar att han och andra i hans omgivning (f\u00f6rl\u00e4ggare, \u00f6vers\u00e4ttare m.fl.), enligt religi\u00f6sa lagar d\u00f6mdes till d\u00f6den och att muslimer \u00f6ver hela v\u00e4rlden uppmanades att utf\u00f6ra d\u00f6dsstraffet. I Sverige fick detta stor uppm\u00e4rksamhet i media, d\u00e5 tv\u00e5 av svenska akademins ledam\u00f6ter \u2013 Kerstin Ekman och Lars Gyllensten \u2013 avgick ur akademin p\u00e5 grund av att den inte officiellt tog avst\u00e5nd fr\u00e5n \u201dd\u00f6dsstraffet\u201d.<\/p>\n

Salman Rushdie har nu skrivit en memoarbok, som handlar om det besv\u00e4rliga liv, som han fick efter att ha skrivit boken, sina upplevelser under tiden som d\u00f6dsd\u00f6md, d\u00e4r han delar med sig av b\u00e5de sitt inre k\u00e4nsloliv och yttre h\u00e4ndelser under \u00e5ren d\u00e5 han h\u00e5llit sig g\u00f6md. Boken inleds med att han, p\u00e5 Alla hj\u00e4rtans dag den 14 februari 1989, f\u00e5r ett telefonsamtal fr\u00e5n en BBC-reporter, som ber\u00e4ttar om d\u00f6dsdomen och st\u00e4ller fr\u00e5gar \u201dhur k\u00e4nns det?\u201d. Rushdie beskriver sina k\u00e4nslor av panik och \u00e5ngest efter samtalet. En bil fr\u00e5n tv-bolaget CBS h\u00e4mtade upp honom f\u00f6r intervju i direkts\u00e4ndning och n\u00e4r han steg ut genom d\u00f6rren p\u00e5 sitt hem \u00e4r det f\u00f6r sista g\u00e5ngen p\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r. <\/p>\n

Joseph Anton Memoarer \u00e4r en mycket tjock bok, 632 sidor, och det tar tid f\u00f6r mig att komma igenom den. Mycket \u00e4r naturligtvis v\u00e4ldigt intressant att l\u00e4sa, annat blir lite l\u00e5ngtr\u00e5kigt, inte minst f\u00f6r att Rushdie \u00e4lskar att noggrant redovisa m\u00e4ngder av namn, p\u00e5 f\u00f6rfattarkollegor, mediefolk, poliser, politiker, sk\u00e5despelare och andra k\u00e4ndisar, som han umg\u00e5s med och har \u00e5sikter om under sin tid som undang\u00f6md. Han lyckas, trots den intensiva bevakningen, som engelsk polis och underr\u00e4ttelsetj\u00e4nst st\u00e4ller upp med dygnet runt, deltaga i en hel del middagar och fester. Han tycker det \u00e4r m\u00e4rkligt att, fast s\u00e5 m\u00e5nga m\u00e4nniskor k\u00e4nner till hans g\u00f6mst\u00e4llen, s\u00e5 kommer aldrig n\u00e5got ut, hemligheterna f\u00f6rblir, vilket han tar som tecken p\u00e5 m\u00e4nniskors p\u00e5litlighet. F\u00f6r \u00f6vrigt inneh\u00e5ller vissa kapitel komiska inslag r\u00f6rande skyddsteamet, som st\u00e4ndigt finns med honom i hans olika tillf\u00e4lliga bost\u00e4der, deras samtal p\u00e5 \u201dpolisspr\u00e5k\u201d h\u00e4ckande i tv-soffan \u2013 Rushdie har stor f\u00f6rst\u00e5else f\u00f6r hur pl\u00e5gsamt det \u00e4r f\u00f6r sportiga aktivitetsm\u00e4nniskor med detta stillasittande, l\u00e5ngtr\u00e5kiga liv.<\/p>\n

Rushdie ber\u00e4ttar om vad som h\u00e4nder i omv\u00e4rlden, verkligheten, som f\u00f6r honom naturligtvis framst\u00e5r som oerh\u00f6rt hotfull. Han beskriver ocks\u00e5 privatlivet under ytan, alla k\u00e4nslor som r\u00e4dslan framkallar och o\u00f6nskade saker som den h\u00e5rda sp\u00e4nningen orsakar. Relationerna med kvinnorna, fruarna blir oh\u00e5llbara n\u00e4r han tvingas fly mellan g\u00f6mda bost\u00e4der men p\u00e5litliga, inflytelserika v\u00e4nner finns \u00f6verallt som st\u00f6d och visar sig oundg\u00e4ngliga f\u00f6r hans psykiska h\u00e4lsa.
\nDet g\u00e4ller \u00e5ren 1989-2001, men memoarerna inneh\u00e5ller ocks\u00e5 en del fr\u00e5n Rushdies uppv\u00e4xt i Indien i en ganska v\u00e4lm\u00e5ende familj. Pojken var lillgammal och sj\u00e4lvst\u00e4ndig, 13 \u00e5r gammal best\u00e4mde han sig \u2013 utan f\u00f6r\u00e4ldrarnas p\u00e5verkan – f\u00f6r att \u00e5ka till England och pr\u00f6va in vid internatskolan Rugby, d\u00e4r han sedan han antagits \u201dgav sig in i sitt engelska liv\u201d. Det visade sig inte motsvara den romantiserade bilden fr\u00e5n litteratur och fantasiv\u00e4rld, som han haft med sig, men han uth\u00e4rdade utan att klaga och fortsatte sedan sina studier vid Cambridge, d\u00e4r han lade grunden till sitt omfattande sociala n\u00e4tverk. Han var aktiv anti-rasist, senare i boken framkommer att han inte anser att kritik av religion \u00e4r att likst\u00e4lla med rasism. Han \u00e4r \u00f6ver huvud taget inte alls religi\u00f6s, han anser snarast att alla religioner \u00e4r av ondo. Man f\u00f6rst\u00e5r att Rushdie \u00e4r en man med fasta principer, som han inte ruckar p\u00e5 i f\u00f6rsta taget.<\/p>\n

Ett \u00e5terkommande tema i memoarerna \u00e4r L\u00e4ngtan, fr\u00e5n barndomen d\u00e5 han l\u00e4ngtade bort och vidare in i vuxenlivet, d\u00e5 l\u00e4ngtan mer kanaliserar sig mot att bli \u00e4lskad och uppskattad. Han har flera k\u00e4rleksrelationer och \u00e4ktenskap, p\u00e5frestningarna p\u00e5 dessa blir stora under flykttiden. Han har en son Zafar, som han \u00e4lskar \u00f6ver allt annat och som han hela tiden oroar sig f\u00f6r. Han lyckas dock h\u00e5lla kontakten med honom och han skriver ocks\u00e5 en bok till honom, som utges under titeln Harun och Sagornas hav. Det \u00e4r givande att f\u00f6lja f\u00f6rfattarens tankar och arbete kring tillkomsten av boken.
\nRushdie reflekterar \u00f6ver hur det skulle ha g\u00e5tt om han varit \u201dfattig\u201d och inte kunnat betala f\u00f6r alla de bost\u00e4der han hyrde och k\u00f6pte f\u00f6r att kunna h\u00e5lla sig g\u00f6md. Och det kan man ju fundera \u00f6ver!<\/p>\n

Den h\u00e4r boken \u00e4r inte n\u00e5gon typisk Rushdiebok, hans \u00f6vriga romaner \u00e4r fiktiva skr\u00f6nor med starka sagoinslag. Memoarerna \u00e4r sakliga, \u00e4rliga och aningen tjatiga. Men oerh\u00f6rt intressanta, en bit nutidshistoria sedd genom Rushdies \u00f6gon. Han skriver ocks\u00e5 om sig sj\u00e4lv i tredje person \u2013 Joseph Anton \u00e4r hans t\u00e4cknamn -, vilket ger honom m\u00f6jlighet att betrakta h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet sakligt och med mer distans.<\/p>\n

Text: Vivian Gustin<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Titel: Joseph Anton F\u00f6rfattare: Salman Rushdie \u00d6vers\u00e4ttning: Hans Berggren F\u00f6rlag: Albert Bonniers F\u00f6rlag Utgiven: 201209 ISBN 978-91-00-1-26179 S\u00e4llan har en bokutgivning f\u00f6rorsakat s\u00e5dant rabalder som Salman Rushdies roman \u201dSatansverserna\u201d, vilken anklagades f\u00f6r att ha h\u00e4dat islam och profeten Muhammed. Rushdie skrev den \u00e5r 1988 och i februari 1989 uttalade ayatolla Khomeini i Iran en s.k. […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[43,3,16],"tags":[],"class_list":["post-66362","post","type-post","status-publish","format-standard","category-bokrecension","category-litteratur","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/66362","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=66362"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/66362\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":66739,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/66362\/revisions\/66739"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=66362"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=66362"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=66362"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}