![\"rust-and-bone-2\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2012\/12\/rust-and-bone-2.jpg\")
<\/a>Den som s\u00e5g Jacques Audiards senaste film, f\u00e4ngelsedramat En profet<\/em> (2009), vet att han har en f\u00f6rk\u00e4rlek f\u00f6r att portr\u00e4ttera unga m\u00e4n som hamnat en aning snett. Pojkar i manskroppar, med s\u00e5riga knogar och bristande ansvarsk\u00e4nsla. Detta h\u00e5ller han fast vid i sin nya film, Rust and Bone<\/em>, men mitt i allt det h\u00e5rda dansar en \u00f6mt\u00e5lig k\u00e4rlekshistoria.<\/p>\nAli \u00e4r heml\u00f6s, fattig och sm\u00e5kriminell. Han \u00e4r \u00e4ven ensamst\u00e5ende pappa till fem\u00e5rige Sam. I ett f\u00f6rs\u00f6k att f\u00e5 ordning p\u00e5 situationen flyttar de till Alis syster i Antibes. D\u00e4r f\u00e5r de bo i hennes garage och Ali f\u00e5r snabbt ett jobb som d\u00f6rrvakt p\u00e5 en nattklubb. En natt, n\u00e4r Ali jobbar, tr\u00e4ffar han St\u00e9phanie. Han skjutsar henne hem och sen blir det inte mycket mer med det, men Ali l\u00e4mnar sitt nummer \u201dUtifall att\u2026\u201d. N\u00e4r St\u00e9phanie sedan r\u00e5kar ut f\u00f6r en olycka p\u00e5 sitt jobb som sp\u00e4ckhuggardress\u00f6r faller hennes liv i spillror. Desperat och uppgiven ringer hon till Ali, vars okomplicerade f\u00f6rh\u00e5llande till det hela p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt f\u00e5r henne att vilja b\u00f6rja leva igen.<\/p>\n
Det \u00e4r inte en historia att f\u00f6lja halvhj\u00e4rtat. Den sv\u00e4ljer en hel f\u00f6r att sedan hosta upp en, kall och skakande \u00e4ngslig. Rust and Bone<\/em> trycker allt det skitiga i livet rakt i ansiktet p\u00e5 en. Den m\u00e5lar upp en tillvaro kantad av trasighet och platta fall. Det finns en gnutta hopp men ingen trygghet, ingen hand att h\u00e5lla. De mest fasansfulla \u00f6gonblicken ackompanjeras inte av n\u00e5gra hysteriska str\u00e5kar som f\u00e5r publiken att f\u00f6rst\u00e5 att nu, nu \u00e4r det allvar. Bara ett tyst brus av liv som g\u00e5r s\u00f6nder. Och det blir s\u00e5 mycket v\u00e4rre.<\/p>\n Vore det inte f\u00f6r k\u00e4rlekshistorien, k\u00e4nslan av att n\u00e5gonting kanske \u00e4nd\u00e5 \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g i r\u00e4tt riktning, s\u00e5 vet jag inte om jag hade orkat. Nu finns d\u00e4r de stapplande stegen mot f\u00f6rb\u00e4ttring och det \u00e4r en himla tur. F\u00f6r trots all blytung verklighet s\u00e5 \u00e4r det s\u00e5 f\u00f6rkrossande vackert. Marion Cotillard \u00e4r fantastisk som St\u00e9phanie. Allts\u00e5, verkligen fantastisk. Det finns scener som k\u00e4nns \u00e4nda ut i fingertopparna och det blir aldrig n\u00e5gonsin f\u00f6r mycket, aldrig kletigt.<\/p>\n Bakom mig i biosalongen satt en kvinna som vid n\u00e5gra tillf\u00e4llen chockat utbrast \u201dMen n\u00e4ee!\u201d. \u00c4ven om jag inte \u00e4r den som talar h\u00f6gt f\u00f6r mig sj\u00e4lv i biom\u00f6rkret s\u00e5 f\u00f6rst\u00e5r jag henne, Rust and Bone<\/em> \u00e4r nog \u00e4nd\u00e5 en film som r\u00e4ttf\u00e4rdigar pl\u00f6tsliga utrop. F\u00f6r har man inte levt sig in i den s\u00e5 har man helt klart gjort n\u00e5got fel.
\n
\nText: Josefina Linde<\/strong><\/p>\n