{"id":63223,"date":"2012-11-26T02:36:45","date_gmt":"2012-11-26T00:36:45","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=63223"},"modified":"2012-11-27T03:51:46","modified_gmt":"2012-11-27T01:51:46","slug":"swans-pa-debaser-slussen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=63223","title":{"rendered":"Swans p\u00e5 Debaser Slussen"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Swans, Debaser Slussen<\/strong>
\n25 november 2012<\/em>
\nBetyg: 3<\/p>\n

Swans\u00a0trotsade alla fysiska lagar n\u00e4r de tidigare i \u00e5r, otroliga trettio \u00e5r in i sin karri\u00e4r, gav ut sitt kanske starkaste album hittills – The Seer<\/em>. Titelsp\u00e5ret klockade in p\u00e5 32 minuter och albumet som helhet str\u00e4ckte sig \u00f6ver tv\u00e5 timmar. Musiken var tung, experimentell och fullst\u00e4ndigt kompromissl\u00f6s.\u00a0Omslaget pryddes av en varg som visade t\u00e4nderna. Antagligen symboliserar det musikens transcendentala natur – genom att sl\u00e4ppa l\u00f6s din inre best kan du hitta n\u00e5gon form av frig\u00f6relse.<\/p>\n

Sedan de bildades i b\u00f6rjan av 80-talet har Michael Giras mannar alltid varit sv\u00e5rplacerade – no wave \u00e4r den luddiga genre som de kommit att representera – men tankarna f\u00f6rs \u00e4ven till h\u00e5rdrockens tyngd och post rockens\u00a0progressiva\u00a0l\u00e5tuppbyggnader. Med en sl\u00e4ng av frijazz, gotik och country.<\/p>\n

Det f\u00f6rsta jag m\u00f6ts av n\u00e4r jag kommer till Debaser \u00e4r att det delas ut gratis \u00f6ronproppar. Dessa kommer visa sig beh\u00f6vas – f\u00f6r maskineriet Swans spelar s\u00e5 h\u00f6gt att hela kroppen b\u00f6rjar skaka.<\/p>\n

Vid merch-st\u00e5ndet s\u00e4ljs tr\u00f6jor med texten ”you fucking people make me sick”. Men Swans \u00e4r knappast s\u00e5 nihilistiska som de vill verka – f\u00f6r Michael Gira har \u00e4ven lagt dit en lapp full av hj\u00e4rtan d\u00e4r det st\u00e5r att han ska komma dit f\u00f6r att signera skivor och prata med fansen efter spelningen.<\/p>\n

Det kr\u00e4vs t\u00e5lamod med stort t f\u00f6r att kunna uth\u00e4rda konserten som ibland n\u00e4stan k\u00e4nns som ett uth\u00e5llighetstest. Inledande To Be Kind<\/em> \u00e4r f\u00f6rvisso hypnotisk, men n\u00e4r gitarren kommer in har man inte l\u00e5ng tid p\u00e5 sig att s\u00e4tta p\u00e5 \u00f6ronpropparna.\u00a0S\u00e5 h\u00e5ller det p\u00e5 i \u00f6ver tv\u00e5 timmar, utan att det egentligen h\u00e4nder s\u00e5 mycket. Det \u00e4r stundtals m\u00e4ktigt – framf\u00f6r allt i crescendona – men provocerande l\u00e5ngt. Hade de bara skrapat bort lite av d\u00f6dtiden hade det genast blivit mycket, mycket b\u00e4ttre och koncentrerat. N\u00e4r de g\u00e5r av scenen en bit efter tolvslaget har folk redan b\u00f6rjat l\u00e4mna lokalen.<\/p>\n