{"id":63032,"date":"2012-11-21T11:37:47","date_gmt":"2012-11-21T09:37:47","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=63032"},"modified":"2012-11-21T11:37:47","modified_gmt":"2012-11-21T09:37:47","slug":"dans-im-not-looking-back","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=63032","title":{"rendered":"Dans: I’m Not Looking Back"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

HELENA FRANZ\u00c9N I’m Not Looking Back<\/p>\n

Dieselverkstaden, Nacka, 20 november 2012
\nKoreografi: Helena Franz\u00e9n
\nDansare: Katarina Eriksson, Helena Franz\u00e9n, Annika Hyv\u00e4rinen, Alexandra Sende, Moa Westerlund
\nMusik: Jenny Wilson, Daniel Fagge Fagerstr\u00f6m
\nLjus: Markus Granqvist
\nKostym: ALICE FINE\/ Karin Bjurstr\u00f6m
\nFoto: Carl Thorborg<\/p>\n

Verket, som hade sin urpremi\u00e4r p\u00e5 Dansens Hus f\u00f6r tv\u00e5 \u00e5r sen och nu turnerar runt Sverige, har Franz\u00e9n byggt kring n\u00e5gra l\u00e5tar fr\u00e5n Jenny Wilsons album Hardships. Ett album som till stor del kan ses som en hyllning till alla kvinnor som g\u00e5r igenom just, hardships, sv\u00e5righeter. Franz\u00e9n har utg\u00e5tt fr\u00e5n ”vardagens umb\u00e4rande, att du m\u00e5ste vara s\u00e5 mycket som kvinna. Uth\u00e5llig, stark, f\u00f6rst\u00e5ende och ink\u00e4nnande.”
\n\u00d6ppningen \u00e4r suggestiv, med en ensam dansare i en ljusgata, samtidigt som en ensam gl\u00f6dlampa gungar fram och tillbaka, allt till de hypnotiska tonerna av Jenny Wilsons och Daniel Fagge Fagerstr\u00f6ms pianoklink. D\u00e4r finns ett ursprung, ett fr\u00f6 som l\u00e4tt kunnat blomma ut till n\u00e5got drabbande och lustfyllt. <\/p>\n

Franz\u00e9ns material \u00e4r exakt, minuti\u00f6st och stegrikt. Detta ger de fem kvinnliga dansarna, inkl Franz\u00e9n sj\u00e4lv, v\u00e4ldigt lite utrymme att expandera, att fylla ut r\u00f6relserna och det stannar vid en synnerligen torr och distanserad stegkavalkad. Visst, det stundom Merce Cunningham-doftande materialet \u00e4r seri\u00f6st, luftigt, ja t.o.m elegant och dansarna \u00e4r lyh\u00f6rda, men n\u00e4r det stannar vid ett stegonanerande, tr\u00f6ttnar jag snabbare \u00e4n mitt gamla dansar-jag hinner l\u00e4ra sig en Franz\u00e9n-fras.<\/p>\n

\"\"<\/a>Men det dom st\u00f6r mig mest \u00e4r att jag saknar sv\u00e5righeterna, k\u00f6ttet p\u00e5 kroppen och ibland den humor som uppst\u00e5r ur trauman. INLB \u00e4r, olycklig nog, trots de h\u00f6ga intentionerna helt bortkopplad fr\u00e5n sv\u00e4rta, styrka och de d\u00e4r enstaka skratten, som ibland kan vara navet, r\u00e4ddaren i n\u00f6den, stormens \u00f6ga. Det m\u00e5h\u00e4nda vara uth\u00e5lligt och ink\u00e4nnande, men aj, vad tr\u00e5kigt det \u00e4r! F\u00f6r \u00e4ven om jag inte efterlyser ett verk i ber\u00e4ttande form, s\u00e5 \u00e4r min enda \u00f6nskan en f\u00f6rest\u00e4llningsb\u00e5ge och mer nyansering. INLB \u00e4r och f\u00f6rblir j\u00e4mntjock.<\/p>\n

D\u00e5 hj\u00e4lper inte ens Wilsons och Fagerstr\u00f6ms musik, som i slut\u00e4ndan st\u00e5r som verkets stora vinnare.<\/p>\n

Text: Tommi Salmela<\/strong><\/p>\n