{"id":62801,"date":"2012-11-16T02:30:33","date_gmt":"2012-11-16T00:30:33","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=62801"},"modified":"2012-11-21T11:58:03","modified_gmt":"2012-11-21T09:58:03","slug":"orbital-pa-debaser-medis","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=62801","title":{"rendered":"Orbital p\u00e5 Debaser Medis"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Orbital, Debaser Medis<\/strong>
\n15 november 2012<\/em>
\nBetyg: 4<\/p>\n

M\u00f6rkret var tjockt i lokalen \u00e4nd\u00e5 undgick det inte n\u00e5gon n\u00e4r br\u00f6derna Paul och Phil Hartnoll klev p\u00e5 scenen till Time Becomes<\/em> hackande loop. De var if\u00f6rda lysande hj\u00e4lmar vilket gjorde att de s\u00e5g ut som rejvande gruvarbetare bakom all utrustning.<\/p>\n

F\u00e5 elektroniska akter har ju h\u00e5llit ig\u00e5ng lika l\u00e4nge och varit lika betydelsefulla som brittiska Orbital. 1989 spelade de in sin f\u00f6rsta l\u00e5t\u00a0Chime<\/em> p\u00e5 kassettband. L\u00e5ten spred sig och blev snabbt popul\u00e4r inom den rave-scen som v\u00e4xte fram under 90-talet.\u00a02009 \u00e5terf\u00f6renades br\u00f6derna f\u00f6r att fira 20-\u00e5rsjubileumet av Chime<\/em> efter att ha g\u00e5tt\u00a0skilda\u00a0v\u00e4gar 2004. Nu \u00e4r de tillbaka med Wonky<\/em> – deras f\u00f6rsta album efter \u00e5terf\u00f6reningen –<\/em> och redo f\u00f6r att ta \u00f6ver v\u00e4rlden p\u00e5 nytt.<\/p>\n

Konserten i Stockholm kretsar mycket kring den nya skivan, men det bjuds \u00e4ven p\u00e5 en del klassiker. Halcyon<\/em>\u00a0spelas redan som andra l\u00e5t (om man inte r\u00e4knar med Time Becomes<\/em>) och inneh\u00e5ller bitar av Belinda Carlisles ostiga 80-talshit Heaven is a Place on Earth<\/em>. \u00c4ven Belfast<\/em> och Doctor Who Theme<\/em> m\u00f6ts av jubel och trots att de har en del \u00e5r p\u00e5 nacken k\u00e4nns de f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt tidl\u00f6sa. Det beror delvis p\u00e5 att br\u00f6derna Hartnoll experimenterar mycket med l\u00e5tarna p\u00e5 scen, men en minst lika faktor \u00e4r att de aldrig verkar ha brytt sig om att passa in i n\u00e5gon s\u00e4rskild genre.<\/p>\n

Av de nya l\u00e5tarna sticker\u00a0New France<\/em> ut och det g\u00f6r ingenting att Zola Jesus bara \u00e4r med i samplad form – hennes starka, gotiska r\u00f6st \u00e4r ett instrument i sig.\u00a0Orbital vinner sakta men s\u00e4kert \u00f6ver publiken. H\u00f6jdpunkten \u00e4r n\u00e4r de spelar Chime<\/em> f\u00f6r att sedan komma tillbaka och k\u00f6ra ytterligare ett extranummer i form av nya Where is It Going?<\/em> som ju \u00e4ven avslutar Wonky<\/em>. N\u00e4r alla nostalgiker rejvar med i de sk\u00f6na rytmerna k\u00e4nns det faktiskt r\u00e4tt sk\u00f6nt att ha Orbital tillbaka.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n