{"id":62790,"date":"2012-11-16T06:36:51","date_gmt":"2012-11-16T04:36:51","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=62790"},"modified":"2012-11-26T15:36:13","modified_gmt":"2012-11-26T13:36:13","slug":"kulturbloggen-moter-prince-rama","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=62790","title":{"rendered":"Kulturbloggen m\u00f6ter Prince Rama"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Fr\u00e5n h\u00f6ger till v\u00e4nster p\u00e5 bilden ser vi systrarna Taraka och Nimai Larson som tillsammans utg\u00f6r Prince Rama<\/em><\/p>\n

Sprungna ur ett Hare Krishna-kollektiv i Florida, men numera bosatta i Brooklyn, \u00e4r Prince Rama en systerduo som fokuserar p\u00e5 orientaliska influenser och inre resor.\u00a0De uppt\u00e4cktes av Animal Collective-medlemmen Dave ”Avey Tare” Portner i samband med en spelning p\u00e5 SXSW 2010 och sedan dess har han givit ut deras album p\u00e5 egna\u00a0Paw Tracks-etiketten. I \u00e5r kom deras femte – och hittills mest helgjutna – album Top 10 Songs of the End of the World<\/em>. P\u00e5 skivan kanaliserar de sp\u00f6kena fr\u00e5n tio p\u00e5hittade band som hade en hit n\u00e4r v\u00e4rlden gick under. N\u00e4r jag tr\u00e4ffar Taraka och Nimai Larson p\u00e5 Debaser Medis, d\u00e4r de senare p\u00e5 kv\u00e4llen ska agera f\u00f6rband \u00e5t sina skyddslingar Animal Collective, h\u00e5ller de precis p\u00e5 att avsluta sin middag som best\u00e5r av chokladt\u00e5rta.<\/p>\n

Varifr\u00e5n kom id\u00e9en till konceptet bakom nya skivan?<\/strong><\/p>\n

Taraka: F\u00f6r ett tag sedan var jag uppr\u00f6rd, s\u00e5 jag kollade upp vilka l\u00e5tar som toppade Billboard-listan n\u00e4r v\u00e4rlden sp\u00e5ddes g\u00e5 under och uppt\u00e4ckte en knasig korrelation. P\u00e5 f\u00f6rsta plats l\u00e5g Britney Spears Till the World Ends<\/em><\/a>. Jag blev fascinerad av tanken p\u00e5 popmusik som ett otroligt effektivt verktyg f\u00f6r masskommunikation. Budskap kan s\u00e5 enkelt d\u00f6ljas under den l\u00f6mska ytan. Det albumet ville jag g\u00f6ra. Ett samlingsalbum \u00f6ver de tio b\u00e4sta l\u00e5tarna n\u00e4r v\u00e4rlden g\u00e5r under.<\/p>\n

Var det enkelt att komma p\u00e5 de olika banden och deras historier?<\/strong><\/p>\n

Taraka: Det var \u00f6verraskande enkelt med tanke p\u00e5 att det tog mig tre veckor att komma p\u00e5 Prince Rama. Vi skapade de tio fiktiva banden, sedan var det som att allting b\u00f6rjade h\u00e4nda av sig sj\u00e4lv. Vi kanaliserade deras sp\u00f6ken utan att ens t\u00e4nka p\u00e5 det. Allting skedde naturligt. Det h\u00e4r bandet har den h\u00e4r storyn.<\/p>\n

Nimai: Att agera flera olika band var verkligen roligt. Vi tog de tio bandbilderna inom loppet av tre dagar vilket kr\u00e4vde r\u00e4tt intensiva sessioner. Vi hann knappt sminka oss innan det var dags att byta make up igen.<\/p>\n

Taraka: Och genom att ta in alla dessa vibbar kanaliserade vi verkligen n\u00e5gon annan.<\/p>\n

\"\"<\/a>K\u00e4ndes det som att ni fick mer frihet n\u00e4r ni inte l\u00e4ngre beh\u00f6vde vara er sj\u00e4lva?<\/strong><\/p>\n

Taraka: Absolut. Det k\u00e4ndes som att vi fick till\u00e5telse att vara oss sj\u00e4lva genom att vara n\u00e5gon annan. Vi kunde g\u00f6ra saker vi aldrig hade kunnat g\u00f6ra tidigare eftersom det inte st\u00e4mde \u00f6verens med v\u00e5r sj\u00e4lvbild.<\/p>\n

Hur gick sj\u00e4lva l\u00e5tskrivandet till?<\/strong><\/p>\n

Taraka: Det k\u00e4nns ofta som att jag dikterar vad n\u00e5gon annan s\u00e4ger \u00e5t mig. Jag h\u00f6r liksom en r\u00f6st som s\u00e4ger ”skriv s\u00e5 h\u00e4r”. Sedan l\u00e4mnar jag det. S\u00e5 fort jag f\u00f6rs\u00f6ker korrigera n\u00e5gonting suger det, s\u00e5 jag kan egentligen inte ta \u00e5t mig \u00e4ran f\u00f6r l\u00e5tskrivandet.<\/p>\n

Nimai: Allting gick v\u00e4ldigt fort. Jag skrev mina trumdelar samtidigt som hon h\u00f6ll p\u00e5 att spela in l\u00e5tarna.<\/p>\n

Taraka: Det k\u00e4ndes br\u00e5dskande, s\u00e5 \u00e4ven om en l\u00e5t inte var f\u00e4rdigskriven kunde vi s\u00e4ga ”nu spelar vi in den inom en timme” eftersom gnistan var d\u00e4r. Det fanns en k\u00e4nsla av spontanitet och energi som saknades p\u00e5 de f\u00f6rra skivorna. Det mesta av skivan spelades faktiskt in p\u00e5 GarageBand i mitt rum, sedan \u00e5kte vi till Seattle f\u00f6r att mixa den tillsammans med Scott Colburn.<\/p>\n

Nimai: Alla bandbilderna h\u00e4ngde p\u00e5 v\u00e4ggen s\u00e5 vi kunde f\u00e5nga r\u00e4tt k\u00e4nsla f\u00f6r varje band. Ta\u00a0So Destroyed<\/em><\/a> som exempel – d\u00e5 spelar vi ju grunge. Scott \u00e4r verkligen talangfull n\u00e4r det kommer till att f\u00e5nga upp r\u00e4tt vibbar och k\u00e4nslor. Han visste alltid hur vi ville att det skulle l\u00e5ta.<\/p>\n

Den h\u00e4r k\u00e4nslan av spontanitet \u00e5terspeglas \u00e4ven i era spelningar.<\/strong><\/p>\n

Taraka: Jag tror det har att g\u00f6ra med att vi interagerar med publiken. Delvis beror det p\u00e5 att vi spelade i k\u00e4llarlokaler s\u00e5 l\u00e4nge – d\u00e5 var det viktigt att engagera publiken. Men det beror nog \u00e4ven p\u00e5 call-and-response-utropen vi v\u00e4xte upp med i Hare Krishna.\u00a0Vi f\u00f6rs\u00f6ker f\u00e5 alla som befinner sig i rummet att delta i ett musikaliskt utbyte. Str\u00e4van \u00e4r att g\u00f6ra n\u00e5gonting teatraliskt. Upptr\u00e4dandet handlar om att inkludera publiken. Jag ser p\u00e5 konserter som ett tillf\u00e4lle att jamma med publiken och varje publik vi spelar med \u00e4r unik.<\/p>\n

Ni har \u00e4ven gjort en tr\u00e4ningsvideo med titeln Utopia=No Person<\/em><\/a>. Kan man n\u00e5 utopi genom att motionera?<\/strong><\/p>\n

Taraka: Till skillnad fr\u00e5n Nimai bes\u00f6ker jag aldrig gymmet, s\u00e5 f\u00f6r mig var det mest ett intressant projekt. Jag var en n\u00f6rd i skolan och blev alltid vald sist n\u00e4r vi skulle spela basket, men jag fascineras av tr\u00e4ningsestetiken. Vi s\u00e5g p\u00e5 tr\u00e4ningsvideor med Jane Fonda och s\u00e4ttet hon skriker ”let yourself go” \u00e4r metafysiskt. Sinnet hindrar dig fr\u00e5n att g\u00f6ra vissa \u00f6vningar men genom att bryta ner barri\u00e4ren mellan kropp och sinne kan man n\u00e5 ett transliknande meditativt tillst\u00e5nd. Det \u00e4r som den shamanistiska uppfattning om att f\u00f6rlora sig sj\u00e4lv genom r\u00f6relse, s\u00e5 visst \u00e4r det n\u00e5gonting utopiskt \u00f6ver gymmet. I v\u00e5r postmoderna v\u00e4rld finns det ju inte kvar s\u00e5 m\u00e5nga ritualer d\u00e4r vi m\u00f6ts. Gymmet \u00e4r som en helig plats. Man l\u00e4mnar alla problem utanf\u00f6r och g\u00f6r sin grej. Man full\u00e4ndar sin egen sj\u00e4lvskulptur och frig\u00f6r sig fr\u00e5n allt mentalt baggage. Utopi kan n\u00e5s n\u00e4r du f\u00f6rlorar dig sj\u00e4lv och inte l\u00e4ngre \u00e4r medveten, vilket \u00e4r en id\u00e9 som kommer ifr\u00e5n\u00a0Paul Laffoley<\/a>. Fast det f\u00f6ruts\u00e4tter att man ser kroppen som en plats.<\/p>\n