![\"\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2012\/11\/the_we_and_i_directors_fortnight2.jpg\" "\\"the_we_and_i_directors_fortnight\\"")
<\/a>halvt\u00f6ntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny \u00f6verraskning. Trots det kan man alltid lita p\u00e5 att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. K\u00e4rleken till det barnsligt analoga kan han om\u00f6jligen sl\u00e4ppa, och det \u00e4r ocks\u00e5 det som g\u00f6r hans filmer s\u00e5 speciella. \u00c4ven i hans nya The We and the I blir detta tydligt. \u00d6verraskningen denna g\u00e5ng \u00e4r emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hj\u00e4lp av ett g\u00e4ng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig sj\u00e4lva. Platsen \u00e4r en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever p\u00e5 v\u00e4g hem till sina sommarlov. Handlingen \u00e4r diffus. Det \u00e4r en iakttagelse av ett myller som sakta finf\u00f6rdelas i sm\u00e5 konkreta bitar av k\u00f6tt och blod. Hierarkin \u00e4r tydlig, men ocks\u00e5 br\u00e4cklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad p\u00e5 och under den tid som bussen rullar hinner m\u00e5nga olika omstruktureringar av makten ske.<\/p>\nFilmen \u00e4r delvis improviserad vilket k\u00e4nns som det enda s\u00e4ttet att g\u00f6ra den h\u00e4r sortens film p\u00e5. Jag sitter inte och funderar \u00f6ver trov\u00e4rdigheten i det jag ser och h\u00f6r utan gl\u00f6mmer snarare stundtals bort att det \u00e4r en spelfilm jag tittar p\u00e5. Jag f\u00f6ljer bara sp\u00e4nt med i de snabba, h\u00e5rda replikv\u00e4xlingarna.<\/p>\n
Jag f\u00f6rv\u00e5nas \u00f6ver hur framg\u00e5ngsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. F\u00f6r det \u00e4r vad det \u00e4r. Ett experiment, en unders\u00f6kning. En nyfiken n\u00e4sa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i r\u00f6relse. \u00c4ven om filmen tar upp allvarsamma teman s\u00e5 sl\u00e5s jag fr\u00e4mst av hur entusiastiskt utforskande den \u00e4r. Det \u00e4r dessutom imponerande att se hur Gondry, p\u00e5 ett ytterst varsamt s\u00e4tt, har handskats med historien s\u00e5 att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Tr\u00e5dar l\u00e4mnas l\u00f6sa, men alltid f\u00f6r att senare plockas upp igen. N\u00e4r filmen \u00e4r slut har jag en k\u00e4nsla av att n\u00e5gon ber\u00e4ttat n\u00e5got viktigt f\u00f6r mig, men jag kan inte s\u00e4ga vad det \u00e4r. Det \u00e4r helt enkelt n\u00e5got som jag vet nu, som jag inte visste innan. N\u00e5got tyst och osynligt som har flyttat in.<\/p>\n
Text: Josefina Linde<\/strong><\/p>\n