{"id":61069,"date":"2012-10-08T08:47:03","date_gmt":"2012-10-08T06:47:03","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=61069"},"modified":"2012-10-08T08:47:03","modified_gmt":"2012-10-08T06:47:03","slug":"skivrecension-kiss-monster","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=61069","title":{"rendered":"Skivrecension: Kiss – Monster"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Artist: Kiss
\nTitel: Monster
\nBetyg: 4<\/p>\n

Kiss hittar tillbaka till soundet som gjorde dem monsterstora p\u00e5 70-talet. Med nya albumet ”Monster” visar Kiss att de fortfarande \u00e4r ett rockband att r\u00e4kna med. Inte som nydanande skickliga musiker eller som f\u00f6rnyare av sin genre, men som underh\u00e5llare och som ett storslaget event att ta del av. Jag tror att n\u00e4stan alla rockers har n\u00e5gon gammal Kissl\u00e5t som f\u00e5r dem att skruva upp volymen n\u00e4r den kommer p\u00e5 radion. Detta oavsett om man egentligen har uppfattningen att Kiss \u00e4r ett skitd\u00e5ligt band. Jag k\u00e4nner m\u00e5nga som har den \u00e5sikten, men som vid lite gr\u00e4vande \u00e4nd\u00e5 gillar n\u00e5got med dem. Alla som varit p\u00e5 en konsert med bandet tycker dessutom att det faktiskt var j\u00e4kligt h\u00e4ftig som upplevelse.<\/p>\n

Efter 40 \u00e5r som rockband och med otaliga skivor bakom sig, varav m\u00e4ngder av mediokra (med n\u00e5gra f\u00e5 undantag)\u00a0plattor \u00a0under 80- och 90-tal, \u00e4r det f\u00f6rv\u00e5nande att det h\u00e4r aff\u00e4rsdrivande g\u00e4nget lyckas f\u00e5 till en platta som \u00e4r riktigt bra. Ett album som faktiskt tar mig tillbaka till det sena 70-tal d\u00e4r jag var ett h\u00e4ngivet fan till gruppen.<\/p>\n

Med en platta som i n\u00e4stan varje l\u00e5t, ger flashbacks till ”Destroyer”, ”Rock and roll over” fr\u00e5n 1976 och ”Love Gun” fr\u00e5n 1977, f\u00e5r den i alla fall mig att k\u00e4nna liknande k\u00e4nslor som mitt tio\u00e5riga jag k\u00e4nde. Med tanke p\u00e5 att bandet dessutom \u00e5terg\u00e5tt till originalupps\u00e4ttningens sminkning och dr\u00e4kter fr\u00e5n den tiden, \u00e4r det inte konstigt att de f\u00f6rst\u00e5tt att de faktiskt vinner p\u00e5 att l\u00e5ta p\u00e5 samma s\u00e4tt. L\u00e5ten ”Back to the stone age” kanske f\u00e5r st\u00e5 som symbol f\u00f6r den retrotrend som Kiss f\u00f6rst\u00e5tt, ligger i deras intresse. Med lite tur kan den turn\u00e9 som just nu p\u00e5g\u00e5r, och som n\u00e5r Europa n\u00e4sta \u00e5r, vara en lika legendarisk show som vid tiden f\u00f6r ”Alive II”. N\u00e4sta sommar st\u00e5r bandet p\u00e5 svenska scener igen<\/a>.<\/p>\n

Sj\u00e4lvklart h\u00f6rs det att s\u00e5ngen slipats rej\u00e4lt p\u00e5 teknisk v\u00e4g. B\u00e5de Paul Stanley och Gene Simmons sjunger riktigt bra p\u00e5 den h\u00e4r skivan. N\u00e4r man h\u00f6r dem p\u00e5 liveklipp \u00e4r det l\u00e4tt att konstatera att s\u00e5 inte riktigt \u00e4r fallet utan skivstudions trolleri. Men det \u00e4r gott nog att de lyckas f\u00e5 till ljudet p\u00e5 plattan. Musikaliskt har de en riktigt bra gitarrist i Tommy Thayer och trumspelande Eric Singer ger ett stabilt intryck.<\/p>\n

Jag ska inte utse n\u00e5gon ”b\u00e4sta l\u00e5t” d\u00e5 jag tycker skivsl\u00e4ppets samtliga 12 l\u00e5tar \u00e4r riktigt bra sp\u00e5r. Den avslutande l\u00e5ten ”Last chance” pekar ut vad Kiss insett. Det h\u00e4r var deras sista chans att f\u00e5 till det p\u00e5 r\u00e4tt s\u00e4tt. Det har de ocks\u00e5 f\u00e5tt.<\/p>\n