{"id":60968,"date":"2012-10-08T02:22:14","date_gmt":"2012-10-08T00:22:14","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60968"},"modified":"2012-10-09T01:24:56","modified_gmt":"2012-10-08T23:24:56","slug":"skivrecension-bat-for-lashes-the-haunted-man","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60968","title":{"rendered":"Skivrecension: Bat for Lashes – The Haunted Man"},"content":{"rendered":"

Artist: Bat for Lashes<\/strong>
\n Titel: The Haunted Man<\/strong>
\n Betyg: 5<\/strong><\/p>\n

F\u00f6r varje steg har Natascha Khans musikaliska alias Bat for Lashes byggt upp en alldeles egen dramatisk fantasiv\u00e4rld d\u00e4r inga k\u00e4nslor \u00e4r f\u00f6r stora. Redan p\u00e5 debuten Horse and I<\/em> fr\u00e5n 2006 f\u00f6renade hon naturromantisk barockpop med dansanta inslag. Uppf\u00f6ljaren Two Suns<\/em>\u00a0fr\u00e5n 2009 var ett om m\u00f6jligt \u00e4nnu mer ambiti\u00f6st projekt d\u00e4r Khan, tydligt p\u00e5verkad av att ha bott i New York samtidigt som band som Gang Gang Dance och MGMT satte sin pr\u00e4gel p\u00e5 stadens musikliv,\u00a0ber\u00e4ttade en d\u00f6ende transatlantisk k\u00e4rlekshistoria genom sitt sj\u00e4lvdestruktiva femme fatale-alter ego Pearls perspektiv.\u00a0P\u00e5 sitt ”sv\u00e5ra tredje album” har Natascha Khan \u00e5terv\u00e4nt till det natursk\u00f6na brittiska vemodet som vi annars f\u00f6rknippar med romantiska poeter s\u00e5som Byron och Wordsworth. Hon ligger s\u00f6mnl\u00f6s i sin s\u00e4ng och t\u00e4nker p\u00e5 de m\u00e4n som hems\u00f6ker hennes dr\u00f6mmar. M\u00e4n som s\u00e5rat henne s\u00e5 mycket att hon inte l\u00e4ngre har n\u00e5gon k\u00e4rlek kvar att ge. Men d\u00e5, i hennes m\u00f6rkaste \u00f6gonblick, drar hon sig till minnes n\u00e5gra liljor p\u00e5 en kulle och hon fylls av livsgl\u00e4dje. Bland kollaborat\u00f6rerna som hj\u00e4lpt henne \u00f6verkomma sin skrivkramp hittar vi namn som Beck och Adrian Utley fr\u00e5n Portishead. Resultatet \u00e4r lika oemotst\u00e5ndligt som k\u00e4nslosamt storslaget och tillh\u00f6r \u00e5rets mest full\u00e4ndade popalbum.<\/p>\n

P\u00e5 omslaget, som \u00e4r taget av den amerikanska fotografen Ryan McGinley, ser vi en naken Natasha Khan b\u00e4ra upp en lika naken ”haunted man” \u00f6ver sina axlar. \u00c4r hon s\u00e5rbar? Ska hon r\u00e4dda eller g\u00f6ra sig av med mannen? Omslaget \u00e4r mer m\u00e5ngdimensionellt\u00a0\u00e4n den kvinnobild som, enligt Khan, presenteras i media dag ut och dag in: ”I was looking at old pictures of Patti Smith and PJ Harvey, those raw women of the past, just not giving a shit, or Frida Kahlo with her amazing eyebrows and moustache and I think that’s a bit lacking these days: real\u00a0bodies, real people. So I’m proud of that aspect of it”.<\/p>\n

Om\u00a0f\u00e4rgpaletten\u00a0har utvidgats sedan Two Suns<\/em>\u00a0s\u00e5 handlar det ist\u00e4llet f\u00f6r ett glittrigt 80-tal framf\u00f6r allt om olika nyanser av gr\u00e5tt. N\u00e4r Kate Bush gav ut Running Up That Hill<\/em>\u00a0sa hon: ”I was trying to say that, really, a man and a woman, can’t understand each other because we are a man and a woman. And if we could actually swap each other’s roles, if we could actually be in each other’s place for a while, I think we’d both be very surprised”. Det \u00e4r ett koncept som g\u00e5r igen p\u00e5 var och varannan l\u00e5t p\u00e5 The Huanted Man<\/em>.<\/p>\n

\u00d6ppningssp\u00e5ret Lilies<\/em> b\u00f6rjar minimalistiskt med verser som b\u00e4rs fram av svajiga ackord innan det i refr\u00e4ngerna blir mer pomp\u00f6st med s\u00e5v\u00e4l str\u00e5k som bl\u00e5s f\u00f6ljt av ett antiklimax och slutar i ett stegrande crescendo.\u00a0Efterf\u00f6ljande All Your Gold<\/em>, som inte \u00e4r helt olik den australienska artisten Gotyes megahit\u00a0Somebody That I Used to Know<\/em>, \u00e4r skivans mest direkta popl\u00e5t medan skivans tredje sp\u00e5r\u00a0Horses of the Sun<\/em> utforskar mer \u00f6dsliga The Cure-atmosf\u00e4rer (passande nog har Bat for Lashes f\u00f6rutom A Forest<\/em>\u00a0tidigare \u00e4ven tolkat Lullaby<\/em>). Oh Yeah<\/em> visar upp st\u00f6rre delen av det vida spektrum av klassiska instrument som skivan har att bjuda p\u00e5 medan pianoballaden Laura,<\/em> som skrivits tillsammans med Justin Parker\u00a0– mannen bakom Lana Del Reys YouTube-fenomen Video Games<\/em>, \u00e4r skivans mest nakna och avskalade \u00f6gonblick.\u00a0Men bland skivans m\u00e5nga h\u00f6jdpunkter \u00e4r min personliga favorit Winter Fields\u00a0<\/em>som bjuder p\u00e5 knarriga bl\u00e5ssektioner, pampiga str\u00e5kar och en text som f\u00f6r tankarna till Mumindalens mest fantasifulla vintermagi.\u00a0Titelsp\u00e5ret mynnar d\u00e4refter ut i ett trumparti uppbackat av irl\u00e4ndska folkvisek\u00f6rer som skulle passa in n\u00e5gonstans p\u00e5 andra halvan av Kate Bushs Hounds of<\/em> Love<\/em>-skiva. Powerballaden Marilyn<\/em> g\u00e5r i 80-talets tecken medan synthiga A Wall<\/em> \u00e4r skivans mest dansanta \u00f6gonblick.\u00a0Avslutningsnumret Deep Sea Diver<\/em> tillh\u00f6r dessutom det vackraste som kommit fr\u00e5n de brittiska \u00f6arna sedan PJ Harvey sjung om kalksten f\u00f6r fem \u00e5r sedan. Det \u00e4r inte bara 80-talskostymerna som har bytts ut mot mer eleganta kl\u00e4nningar, \u00e4ven arrangemangen har blivit mer\u00a0sofistikerade.\u00a0Bat for Lashes har enbart blivit b\u00e4ttre sedan debuten och ger i och med The Haunted Man<\/em> ut sitt starkaste album hittills.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Lilies, Laura, Winter Fields<\/p>\n