{"id":60890,"date":"2012-09-30T18:15:14","date_gmt":"2012-09-30T16:15:14","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60890"},"modified":"2012-09-30T18:15:14","modified_gmt":"2012-09-30T16:15:14","slug":"gengangare-zombies-pa-intiman-malmo-zombierna-stryker-under-dramats-budskap","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60890","title":{"rendered":"Geng\u00e5ngare & Zombies p\u00e5 Intiman, Malm\u00f6: Zombierna stryker under dramats budskap"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nGeng\u00e5ngare & Zombies
\nIntiman, Malm\u00f6 Stadsteate<\/a>r
\nRegi: Rikard Lekander
\nPremi\u00e4r 29 september 2012<\/p>\n

1968 skapade George A. Romero den moderna od\u00f6dingen, zombien, med filmen Night of the Living Dead. Han satte upp reglerna f\u00f6r hur dessa ruttnande lik som kommit tillbaka fr\u00e5n graven skulle portr\u00e4tteras i fiktionen. F\u00f6r att d\u00f6da dem var man tvungen att krossa skallen p\u00e5 dem och deras karakt\u00e4ristiska stapplande g\u00e5ngstil och tomma blickar blev ikonisk. Deras f\u00f6da var m\u00e4nniskok\u00f6tt.<\/p>\n

Night of the Living Dead var ocks\u00e5 filmen som \u00f6ppnade regiss\u00f6ren Rikard Lekanders \u00f6gon f\u00f6r genren. En k\u00e4rlek som bara eskalerade med filmer som Dawn-, Day- Island, City -, Return – of the Dead. <\/p>\n

Med Geng\u00e5ngare och Zombies inst\u00e4ller han sig d\u00e4rmed i ledet av senare \u00e5rs hybrider mellan litter\u00e4ra klassiker och b-filmsmonster. Trenden som startades med Pride and Predjudice and Zombies av Seth Grahame-Smith.<\/p>\n

Henrik Ibsens Geng\u00e5ngare bespottades n\u00e4r den publicerades 1881, mest eftersom den tog upp tabubelagda \u00e4mnen som syfilis och utom\u00e4ktenskapliga barn. Man skulle kunna dra paralleller till Night of The Living Dead som \u00e4ven den utl\u00f6ste sm\u00e4rre moralpanik i det konservativa USA som stod p\u00e5 randen till reformer och h\u00f6ll kvar i gamla v\u00e4rden s\u00e5 gott det gick.<\/p>\n

Handlingen \u00e4r till en b\u00f6rjan lika originalet (f\u00f6rutom den dr\u00f6mska \u00f6ppningsscenen involverande fisk, blod och en hummande flickr\u00f6st). Fru Helene Alving (Ann Petr\u00e9n) lever p\u00e5 sin g\u00e5rd med sin nyss hemkomne konstn\u00e4rsson Osvald (Henrik Svalander) och tj\u00e4nsteflickan Regine (Agnes Forstenberg). <\/p>\n

N\u00e5got st\u00e5r dock inte r\u00e4tt till och snart f\u00e5r vi veta att det under ytan d\u00f6ljer sig m\u00f6rka familjehemligheter och djup skam.Samtidigt s\u00e5 n\u00e4mns det n\u00e5got om ett experiment, men bara i f\u00f6rbifarten. \u00c4r det s\u00e5 att den avlidne Herr Alving i slutet av sitt liv f\u00f6rs\u00f6kte att framkalla evigt liv med misslyckades? Och varf\u00f6r s\u00e5r det en alldeles f\u00f6r stor yxa j\u00e4mte spisen? Man har smidigt v\u00e4vt in de \u00f6vernaturliga elementen i den gr\u00e5a artonhundratalspj\u00e4sen och att man i f\u00f6rsta akten inte ser skymten av en od\u00f6d vaggar in en i ett falsk lugn. <\/p>\n

F\u00f6r blod och d\u00f6d \u00e4r det mycket av i akt tv\u00e5. Skr\u00e4ckfilmens visuella tradition med skuggor, k\u00f6tt och eld dras till sin spets. Man grillar zombiehuvuden i vedspisar och barnhem spr\u00e4ngs. Allting i \u00f6verfl\u00f6d som \u00e4r s\u00e5 fantastiskt att man bara sitter och gapar mellan de spasmodiska, skr\u00e4mda hoppen i teaterstolen. <\/p>\n

Liksom i varje zombiefilm kommer karakt\u00e4rernas dolda sidor fram n\u00e4r de blir pressade. H\u00e4r utvecklas mor- och sonrelationen p\u00e5 ett raffinerat s\u00e4tt d\u00e5 man barrikaderat sig i huset med bara tv\u00e5 skott kvar i revolvern. H\u00e4r blir det som tydligast att Zombien inte bara \u00e4r en rolig detalj utan hj\u00e4lper pj\u00e4sen att s\u00e4ga det den vill, att avsl\u00f6ja och blotta karakt\u00e4rerna.<\/p>\n

Ann Petren \u00e4r lysande i rollen som den f\u00e5rade och cyniska Helene Alving och sonen Henrik Svalander som Osvald skapar ett perfekt lite naivt men godtroget portr\u00e4tt av en vilsen ung man ovetandes om v\u00e4rldens grymheter. Pastor Mander spelad av Peter j\u00e4rn \u00e4r ocks\u00e5 intressant, skenhelig och moralpanisk. Hela ensemblen \u00e4r f\u00f6r\u00f6vrigt fantastik. <\/p>\n

Det som f\u00f6rv\u00e5nar mig mest \u00e4r m\u00e4ngden humor som man lyckas f\u00e5 in utan att det blir p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt farsartat. Svart situationskomik som skojar med det absurda och makabra i ett det bor en man som r d\u00f6d och lever p\u00e5 fiskblod under golvluckan som endast kunde t\u00e4mjas med en k\u00f6ttkniv i pannloben.<\/p>\n

Jag ser inget att klaga utom m\u00f6jligtvis en sak, D\u00f6dingarna \u00e4r lite f\u00f6r snabba. F\u00f6r att citera Romero: \u201dThey can\u00b4t run, they are dead\u201d.<\/p>\n

Text: Truls M\u00e5rtensson<\/strong><\/p>\n

Medverkander: Ann Petr\u00e9n, Henrik Vikander, Peter J\u00e4rn, G\u00f6ran Dyrssen<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Geng\u00e5ngare & Zombies Intiman, Malm\u00f6 Stadsteater Regi: Rikard Lekander Premi\u00e4r 29 september 2012 1968 skapade George A. Romero den moderna od\u00f6dingen, zombien, med filmen Night of the Living Dead. Han satte upp reglerna f\u00f6r hur dessa ruttnande lik som kommit tillbaka fr\u00e5n graven skulle portr\u00e4tteras i fiktionen. F\u00f6r att d\u00f6da dem var man tvungen att […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-60890","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60890","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=60890"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60890\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":60898,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60890\/revisions\/60898"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=60890"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=60890"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=60890"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}