{"id":60815,"date":"2012-09-28T01:08:07","date_gmt":"2012-09-27T23:08:07","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60815"},"modified":"2012-09-28T01:13:10","modified_gmt":"2012-09-27T23:13:10","slug":"gallows-pa-strand","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60815","title":{"rendered":"Gallows p\u00e5 Strand"},"content":{"rendered":"

Gallows, Hornstull Strand<\/strong>
\n27 september 2012
\nBetyg: 4<\/p>\n

2006 var \u00e5ret Gallows gav ut sin debutskiva Orchestra of Wolves<\/em>. En skiva som kallats f\u00f6r det b\u00e4sta som h\u00e4nt hardcorepunken sedan Refused gav ut The Shape of Punk to Come\u00a0<\/em>n\u00e4stan ett decennium tidigare. Sedan 2006 har Gallows bland annat hunnit f\u00e5 ett miljonkontrakt rivet av Warner Music. Ifjol tvingades de byta s\u00e5ngare och valet f\u00f6ll p\u00e5 den forne Alexisonfire-medlemmen Wade MacNeil. S\u00e5dana vitala f\u00f6r\u00e4ndringar skulle kunna f\u00e5 vilket annat band som helst p\u00e5 fall men Gallows v\u00e4nde framg\u00e5ngsrikt blad och gav tidigare under h\u00f6sten p\u00e5 egna etiketten Venn Records ut sitt tredje, sj\u00e4lvbetitlade och – kanske – hittills b\u00e4sta album.\u00a0Nu var det dags f\u00f6r Watfords h\u00e5rdaste hardcorepunkare att inta Hornstull Strand och klubben What We Do Is Secret.<\/p>\n

\"\"<\/a>Gallows inleder med Misery<\/em> innan fokus f\u00f6rflyttas till Everyone Loves You (When You’re Dead)<\/em> och m\u00e5nga, m\u00e5nga andra nya l\u00e5tar. Men \u00e4ven de allra \u00e4ldsta l\u00e5tarna – exempelvis\u00a0In the Belly of a Shark –\u00a0<\/em>k\u00e4nns uppgraderade. Med den nya frontmannen Wade MacNeil, vars stora \u00f6verkropp \u00e4r n\u00e4rmast helt t\u00e4ckt av tatueringar, l\u00e5ter det lite gr\u00f6vre. Hans r\u00f6st sm\u00e4lter liksom in i musiken och f\u00e5r de millisekunder l\u00e5nga ljudv\u00e5gorna att l\u00e5ta som mer enhetliga attacker. Han h\u00e4cklar publiken. Han uppmannar till mosh pits. Att den i s\u00e4rklass mest f\u00f6rekommande textraden \u00e4r\u00a0”fucking kill yourself” s\u00e4ger en hel del om musiken. Om de progressiva gitarrm\u00f6nstren tar oss till apokalypsens rand s\u00e5 f\u00e5r MacNeil med sin blotta n\u00e4rvaro hela helvetet att braka loss. Under den h\u00e5rda utsidan g\u00f6mmer sig \u00e4ven n\u00e5gonting charmigt och sympatiskt som till exempel kryper fram n\u00e4r han fr\u00e5gar publiken efter extra sovplatser till bandet som inte har n\u00e5gonstans att bo. Eller n\u00e4r de i sista extranumret till\u00e5ter hela publiken att komma upp p\u00e5 scenen. Det \u00e4r en urladdning men b\u00e4st av allt \u00e4r att de k\u00e4nns som att Gallows verkligen menar allt de g\u00f6r. 2012 var \u00e5ret Gallows k\u00f6rde \u00f6ver Strand n\u00e4r de gav en av \u00e5rets b\u00e4sta punkspelningar.<\/p>\n