Mor och barn
\nFria Teatern, Lilla scen, Kungsholmen
\nPremi\u00e4r den 27 september 2012<\/p>\n
Fria Teatern framf\u00f6r Mor och barn av Jon Fosse p\u00e5 sin lilla scen p\u00e5 Bergsgatan i Stockholm. Den norske f\u00f6rfattaren och dramatikern Jan Fosse anses vara den som inf\u00f6rde postmodernismen i norsk litteratur och hans pj\u00e4ser spelas flitigt v\u00e4rlden \u00f6ver.<\/p>\n
Mor och barn \u00e4r en dialog mellan tv\u00e5 personer: modern, som bor i Oslo d\u00e4r hon gjort karri\u00e4r p\u00e5 ett \u00e4mbetsverk, och sonen som v\u00e4xt upp p\u00e5 Vestlandet och studerat utomlands i flera omg\u00e5ngar. Nu bes\u00f6ker han sin mor efter m\u00e5nga \u00e5r.<\/p>\n
M\u00f6tet blir anstr\u00e4ngt och de b\u00e5da har sv\u00e5rt att n\u00e5 varandra. Man anar skuldk\u00e4nslor hos modern som pratar p\u00e5 f\u00f6r att fylla tystnaden. Birgitta Sundberg gestaltar skickligt den sj\u00e4vcentrerade men \u00e4nd\u00e5 os\u00e4kra kvinnan som s\u00f6ker bekr\u00e4ftelse \u2013 och kanske f\u00f6rl\u00e5telse \u2013 fr\u00e5n sin son.
\nHenrik St\u00e5hl har jag tidigare sett mest i ganska uppsluppna sammanhang som St\u00e5hlhenrik i Bolibompa och i Sommarlovprogrammet Salve (som var ett av min dotters favoriter i slutet av 90-talet). Som sonen i Mor och barn spelar Henrik en helt annan person \u2013 tillkn\u00e4ppt och f\u00e5ordig. Under stora delar av pj\u00e4sen svarar han bara ja och nej p\u00e5 moderns fr\u00e5gor.<\/p>\n
Samtalet h\u00e5lls p\u00e5 en ganska neutral niv\u00e5, samtidigt som det \u00e4r stora och allvarliga fr\u00e5gor som behandlas. Mammans konflikter med mormodern och pappan till sonen kommer i dagen. Meningen med konsten och litteraturen ber\u00f6rs och \u00e4ven trosfr\u00e5gor behandlas. Samtalet kommer in p\u00e5 den djupt kristna mormodern och mamman som inte l\u00e4ngre vill t\u00e4nka p\u00e5 de stora fr\u00e5gorna. Sonen ifr\u00e5gas\u00e4tter om det ens \u00e4r v\u00e4rt att leva, eller om det hade varit b\u00e4ttre om han aldrig f\u00f6tts.<\/p>\n
I Nationalencyklopedin skriver litteraturhistorikern Staffan Bergsten om Jon Fosses dramatik:<\/p>\n
Liksom flera teman g\u00e5r igen i verk efter verk pr\u00e4glas romanerna och teaterstyckena ocks\u00e5 av ett genomg\u00e5ende stildrag: en malande upprepningsteknik som med en fackterm kallas minimalism. I prosaverken kan stycken utan avbrott str\u00e4cka sig \u00f6ver flera sidor och pj\u00e4sernas repliker \u00e4r fulla av omtagningar och sm\u00e5ord som upprepas igen och igen. Men h\u00f6r man dem p\u00e5 scen eller l\u00e4ser dem h\u00f6gt f\u00f6r sig sj\u00e4lv l\u00e5ter de helt naturliga och autentiska. \u00d6ppet f\u00f6rr\u00e5der orden s\u00e4llan vad personerna t\u00e4nker och k\u00e4nner, det som driver handlingen fram\u00e5t \u00e4r ofta f\u00f6rdolt f\u00f6r de agerande sj\u00e4lva. P\u00e5 ytan kan det r\u00e5da en vardagens tristess men d\u00e4runder utspelas livsavg\u00f6rande konflikter och blottas st\u00e4llvis hisnande existentiella djup.<\/p><\/blockquote>\n
Beskrivningen passar perfekt p\u00e5 Mor och barn. Ord som upprepas, fr\u00e5n moderns sida, \u00e4r till exempel: ber\u00e4tta n\u00e5got, ber\u00e4tta om Irland och Tyskland, varf\u00f6r kom du till Oslo? Det \u00e4r inte heller tydligt om personerna och deras relation utvecklas under dramats g\u00e5ng, eller om de \u00e4r kvar p\u00e5 samma plats n\u00e4r det slutar som i b\u00f6rjan.<\/p>\n
Man undrar hur mycket av handlingen och personerna som \u00e4r sj\u00e4lvupplevt. Jon Fosse \u00e5terkommer ofta till temat d\u00e4r en (ung man) har stannat kvar och efter m\u00e5nga \u00e5r tr\u00e4ffar n\u00e5gon som har g\u00e5tt vidare. Fosse verkar dock vara f\u00f6rtegen om sitt eget liv och det g\u00e5r inte att hitta s\u00e5 mycket, mer \u00e4n att han (liksom sonen i Mor och barn) \u00e4r uppv\u00e4xt p\u00e5 V\u00e4stnorges kustland och sedan flyttat till Bergen.<\/p>\n
Scenografin \u00e4r enkel och ljuss\u00e4ttningen spelar en stor roll f\u00f6r att skapa st\u00e4mning och dynamik i handlingen. Det \u00e4r en sp\u00e4nnande f\u00f6rest\u00e4llning som, trots att den utspelar sig under bara en timmes tid av deras liv, ger en ganska m\u00e5lande bild av tv\u00e5 personers liv och olika f\u00f6ruts\u00e4ttningar. Det finns mycket som publiken sj\u00e4lv f\u00e5r fundera p\u00e5 och slutet \u00e4r \u00f6ppet att tolka.<\/p>\n
Mor och barn
\nAv Jon Fosse
\nRegi Ulla Gottlieb
\nMedverkande BirgittaSundberg & Henrik St\u00e5hl
\nScenografi Bengt Fr\u00f6derberg
\nLjusdesign Markus Granqvist<\/p>\nFoto: Olle Sundberg<\/p>\n
Relaterat: Teatermagasinet<\/a>, Svenska Dagbladet<\/a>. <\/p>\n
L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Jon Fosse<\/a>, Fria Teatern<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Mor och barn Fria Teatern, Lilla scen, Kungsholmen Premi\u00e4r den 27 september 2012 Fria Teatern framf\u00f6r Mor och barn av Jon Fosse p\u00e5 sin lilla scen p\u00e5 Bergsgatan i Stockholm. Den norske f\u00f6rfattaren och dramatikern Jan Fosse anses vara den som inf\u00f6rde postmodernismen i norsk litteratur och hans pj\u00e4ser spelas flitigt v\u00e4rlden \u00f6ver. Mor och […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":60810,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30],"tags":[1871,2731,7792],"class_list":{"0":"post-60809","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-recension","8":"category-film","9":"category-teater","10":"tag-fria-teatern","11":"tag-jon-fosse","12":"tag-relationsdrama","13":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60809","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=60809"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60809\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":60873,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60809\/revisions\/60873"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/60810"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=60809"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=60809"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=60809"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}