{"id":60461,"date":"2012-09-16T14:07:17","date_gmt":"2012-09-16T12:07:17","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60461"},"modified":"2012-09-16T14:07:17","modified_gmt":"2012-09-16T12:07:17","slug":"metateater-for-unga-pa-teater-de-vill","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60461","title":{"rendered":"Metateater f\u00f6r unga p\u00e5 Teater De Vill"},"content":{"rendered":"
\"Sk\u00e5despelarna<\/a>
Tobias Andersson och Jonas Franksson i Teater P\u00e5 V\u00e4g<\/figcaption><\/figure>\n

Teater: Teater De Vill<\/p>\n

Manus: Johan B\u00f6ssman, Robert Jelinek<\/p>\n

Regi: Johan B\u00f6ssman<\/p>\n

Sk\u00e5despelare: Tobias Andersson, Camilla Eriksson och Jonas Franksson<\/p>\n

Ungdomsteater blir l\u00e4tt en alltf\u00f6r f\u00f6rutsebar historia. Upps\u00e4ttningen av \u00e4mnen som ungdomarna kan anses vara intresserade av \u00e4r t\u00e4mligen begr\u00e4nsad, och r\u00f6r sig ofta inte i s\u00e5 mycket bredare omf\u00e5ng \u00e4n en sedvanlig ton\u00e5rstidningar. Det \u00e4r finnar, penisstorlek, homosexualitet och dr\u00f6mmen om den d\u00e4r killen eller tjejen som tycks vara s\u00e5 sv\u00e5r att f\u00e5 kontakt med. Det \u00e4r en historia som bara \u00e4r delvis sann i Teater De Vills upps\u00e4ttning av Teater P\u00e5 V\u00e4g.<\/p>\n

Ett teaters\u00e4llskap ska s\u00e4tta upp sin pj\u00e4s p\u00e5 ett g\u00e4ng skolor i Sverige. Starkt p\u00e5drivna av Camilla Erikssons teaterchef f\u00f6rverkligar alla vardera en dr\u00f6m, alltmedan de bek\u00e4mpar sina demoner. Jonas Frankssons rullstolsbundne karakt\u00e4r k\u00e4mpar med sitt sj\u00e4lvf\u00f6rtroende. Tobias Anderssons Teaterh\u00f6gskole-utbildade sk\u00e5despelare \u00e4r bitter och besviken, men hoppas fortfarande p\u00e5 det stora genombrottet. Kanske blir det dagens f\u00f6rest\u00e4llning, som f\u00f6r att fylla platserna f\u00e5r bes\u00f6k av mellanstadieelever, till sk\u00e5despelarnas stora f\u00f6rtret. N\u00e4r man spelar f\u00f6r h\u00f6gstadieelever kan man \u00e5tminstone l\u00e5tsas att de \u00e4r vuxna.<\/p>\n

Ett par av teaterhistoriens st\u00f6rsta verk \u00e4r metateater – det handlar om sj\u00e4lva teatern, snarare om livet utanf\u00f6r. Praktexempel \u00e4r Det Allra Viktigaste<\/em> som gick p\u00e5 Stockkholms Stadsteater f\u00f6r ett par \u00e5r sedan, och Shakespeares En Midsommarnattsdr\u00f6m<\/em>. Med Teater P\u00e5 V\u00e4g <\/em>av Johan B\u00f6ssman och Robert Jelinek har valt samma grepp f\u00f6r att f\u00e5nga teaterovana skolelever.<\/p>\n

Varje \u00e4mne som de tre sk\u00e5despelarna, som alla \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g p\u00e5 mer \u00e4n ett s\u00e4tt, \u00e4r som tagna direkt ur en verktygsl\u00e5da f\u00f6r ungdomsteater. Men formen \u00e4r okonventionell, och fungerar uppenbarligen utm\u00e4rkt p\u00e5 den unga publiken (och p\u00e5 en n\u00e5got \u00e4ldre recensent).<\/p>\n

Den enda inv\u00e4ndningen kommer ocks\u00e5 mot den verktygsl\u00e5da som all ungdomsteater rotar s\u00e5 frenetiskt i. Varf\u00f6r ska en f\u00f6rest\u00e4llning som \u00e4r s\u00e5 v\u00e4lskriven – med m\u00e5nga smarta v\u00e4ndningar och intelligenta konstruktioner d\u00e4r formen kommenterar inneh\u00e5llet – framf\u00f6ras som om man skulle v\u00e4cka stenar till liv?<\/p>\n

Det \u00e4r inget egentligt fel p\u00e5 vare sig regi eller sk\u00e5despeleri, givet hur det brukar se ut p\u00e5 scenen n\u00e4r teatern riktar sig till ungdomar. Ist\u00e4llet handlar det mer om genrens of\u00f6rm\u00e5ga att ta sin publik p\u00e5 allvar. Som ung anv\u00e4nder man ofta starka och onyanserade k\u00e4nslouttryck, men d\u00e4rmed inte sagt att det subtila inte kan n\u00e5 fram.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Teater: Teater De Vill Manus: Johan B\u00f6ssman, Robert Jelinek Regi: Johan B\u00f6ssman Sk\u00e5despelare: Tobias Andersson, Camilla Eriksson och Jonas Franksson Ungdomsteater blir l\u00e4tt en alltf\u00f6r f\u00f6rutsebar historia. Upps\u00e4ttningen av \u00e4mnen som ungdomarna kan anses vara intresserade av \u00e4r t\u00e4mligen begr\u00e4nsad, och r\u00f6r sig ofta inte i s\u00e5 mycket bredare omf\u00e5ng \u00e4n en sedvanlig ton\u00e5rstidningar. Det […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[],"class_list":["post-60461","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60461","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=60461"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60461\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":60465,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60461\/revisions\/60465"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=60461"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=60461"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=60461"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}