{"id":60220,"date":"2012-09-10T17:51:24","date_gmt":"2012-09-10T15:51:24","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60220"},"modified":"2012-09-10T17:51:24","modified_gmt":"2012-09-10T15:51:24","slug":"laurence-anyways-vacker-dramatik-med-inre-tyngd","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=60220","title":{"rendered":"Laurence Anyways \u2013 Vacker dramatik med inre tyngd"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Laurence Anyways
\nBetyg: 4
\nBiopremi\u00e4r: 21 september<\/p>\n

Xavier Dolan. Under mina allra morgontr\u00f6ttaste dagar kan det h\u00e4nda att jag t\u00e4nker p\u00e5 honom. N\u00e4r jag hasar runt bland orkesl\u00f6sa krukv\u00e4xter och sorgsna halvfabrikat. N\u00e4r det k\u00e4nns som att jag inte har \u00e5stadkommit n\u00e5gonting i hela mitt liv. Dolan \u00e4r lika gammal som jag, f\u00f6dd 1989. Han har gjort tre l\u00e5ngfilmer. Det lilla aset. Duktig \u00e4r han ocks\u00e5. Det \u00e4r inte utan att man blir lite bitter. Den senaste av dessa tre filmer har premi\u00e4r den 21 september och heter Laurence Anyways. Till skillnad fr\u00e5n i de tv\u00e5 tidigare (Jag d\u00f6dade min mamma och Hj\u00e4rtslag) s\u00e5 spelar Dolan inte sj\u00e4lv med, men st\u00e5r fortfarande f\u00f6r manus, regi, klippning och kostym. Filmen \u00e4r hans egen, och den k\u00e4nns kompromissl\u00f6s i ton, k\u00e4nsla och utseende. Under \u00e5rets filmfestival i Cannes tilldelades den Queerpalmen, f\u00f6r b\u00e4sta HBTQ-film. Suzanne Cl\u00e9ment, som spelar en av huvudrollerna, vann \u00e4ven pris f\u00f6r b\u00e4sta sk\u00e5despelerska i kategorin Un Certain regard.<\/p>\n

Filmen str\u00e4cker ut sig \u00f6ver hela 90-talet. I centrum st\u00e5r Laurence, en franskal\u00e4rare och poet som tillsammans med sin f\u00e4stm\u00f6 Fred lever ett till synes glatt och okomplicerat liv. De \u00e4r varandras \u00e4lskare och b\u00e4sta v\u00e4nner, i ett n\u00e4rmast symbiotiskt f\u00f6rh\u00e5llande. I en biltv\u00e4tt p\u00e5 sin 30-\u00e5rsdag ber\u00e4ttar Laurence pl\u00f6tsligt att han vill byta k\u00f6n. Fred vet inte vad hon ska t\u00e4nka. Hon har aldrig varit k\u00e4r i en kvinna men hon \u00e4r ju, trots allt, k\u00e4r i Laurence. S\u00e5 hon best\u00e4mmer sig f\u00f6r att trotsa alla f\u00f6rdomar och sneda blickar. Tillsammans kastar de sig in i ett nytt liv, d\u00e4r deras k\u00e4rlek nu f\u00f6rskr\u00e4cker och bryter normer. Ingenting \u00e4r n\u00e5gonsin l\u00e4ngre enkelt, och hur de \u00e4n f\u00f6rs\u00f6ker kan ingenting heller bli vad det en g\u00e5ng varit.<\/p>\n

Att se Laurence Anyways var, f\u00f6r mig, en klump i halsen, en knuten n\u00e4ve och ett pirr i magen. N\u00e4r de 159 minuterna g\u00e5tt och filmen var slut hade jag gnagt s\u00f6nder min v\u00e4nstra tumnagel. Xavier Dolan har verkligen en osviklig k\u00e4nsla f\u00f6r dramatik. Det \u00e4r beundransv\u00e4rt hur han inte r\u00e4ds det storslagna, det pomp\u00f6sa, utan ist\u00e4llet omfamnar det. Intensiva blickar och h\u00e5r som fladdrar i slow motion, musik som skulle kunna ackompanjera ett medeltida slag, och s\u00e5 sj\u00e4lvklart, den v\u00e4lk\u00e4nda metaforen f\u00f6r inre kris: att med nedb\u00f6jt huvud och h\u00e4nderna mot kaklet l\u00e5ta duschens str\u00e5le smattra mot den \u00f6versta ryggkotan, f\u00f6r att sedan rinna ner mellan sp\u00e4nda skulderblad. Utan tvekan skulle det l\u00e4tt kunna bli f\u00f6r mycket, men jag \u00e4lskar det.<\/p>\n

P\u00e5 det hela taget finns det en m\u00e4ngd saker jag \u00e4lskar med Laurence Anyways. F\u00f6rst och fr\u00e4mst \u00e4r det sk\u00e5despelarna. Melvil Poupaud portr\u00e4tterar Laurence p\u00e5 ett s\u00e5 \u00f6mt och v\u00e4rdigt s\u00e4tt att jag vill d\u00f6 en smula. En fantastiskt modig karakt\u00e4r. Och jag \u00e4lskar hur filmen \u00e4r som en enda stor hipster-genial byggsats, perfektionistiskt hopmonterad. Det m\u00e4rks att varje litet \u00f6gonblick har \u00e4gnats stor eftertanke och omsorg. P\u00e5 ytan \u00e4r det en kavalkad av h\u00e4pnadsv\u00e4ckande 90-talsoutfits och ett alltigenom vackert bildspr\u00e5k, och p\u00e5 det djupare planet har filmen en tyngd som l\u00e4gger sig i maggropen f\u00f6r att stanna. Ett decennium av kamp och hj\u00e4rtesorg.<\/p>\n

S\u00e5, jag l\u00e4gger bitterheten \u00e5t sidan f\u00f6r ett tag, och gl\u00e4ds ist\u00e4llet \u00e5t att det finns m\u00e4nniskor som kan och vill f\u00f6rgylla mitt morgontr\u00f6tta kringhasande med filmer som Laurence Anyways.<\/p>\n

Text: Josefina Linde<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Laurence Anyways Betyg: 4 Biopremi\u00e4r: 21 september Xavier Dolan. Under mina allra morgontr\u00f6ttaste dagar kan det h\u00e4nda att jag t\u00e4nker p\u00e5 honom. N\u00e4r jag hasar runt bland orkesl\u00f6sa krukv\u00e4xter och sorgsna halvfabrikat. N\u00e4r det k\u00e4nns som att jag inte har \u00e5stadkommit n\u00e5gonting i hela mitt liv. Dolan \u00e4r lika gammal som jag, f\u00f6dd 1989. Han […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":60222,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[50,51,16],"tags":[8652,8653,6452],"class_list":{"0":"post-60220","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-filmfilm","8":"category-filmer","9":"category-recension","10":"tag-laurence-anyways","11":"tag-un-certain-regard","12":"tag-xavier-dolan","13":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60220","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=60220"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60220\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":60226,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/60220\/revisions\/60226"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/60222"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=60220"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=60220"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=60220"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}