{"id":59971,"date":"2012-09-07T18:47:21","date_gmt":"2012-09-07T16:47:21","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=59971"},"modified":"2012-09-07T18:47:21","modified_gmt":"2012-09-07T16:47:21","slug":"skivrecension-the-xx-coexist","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=59971","title":{"rendered":"Skivrecension: The xx – Coexist"},"content":{"rendered":"

Artist: The xx
\nTitel: Coexist
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

Som Debussy uttryckte det: musik \u00e4r tystnaden mellan tonerna. The xx tystl\u00e5tna desperation har sedan debuten f\u00f6r tre \u00e5r sedan tagit indiev\u00e4rlden med storm. F\u00f6rv\u00e4ntningarna p\u00e5 uppf\u00f6ljaren var minst sagt h\u00f6jda till skyarna, fr\u00e5gan var vilken v\u00e4g trion fr\u00e5n sydv\u00e4stra London skulle v\u00e5ga sig p\u00e5. P\u00e5 Coexist<\/em> har musiken skalats av och blivit \u2013 om m\u00f6jligt \u2013 \u00e4nnu mer n\u00e4rg\u00e5ngen. Det \u00e4r just mellan tonerna det mesta h\u00e4nder.<\/p>\n

Jag ska erk\u00e4nna att jag efter f\u00f6rsta tv\u00e5 eller tre lyssningarna faktiskt inte var s\u00e5 f\u00f6rtjust i Coexist<\/em>. Jag skyndade mig f\u00f6rbi de elva l\u00e5tarna med f\u00f6rhoppningen om direkt och total fr\u00e4lsning. \u00d6ppningssp\u00e5ret Angels<\/em> b\u00f6rjade visserligen lovande n\u00e4r Romy med textraden \u201dand every day \/ I’m learning about you \/ the things that no one else sees\u201d satte tonen f\u00f6r resten av albumet, men i j\u00e4mf\u00f6relse med debutskivan k\u00e4ndes det d\u00e4refter ganska ljummet. Ist\u00e4llet skulle t\u00e5lamod visa sig vara nyckeln. Det dr\u00f6jer n\u00e5gra lyssningar innan Coexist<\/em> \u00f6ppnas upp p\u00e5 riktigt.<\/p>\n

Vad som i min mening \u00e4r Coexists<\/em> st\u00f6rsta styrka \u00e4r hur den presenteras som helhet. Det beror kanske delvis p\u00e5 Jamie xx lakoniska produktion som \u00e4r perfekt f\u00f6r \u00e4ndam\u00e5let, men till skillnad fr\u00e5n debutskivan d\u00e5 vissa l\u00e5tar stack ut mer \u00e4n andra k\u00e4nns det den h\u00e4r g\u00e5ngen \u00e4r en sinnesst\u00e4mning som genomsyrar hela albumet. L\u00e5tarna p\u00e5 Coexist<\/em> flyter p\u00e5 naturligt och tycks existera i en egen v\u00e4rld. N\u00e4r jag v\u00e4l s\u00f6gs in i den var jag fast.<\/p>\n

Romy och Oliver sjunger redan p\u00e5 skivans andra sp\u00e5r Chained<\/em> att de inte l\u00e4ngre st\u00e5r varandra lika n\u00e4ra. Temat p\u00e5 Coexist<\/em> \u00e4r just hur man efter att ett k\u00e4rleksf\u00f6rh\u00e5llande tagit slut ska l\u00e4ra sig att samexistera som individer. \u201dWe used to be closer than this\u201d-sp\u00e5ret forts\u00e4tter n\u00e4r Oliver i Missing<\/em> uppgivet sjunger \u201dmy heart is beating in a different a way\u201d. Hela v\u00e4rlden ser p\u00e5 n\u00e4r de unga britterna blottar sina krossade dr\u00f6mmar.<\/p>\n

Trots att Jamie xx tycks ha blivit mer frisl\u00e4ppt med sina klubbiga influenser \u2013 vilka kulminerar i Swept Away<\/em> – \u00e4r Coexist<\/em> l\u00e5ngt ifr\u00e5n ett dansant album. Det \u00e4r snarare ett sm\u00e4rtsamt vackert album att lyssna p\u00e5 n\u00e4r man i sin ensamhet ser l\u00f6ven falla utanf\u00f6r f\u00f6nstret en gr\u00e5 h\u00f6stkv\u00e4ll.<\/p>\n

Ytterligare n\u00e5got jag ofta fastnar f\u00f6r \u00e4r Romys \u00e5terh\u00e5llsamma r\u00f6st som pl\u00f6tsligt t\u00e4nder till i en frasering och skapar s\u00e5 storslagna k\u00e4nslor att hela kroppen b\u00f6rjar rysa. S\u00e5 ge Coexist<\/em> en riktig chans, d\u00e5 kommer du bel\u00f6nas.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Angels, Reunion, Sunset<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Artist: The xx Titel: Coexist Betyg: 4 Som Debussy uttryckte det: musik \u00e4r tystnaden mellan tonerna. The xx tystl\u00e5tna desperation har sedan debuten f\u00f6r tre \u00e5r sedan tagit indiev\u00e4rlden med storm. F\u00f6rv\u00e4ntningarna p\u00e5 uppf\u00f6ljaren var minst sagt h\u00f6jda till skyarna, fr\u00e5gan var vilken v\u00e4g trion fr\u00e5n sydv\u00e4stra London skulle v\u00e5ga sig p\u00e5. P\u00e5 Coexist har […]<\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":59972,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,22],"tags":[8355,5823],"class_list":["post-59971","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-musik","category-skivor","tag-coexist","tag-the-xx","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/59971","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=59971"}],"version-history":[{"count":21,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/59971\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":60091,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/59971\/revisions\/60091"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/59972"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=59971"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=59971"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=59971"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}