{"id":59152,"date":"2012-08-17T14:19:48","date_gmt":"2012-08-17T12:19:48","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=59152"},"modified":"2012-08-17T14:19:48","modified_gmt":"2012-08-17T12:19:48","slug":"skivrecension-bloc-party-four","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=59152","title":{"rendered":"Skivrecension: Bloc Party – Four"},"content":{"rendered":"

Artist: Bloc Party
\nTitel: Four
\nBetyg: 2<\/strong><\/p>\n

Det beror nog mycket p\u00e5 s\u00e5ngaren Kele Okerekes distinkta r\u00f6st som alltid l\u00e5ter som att den \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att spricka – men Bloc Party \u00e4r ett band som har ett omissk\u00e4nneligt sound. S\u00e5 fort du h\u00f6r n\u00e5gon av deras l\u00e5tar vet du vilka det \u00e4r. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt har de aldrig sl\u00e4ppt ifr\u00e5n sig n\u00e5gonting riktigt uselt – \u00e5tminstone inte om deras postpunkiga sound som ibland flirtat med det klubbiga faller dig i smaken. Men fr\u00e5gan \u00e4r om inte Four<\/em> \u00e4r deras svagaste verk hittills.<\/p>\n

Under 2008 gav Bloc Party ut sitt tredje album Intimacy<\/em> och den efterf\u00f6ljande turn\u00e9n resulterade i att bandmedlemmarna inte l\u00e4ngre kunde befinna sig i samma rum. I en intervju vi gjorde<\/a> med bandets basist Gordon Moakes under Peace & Love ber\u00e4ttade han att han under den perioden inte l\u00e4ngre k\u00e4nde sig beh\u00f6vd och att bandet i allt st\u00f6rre utstr\u00e4ckning arbetade f\u00f6r att uppfylla Keles ambitioner.\u00a0S\u00e5 2009 best\u00e4mde de sig f\u00f6r att ta ett uppeh\u00e5ll. Kele sl\u00e4ppte en elektronisk soloskiva innan de i september f\u00f6rra \u00e5ret \u00e5terf\u00f6renades i New York f\u00f6r att p\u00e5b\u00f6rja inspelningen av deras fj\u00e4rde album.<\/p>\n

F\u00f6rsta singeln\u00a0Octopus<\/em> stod sig hyfsat p\u00e5 egen hand. Den \u00e4r catchig, b\u00f6rjar med ett medryckande gitarr-riff men saknar samma k\u00e4nsla av \u00a0angel\u00e4genhet som genomsyrade deras tidigare l\u00e5tar. N\u00e4r jag h\u00f6rde l\u00e5tar som Banquet<\/em>, Helicopter<\/em> och This Modern Love<\/em>\u00a0f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen var det om\u00f6jligt att inte v\u00e4nda blicken mot Kele och hans mannar.\u00a0Som skiva k\u00e4nns\u00a0Four<\/em>\u00a0i f\u00f6rh\u00e5llande n\u00e4stan hoppl\u00f6st medioker.\u00a0N\u00e4r jag h\u00f6r \u00f6ppningsl\u00e5ten So He Begins to Lie<\/em> har jag sv\u00e5rt att fatta att bandet som sju \u00e5r tidigare gav ut stilbildande Silent Alarm<\/em>\u00a0kan sl\u00e4ppa ifr\u00e5n sig n\u00e5gonting s\u00e5 halvdant. Beh\u00e5llningen \u00e4r de lugnare och mer finst\u00e4mda l\u00e5tarna s\u00e5som Truth<\/em> och The Healing\u00a0<\/em>d\u00e5 Kele sjunger med en ljusare och mer avslappnad – n\u00e4stan dr\u00f6msk – st\u00e4mma. D\u00e5 irrar de inte bort sig i den f\u00f6rvirrade b\u00f6kighet som annars s\u00e4nker skivan. N\u00e4r jag h\u00f6r Four<\/em> h\u00f6r jag ett band som \u00e4r r\u00e4dda f\u00f6r att utvecklas – men om Bloc Party ska ha n\u00e5gon framtid s\u00e5 \u00e4r det kanske just vad som kr\u00e4vs.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Octopus, Truth och The Healing<\/p>\n