{"id":58188,"date":"2012-08-01T09:30:59","date_gmt":"2012-08-01T07:30:59","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=58188"},"modified":"2012-08-01T09:30:59","modified_gmt":"2012-08-01T07:30:59","slug":"skivrecension-the-flaming-lips-the-flaming-lips-and-heady-fwends","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=58188","title":{"rendered":"Skivrecension: The Flaming Lips – The Flaming Lips and Heady Fwends"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Artist: The Flaming Lips
\nTitel: The Flaming Lips and Heady Fwends
\nBetyg: 3
\nSl\u00e4pps juli 2012<\/p>\n

Det h\u00e4r albumet av experimentella psykedelikainspirerade The Flaming Lips sl\u00e4pptes fr\u00e5n b\u00f6rjan som limiterad vinylutg\u00e5va till Record Store Day i april. I Sverige har det inte f\u00e5tt direkt \u00f6versvallande mottagande, men i England och USA desto b\u00e4ttre. Exempelvis gav Pitchfork betyget 8,2 av 10. Var ligger d\u00e5 sanningen? N\u00e4rmare det svenska mottagandet skulle jag s\u00e4ga. Albumet \u00e4r oj\u00e4mnt. Det m\u00e4rks att g\u00e4startisterna \u00e4r m\u00e5nga och att det inte \u00e4r t\u00e4nkt som ett sammanh\u00e4ngande album fr\u00e5n b\u00f6rjan. Det \u00e4r lite hopplock och ibland f\u00e5r bandets dokumenterade vilja att g\u00f6ra stora ljudmattor och skapa vackra melodier med hj\u00e4lp av sv\u00e5ra elektroniska ljud inte de b\u00e4sta konsekvenserna.<\/p>\n

F\u00f6rsta l\u00e5ten, 2012 (You Must Be Upgraded) med Ke$ha och Biz Markie \u00e4r det b\u00e4st att spola f\u00f6rbi och gl\u00f6mma bort. Ofokuserat oljud. Men snabbt \u00e4r bandet p\u00e5 det igen och s\u00e5v\u00e4l Ashes in the Air med hyllade Bon Iver och d\u00e4rp\u00e5 f\u00f6ljande Helping the Retarded to Find God med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros \u00e4r utm\u00e4rkta exempel p\u00e5 bandets f\u00f6rm\u00e5ga att skapa suggestiv smekande musik.<\/p>\n

Det \u00e4r en skiva med massor av samarbeten, bland de andra l\u00e5tarna m\u00e4rks Jim Jones fr\u00e5n My Mornig Jacket, den hypade hip-hop\/elektroproducenten Prefuse 72 (vars st\u00f6kiga l\u00e5t \u00e4r en av skivans s\u00e4mre), och Yoko Ono. Stj\u00e4rnsp\u00e4ckat.<\/p>\n

Som b\u00e4st blir det n\u00e4r bandet l\u00e5ter det storslagna och suggestiva ta plats, n\u00e4r det f\u00e5r f\u00f6rbli avskalat, n\u00e4r inte alla h\u00e4ftiga ljud som fanns hemma trycks in p\u00e5 samma l\u00e5t. Som i skivans topp, pianodrivna I Don’t Want You to Die med Chris Martin fr\u00e5n Coldplay. Det lyckas man med n\u00e5gra g\u00e5nger. Men inte tillr\u00e4ckligt m\u00e5nga.<\/p>\n

Text: Jens Lundberg<\/strong><\/p>\n