{"id":55394,"date":"2012-06-01T15:50:54","date_gmt":"2012-06-01T13:50:54","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=55394"},"modified":"2012-06-01T16:05:59","modified_gmt":"2012-06-01T14:05:59","slug":"primavera-sound-dag-1","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=55394","title":{"rendered":"Primavera Sound: Friends, The Afghan Whigs, Mazzy Star, Kindness, The xx"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Friends, Mini Stage<\/strong>
\nBetyg: 3<\/p>\n

Precis n\u00e4r vi trodde att Brooklyn hade t\u00f6mts ut p\u00e5 musikaliska f\u00f6rm\u00e5gor d\u00f6k Friends upp med singlarna I’m His Girl<\/em>, Friend Crush<\/em> och senast Mind Control<\/em>. Den osannolika kvintetten, ledd av den karismatiska s\u00e5ngerksan Samantha Urbani, har snabbt blivit ett av \u00e5rets mest sp\u00e4nnande band. Spelningen p\u00e5 Primaveras Mini Stage (l\u00e5t dig inte luras av namnet, scenen \u00e4r inte alls s\u00e4rskilt mini) handlade mycket om Urbani som trots bandage runt ena foten inte kunde h\u00e5lla sig fr\u00e5n att hoppa ut i publikhavet under I’m His Girl<\/em>. En sak \u00e4r s\u00e4ker: vi vet aldrig vad vi kan f\u00f6rv\u00e4nta oss av en Friends-spelning – f\u00f6rutom spontanitet och galenskap.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

The Afghan Whigs, San Miguel Stage<\/strong>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Tretton \u00e5r har passerat sedan The Afghan Whigs senaste turn\u00e9 och i 47 \u00e5rs \u00e5lder ser Greg Dulli ut att vara i b\u00e4ttre form \u00e4n n\u00e5gonsin. Det dr\u00f6jer bara n\u00e5gra sekunder in i \u00f6ppnande Crime Scene Part One<\/em> innan vi f\u00f6rst\u00e5r att allt som The Afghan Whigs stod f\u00f6r p\u00e5 1990-talet \u00e4r lika relevant \u00e4n idag. Publiken best\u00e5r mestadels av medel\u00e5lders m\u00e4n, vilket inte \u00e4r s\u00e5 konstigt d\u00e5 det var de som var med n\u00e4r det begav sig och kunde relatera till texterna. <\/p>\n

Ur When We Two Parted<\/em> frodar k\u00e4rleken. N\u00e5gonting vackert byggs upp. N\u00e5gonting vackert som i efterf\u00f6ljande Gentlemen<\/em> rasar samman till f\u00f6ljd av \u00e5ngest och dekadens. D\u00e4refter spelas Crazy<\/em>, l\u00e5ten som i den b\u00e4sta av v\u00e4rldar skulle ha tillh\u00f6rt 90-talets st\u00f6rsta hits. <\/p>\n

Det bjuds \u00e4ven p\u00e5 tv\u00e5 covers: See and Don’t See<\/em> av Marie ”Queenie” Lyons och Lovecrimes<\/em> av Frank Ocean. B\u00e5da l\u00e5tarna \u00e4r v\u00e4l valda och passar perfekt med bandets egna material.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Mazzy Star, Ray-Ban Stage<\/strong>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Den f\u00f6rf\u00f6riska r\u00f6sten som sm\u00e4lter och blir ett med o\u00e4ndligheten. Den suggestiva americanan (med l\u00e5tar som Blue Flower<\/em> och Disappear<\/em> s\u00e5v\u00e4l som nya alstret Lay Myself Down<\/em>) l\u00e5ter lika vacker som den brukar. Fr\u00e5gan \u00e4r vad det var f\u00f6r mirakel som fick Hope Sandoval och David Roback att nu, en sis\u00e5d\u00e4r femton \u00e5r efter Among My Swan<\/em>, \u00e5ter b\u00f6rja spela tillsammans. Att Fade Into You<\/em>, bandets enda egentliga hit, \u00e4r kv\u00e4llens h\u00f6jdpunkt \u00e4r det ingen tvekan om. \u00c4ven om Sandovals r\u00f6st i avslutande So Tonight That I Might See<\/em> tycks inneh\u00e5lla en bit av gud.<\/p>\n

Kindness, Pitchfork Stage<\/strong>
\nBetyg: 4<\/p>\n

\u00c4nnu har vi inte tr\u00f6ttnat p\u00e5 att \u00f6versk\u00f6lja Adam Brainbridge och hans funkiga band med k\u00e4rlek. Debutskivan World, You Need a Change<\/em> fick hela kritikerk\u00e5ren att unisont v\u00e4nda blicken till utkanten av London. Vad som f\u00f6rv\u00e5nar mig \u00e4r det live l\u00e5ter mer ”levande” \u00e4n p\u00e5 skiva. Kanske \u00e4r det f\u00f6r att han har ett helt band med bakgrundss\u00e5ngerskor som backar upp honom.<\/p>\n

De b\u00f6rjar med Cyan<\/em> och den g\u00e4nglige s\u00e5ngaren dansar runt p\u00e5 ett s\u00e4tt som smittar av sig till vissa delar av publikhavet. Som en kaka har Kindness plockat de b\u00e4sta russinen ur musikhistorien. Ett exempel \u00e4r funkiga That’s Alright<\/em> som \u00e4r en av setets h\u00f6jdpunkter. Fast jag skulle lika g\u00e4rna kunna n\u00e4mna House<\/em> eller The Replacements-covern Swingin’ Party<\/em>. Tyv\u00e4rr spelar han inte Anyone Can Fall in Love<\/em>.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

The xx, Mini Stage<\/strong>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Tv\u00e5 \u00e5r efter bandets f\u00f6rsta spelning p\u00e5 Primavera Sound \u00e5terv\u00e4nder The xx – den h\u00e4r g\u00e5ngen till en av festivalens st\u00f6rsta scener. Det bjuds p\u00e5 en gedigen blandning av l\u00e5tar fr\u00e5n debutskivan s\u00e5v\u00e4l som fr\u00e5n den kommande, \u00e4nnu namnl\u00f6sa skivan. Det verkar som att bandet dragit ut p\u00e5 sv\u00e4ngarna, blivit \u00e4nnu mer hypnotiska i sin monotoni. Inga av de nya l\u00e5tarna st\u00e5r ut p\u00e5 samma s\u00e4tt som till exempel Crystalised<\/em> och Islands<\/em>, d\u00e4remot bjuder de p\u00e5 mer atmosf\u00e4r och textm\u00e4ssigt djup. Det b\u00e5dar gott inf\u00f6r Hultsfred. The xx \u00e4r ett band som trots sin introverta, l\u00e5gm\u00e4lda stil kan trollbinda \u00e4ven v\u00e4rldens mest kr\u00e4sna publik. Och nu, tre \u00e5r efter debutskivan, verkar det som att den brittiska trion har vuxit in i rollen som ett av v\u00e4rldens mest intressanta indie-band.<\/p>\n