Band: Barr
\nAlbum: Atlantic Ocean Blues
\nBetyg: 3
\nRelease: 25 april 2012<\/p>\n
M\u00e5nga g\u00e5nger har jag uppr\u00f6rts \u00f6ver recensenter som \u00e4gnar en halv A4 \u00e5t att totals\u00e5ga en skiva f\u00f6r att sedan konstatera att \u201c… men egentligen s\u00e5 ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]\u201d. Idag ska jag sj\u00e4lv f\u00f6rs\u00f6ka ge r\u00e4ttvisa \u00e5t en skiva som inte riktigt \u00e4r min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte f\u00f6rtj\u00e4nade en chans.<\/p>\n
\u201cBarr\u201d \u00e4r ett kvartett, fyra m\u00e4n som \u00e4r yngre \u00e4n jag hade f\u00f6rest\u00e4llt mig, fr\u00e5n Stockholm och Finsp\u00e5ng. Patrik Andersson, s\u00e5ng, gitarr och l\u00e5tskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets f\u00f6rsta skiva, \u201cSkogsbo is the place\u201d fr\u00e5n 2008, spelades in i ett \u00f6vergivet torp; med \u201cAtlantic Ocean Blues\u201d ville bandet ta ett n\u00e4sta steg, kliva in i en riktig studio, komma n\u00e4rmare sin egen sound och hylla \u201chavet, solen, rymden och musiken som f\u00e4rgats av dessa element\u201d.<\/p>\n
Atlantic Ocean Blues \u00e4r en v\u00e4rdig uppf\u00f6ljare till debutskivan. Fr\u00e5n Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, l\u00e5tarna rymmer ber\u00e4tteler om naturupplevelser, m\u00e4nniskor och scener ur krig i fj\u00e4rran l\u00e4nder. Det \u00e4r elgitarr, mycket s\u00e5ng i m\u00e5nga lager, stora trumman, repetitiva l\u00e5nga slingor, och melodier och sound f\u00f6r mina tankar till b\u00e5de Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyv\u00e4rr?) med mindre fl\u00f6jt. L\u00e5tarna \u00e4r t\u00e4ta, rena, st\u00e4mmiga; sounden avrundad, men m\u00e5nga l\u00e5tar lever ocks\u00e5 n\u00e5got av ett dagssl\u00e4ndeliv: de \u00e4r vackra i det \u00f6gonblicket jag lyssnar p\u00e5 dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efter\u00e5t.<\/p>\n
Att bandet, som de sj\u00e4lva n\u00e4mner, \u201cla cello, harmonium och tv\u00e4rfl\u00f6jt \u00e5t sidan\u201d var s\u00e4kerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. \u00c5rets skiva har lyfts upp, den \u00e4r vidstr\u00e4ckt och sl\u00e4t, men k\u00e4nns ocks\u00e5 mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt \u00e4r den inte bara en uppf\u00f6ljare, utan \u00e4ven en pendant till debuten som var \u201cn\u00e4ra inp\u00e5\u201d, raspig och s\u00e5rbar, och betydligt mer folkig \u00e4n jag hade v\u00e5gat f\u00f6rest\u00e4lla mig (och d\u00e4r var vi ju n\u00e4stan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, k\u00e4nslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats p\u00e5 betraktaravst\u00e5nd, men \u00e4ven detta ett val, antar jag.<\/p>\n
\u201cAtlantic Ocean Blues\u201d \u00e4r en skiva som b\u00e4rs upp av tre markanta l\u00e5tar, resten har sm\u00e5 h\u00f6ldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de f\u00f6rv\u00e4ntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa n\u00e5got helt eget…), men sett f\u00f6r sig \u00e4r den v\u00e4lgjord och r\u00e4tt s\u00e5 vacker!<\/p>\n
B\u00e4sta sp\u00e5r: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song<\/p>\n
Text: Elisabeth Schriefer<\/strong><\/p>\n