Jack White<\/a><\/strong>, ser jag honom framf\u00f6r mig p\u00e5 en konsert p\u00e5 Cirkus i Stockholm. Det jag minns \u00e4r hans extremt skabbiga scenkl\u00e4der, en tajt svartr\u00f6d sparkdr\u00e4kt som hittad i en gammal cirkusl\u00e5da. Den var tillr\u00e4ckligt tajt f\u00f6r att framh\u00e4va hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte s\u00e5 exakt. Antingen hade han fattat n\u00e5got om mode (rockmode, f\u00f6rvisso) som jag inte hade en aning om, eller s\u00e5 brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, f\u00f6r jag drar en parallell till hans musik. N\u00e4r man medvetet f\u00f6rs\u00f6ker g\u00f6ra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat od\u00f6dliga riff. D\u00e4rf\u00f6r hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har p\u00e5 sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska g\u00f6ra sin grej. Det g\u00f6r han, och det l\u00e5ter hur bra som helst.<\/p>\nM\u00e5nga kommer tycka att Jack Whites soloalbum l\u00e5ter som White Stripes, och beklaga sig \u00f6ver att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag g\u00f6r inte det. Jag var f\u00e4rdig med White Stripes som de l\u00e4t, och jag h\u00f6ll precis p\u00e5 att f\u00f6rlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det \u00e4r i sista sekund som han nu sl\u00e4pper sin f\u00f6rsta soloplatta. Den \u00e4r ett kliv bort fr\u00e5n det gamla soundet, och de f\u00f6r\u00e4ndringar han g\u00f6r v\u00e4lkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och l\u00e5tbygget som skiljer sig avsev\u00e4rt fr\u00e5n tidigare album. <\/p>\n
Efter att ha l\u00e4mnat White Stripes bakom sig (officiellt f\u00f6rra \u00e5ret) har han knappast legat p\u00e5 latsidan. Han har sl\u00e4ppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk fr\u00e5n The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis f\u00f6r sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har allts\u00e5 gjort en hel del, och \u00e4nd\u00e5 k\u00e4nns det som att detta \u00e4r hans comeback. Det \u00e4r ju ocks\u00e5 den f\u00f6rsta skivan i eget namn.<\/p>\n
Plattan b\u00f6rjar med tre typiska White Stripes-sv\u00e4ngiga l\u00e5tar, som f\u00f6r att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. F\u00f6r\u00e4ndringen m\u00e4rks dock direkt i f\u00f6rsta l\u00e5ten. Produktionen \u00e4r fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa f\u00f6ljer tre lugnare l\u00e5tar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen b\u00f6rjar han testa och fresta oss. Den sjunde l\u00e5ten, Weep themselves to sleep, \u00e4r helt fantastisk. Den \u00e4r mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat f\u00f6rr. Han pausar, fraserar och skapar s\u00e5 en ny dimension \u00e5t musiken som jag verkligen tycker om. Detta \u00e4r tvekl\u00f6st mitt favoritsp\u00e5r p\u00e5 skivan. Sen verkar han inte bry sig l\u00e4ngre utan blandar friskt mellan olika stilar. L\u00e5tarna som f\u00f6ljer \u00e4r faktiskt r\u00e4tt m\u00e4rkliga. En cover p\u00e5 Little Willy Johns I\u00b4m shakin\u00b4 (ni vet den d\u00e4r: ”fever!” med fingerkn\u00e4pp som rytm). Men d\u00e4r sjunger han \u00e5 andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, n\u00e5n l\u00e5t med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt \u00e4r trots allt riktigt bra och framf\u00f6r allt intressant att lyssna p\u00e5, mycket tack vara alla sm\u00e5 gitarrklurigheter som dyker upp \u00f6verallt. Jag blir f\u00f6rvirrad till en b\u00f6rjan, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt \u00e4r. Han l\u00f6per amok \u00f6ver instrumenten. \u00d6ver gitarren, \u00f6ver orgeln, med r\u00f6sten. Det \u00e4r d\u00e5 han \u00e4r som b\u00e4st. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det \u00e4r hans r\u00f6tter, det \u00e4r d\u00e4r han vill vara. Och det \u00e4r d\u00e4r han f\u00e5r vara sig sj\u00e4lv och g\u00f6ra som han vill. Det \u00e4r ju trots allt hans f\u00f6rsta egna soloalbum. Det \u00e4r rock\u00b4n\u00b4roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av sp\u00e4nnande gitarrlicks. Vad mer kan man beg\u00e4ra?<\/p>\n
B\u00e4sta sp\u00e5r: Weep themselves to sleep.<\/p>\n
Text: Tommy Lucassi<\/strong><\/p>\n