{"id":52918,"date":"2012-04-16T00:48:43","date_gmt":"2012-04-15T22:48:43","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=52918"},"modified":"2012-04-16T10:34:57","modified_gmt":"2012-04-16T08:34:57","slug":"john-oates-pa-hamburger-bors-recension-och-massor-av-bilder","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=52918","title":{"rendered":"John Oates p\u00e5 Hamburger B\u00f6rs, recension och massor av bilder"},"content":{"rendered":"

John Oates
\nHamburger B\u00f6rs, Stocholm, 15 april 2012
\nBetyg 4<\/p>\n

John Oates spelade f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen som soloartist i Stockholm n\u00e4r han \u00e4ntrade scenen p\u00e5 Hamburger B\u00f6rs. Senast han spelade p\u00e5 svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga m\u00f6rka h\u00e5r, ikl\u00e4dd gr\u00e5 jeans och gr\u00e5 v\u00e4st \u00f6ver gr\u00e5 tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och sj\u00e4lv spelade han p\u00e5 halvakustisk gitarr i de f\u00f6rsta l\u00e5tarna och v\u00e4xlade sedan mellan sin elgitarr.<\/p>\n

Han lovade att \u00f6verraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bj\u00f6d p\u00e5 en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. F\u00f6rsta avdelningen var med RnB och f\u00f6rst ut var l\u00e5ten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den f\u00f6ljdes upp av en annan l\u00e5t fr\u00e5n samma album, l\u00e5ten ”When the Morning Comes”,
\nRnB-sektionen f\u00f6r kv\u00e4llen avslutade han med en av de stora hitl\u00e5tarna fr\u00e5n eran med ”Hall & Oates”, n\u00e4mligen l\u00e5ten ”Maneater”.<\/p>\n

Som ett litet mellanstick inf\u00f6r n\u00e4sta sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny s\u00e5ng som \u00e4nnu inte var inspelad p\u00e5 skiva, en sk\u00f6n countrysouls\u00e5ng med titeln ”A Different Kind of Groove”.<\/p>\n

Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som \u00e4r skriven av John Denver men \u00e4r mest k\u00e4nd med Peter, Paul & Mary.
\nFolkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry \u00e4r inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den h\u00e4r klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
\nHan bj\u00f6d p\u00e5 en nyskriven l\u00e5t till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framf\u00f6rde ensam, utan sitt band.
\nP\u00e5 sitt kommande album kommer han ocks\u00e5 att ha med l\u00e5ten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som \u00e4r en av de s\u00e5nger John Oates lyssnade p\u00e5 n\u00e4r han v\u00e4xte upp i en liten amerikansk sm\u00e5stad under sextiotalet.<\/p>\n

Efter RNB och folk-kategorin f\u00f6ljde funk-delen d\u00e4r han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven l\u00e5t, inte den heller inspelad p\u00e5 skiva \u00e4n: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
\nFunk \u00e4r inte ov\u00e4ntat en avdelning som fungerar bra f\u00f6r John Oates och publiken t\u00e4nde till ordentligt till ragtimel\u00e5ten och till en klassisk bluegrass-s\u00e5ng som i Oates variant med soul\/blues.<\/p>\n

Men sedan kom den avdelning som \u00f6verraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
\nVilken bluesr\u00f6st han har. Oates annars soulkr\u00e4miga r\u00f6st blev h\u00e4rligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godk\u00e4nd h\u00f6jdes flera sn\u00e4pp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.<\/p>\n

Sista delen av konserten, f\u00f6re extranumren, \u00e4gnades \u00e5t rock\u00b4n\u00b4roll, p\u00e5stod han. Men John Oates rock\u00b4n\u00b4roll \u00e4r minst lika mycket RnB och soul. S\u00e5 \u00e4r det. Publiken gillade det, verkade det som, och n\u00e4r extranumren blev n\u00e5gra riktigt fartfyllda rockl\u00e5tar \u00e5t rockabillyh\u00e5llet till var det m\u00e5nga som tog sig f\u00f6rbi de framdukade borden och dansade framf\u00f6r scenen till bland annat ett sv\u00e4ngig Chuck Berry-l\u00e5t (som jag tyv\u00e4rr inte kommer ih\u00e5g vad den heter.) Fullt \u00f6s var det – och beh\u00f6ver jag n\u00e4mna att publiken som suttit vid bord reste sig f\u00f6r st\u00e5ende ovationer?<\/p>\n

Foto: Lena Dahlstr\u00f6m<\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om John Oates<\/a>, recension<\/a>, musik<\/a>, Hamburger B\u00f6rs<\/a>, soul<\/a>, RnB<\/a>, blues<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

John Oates Hamburger B\u00f6rs, Stocholm, 15 april 2012 Betyg 4 John Oates spelade f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen som soloartist i Stockholm n\u00e4r han \u00e4ntrade scenen p\u00e5 Hamburger B\u00f6rs. Senast han spelade p\u00e5 svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga m\u00f6rka h\u00e5r, ikl\u00e4dd gr\u00e5 jeans och gr\u00e5 v\u00e4st \u00f6ver gr\u00e5 tshirt stod […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":52922,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[753,7530,7798,12282,12285,4770,24],"class_list":{"0":"post-52918","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-musik","8":"category-recension","9":"tag-blues","10":"tag-hamburger-bors","11":"tag-john-oates","12":"tag-musik","13":"tag-recension","14":"tag-rnb","15":"tag-soul-musik","16":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/52918","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=52918"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/52918\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":52937,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/52918\/revisions\/52937"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/52922"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=52918"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=52918"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=52918"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}