Band: Skansros
\nTitel: Rekviem till en dr\u00f6m
\nBetyg: 4
\nRelease: 21 mars 2012<\/p>\n
Hur m\u00e5nga ord kommer det ta innan jag j\u00e4mf\u00f6r Skansros med H\u00e5kan Helstr\u00f6m? 11! Men l\u00e5t oss titta p\u00e5 Felix och g\u00e4nget och f\u00f6rs\u00f6ka undvika 2000talets popkung. Skansros \u00e4r en popkvintett fr\u00e5n G\u00f6teborg, som, om allt g\u00e5r r\u00e4tt till, kan vara \u00e4nnu ett till\u00e4gg till v\u00e5r stolta musiktradition h\u00e4r i v\u00e4st. De startade dock redan 2006 och har redan ett sj\u00e4lvbetitlat album (inspelat i Bj\u00f6rn Olssons legendariska studio) och m\u00e5nga, m\u00e5nga spelningar bakom sig. <\/p>\n
Digipacken \u00e4r ett konstverk. Omslaget \u00e4r en br\u00f6llopsceremoni vid havet. Jag nj\u00f6t av fotografierna av lycka och sorg och natur. De ackompanjerar l\u00e5ttexterna och ger ett perspektiv \u00e5t musiken: albumet \u00e4r som en saga med sitt eget soundtrack och de kryptiska bilderna hj\u00e4lper mig att fylla i handlingen. Ja, det \u00e4r som om Michel Gondrys regi i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind hade varit en musikkomposition och Kaufmans manus fungerat som l\u00e5ttexten. Fast p\u00e5 svenska. Tyv\u00e4rr lyckas Rekviem f\u00f6r en dr\u00f6m bara ibland n\u00e5 upp till h\u00f6jderna av denna vision. <\/p>\n
B\u00e5de l\u00e5tstruktur och musik skapar en vag st\u00e4mning och ett dunkel som i en dr\u00f6m eller fr\u00e5n ett fj\u00e4rran minne. Man kan se hur delar faller bort och bildar tomrum, precis som i Gondrys film, och hur de \u00e5ter byggs upp av det aktiva minnet. Musiken \u00e4r en vimmelkantig resa in i Felix inre, d\u00e4r vi f\u00e5r ta del av hans d\u00f6da dr\u00f6mmar och fantasier. Det kr\u00e4vs att man lyssnar flera g\u00e5nger f\u00f6r att man ska kunna hitta v\u00e4gskyltarna i skymningen. <\/p>\n
Ja, albumet \u00e4r ett ambiti\u00f6st projekt, det \u00e4r ett album. Visionen \u00e4r enorm. N\u00e4r Felix kom tillbaka fr\u00e5n Berlin efter ett l\u00e5ngt uppeh\u00e5ll satt bandet, som man s\u00e4ger ”inst\u00e4ngda i replokaler och studior i drygt ett \u00e5r”. Det \u00e4r inspelat i Den Svenska Grammofonstudion av Staffan Person. Kompositionerna \u00e4r fylligt arrangerade — med bl. a. gitarr, piano, orgel, bas, slagverk, synt och bakgrundsk\u00f6rande — och bygger p\u00e5 atmosf\u00e4r och k\u00e4nsla. Elgitarrernas kontramelodier \u00e4r livliga som p\u00e5 K\u00e4nn ingen sorg f\u00f6r mig G\u00f6teborg. Durst\u00e4mningarna, likt Brooklyns Real Estate, v\u00e4cker alla v\u00e5ra sommark\u00e4nslor: svala brisar p\u00e5 stranden, disiga solnedg\u00e5ngar och skogarnas solfl\u00e4ckar. Musiken varierar v\u00e4ldigt mycket i stil ocks\u00e5. Det \u00e4r ibland episk rock, som U2 fast med drag fr\u00e5n Broder Daniel. Det p\u00e5minner om Mauro Scocco och hans Ratata, fast utan att 80talspopen betonas – det \u00e4r lika flytande och k\u00e4nslosamt och alltid, som med Mauro sj\u00e4lv, p\u00e5 gr\u00e4nsen till det patetiska. Eller ibland t.om. l\u00e5ngt \u00f6ver gr\u00e4nsen. De tar ibland melodi och k\u00e4nsla fr\u00e5n den svenska vistraditionen, jazzen och den klassiska musiken fast g\u00f6r n\u00e5got eget av det. De \u00e4r uppfinnigsrika och p\u00e5hittiga och vissa spontana \u00f6veraskningar kommer att f\u00e5 er att le. Skansros \u00e4r lika storsinnade som de n\u00e4mnda banden, och vill lika mycket, om inte mer. Dock kanske de vill f\u00f6r mycket just f\u00f6r denna g\u00e5ngen?<\/p>\n
Efter det mardr\u00f6mslika instrumentella introt kommer det melodisk, bastung rock och \u00e5ngest. Dessa inledande l\u00e5tar, till skillnad fr\u00e5n de ovanst\u00e5ende sommarst\u00e4mningarna, \u00e4r isigare, kallare, mer nattliga. ”Minnet av dig” och ”Se p\u00e5 mig” har drag av postpunk och psykadelia, fast med luftiga rockstrukturer och klassiskt ljudande arrangemang. De har kraftfulla refr\u00e4nger. Jag m\u00e4rker att jag fokuserar p\u00e5 Daniel Leanderssons bas i verserna, jag gillar verkligen n\u00e4r basen \u00e4r markant, och den rullar p\u00e5 utm\u00e4rkt h\u00e4r. Men n\u00e4r refr\u00e4ngerna kommer rycks jag med i ruset av alla ljud. <\/p>\n
I l\u00e5ten ”Felix” blir det ett rej\u00e4lt uppsving. Det blir, s\u00e5 att s\u00e4ga, rock’ n’ roll. Allting kommer till sin r\u00e4tt: text, s\u00e5ng och musik samarbetar helhj\u00e4rtat utan n\u00e5got motst\u00e5nd till varandra. Det \u00e4r skivans verkliga popl\u00e5t, dess str\u00e5lcentrum, en sk\u00f6n radiov\u00e4nlig hit som jag kan k\u00f6ra p\u00e5 repeat. Ibland funkar det dock inte. Ibland tar en t\u00f6ntighet och ett amat\u00f6raktigt framtr\u00e4dande \u00f6ver. <\/p>\n
Felix faller n\u00e4mligen pladask inf\u00f6r den vackraste l\u00e5ten p\u00e5 skivan — ”Skriv”. Av all dr\u00f6msk musik \u00e4r den mest dr\u00f6mlik. Det \u00e4r en ballad med bitterljuva pizzicatoarpeggios, ett t\u00f6cken av vemodiga syntharmonier — ja, allts\u00e5, allt \u00e4r fantastiskt. Det l\u00e5ter som ett svenskt naturlandskap (om Sverige hade varit en Enyal\u00e5t) med maskrosor i hagarna och svala lundar och r\u00f6dm\u00e5lade bryggor som br\u00e4nner mot f\u00f6tterna. Allt \u00e4r underbart. F\u00f6rutom s\u00e5ng och ord. Lyriken sl\u00e5r H\u00e5kans (det g\u00e5r inte undvika honom) mest patetiska alster i sorgsamhet men beh\u00e5ller inte charmen och den livsbejakande kraften, det k\u00e4nns inte ungdomligt och ton\u00e5rspl\u00e5gat, och upproriskt, som hos H\u00e5kan, utan tolv\u00e5rigt — eller s\u00e5 \u00e4r det jag som inte kan relatera till s\u00e4ttet att uttrycka sin k\u00e4rleksl\u00e4ntan och r\u00e4dsla f\u00f6r att bli avvisad? Detta \u00e4r n\u00e5got de flesta av oss har genomlevt: i en s\u00e4ng med en mobil, stirrande p\u00e5 sitt eget sms i v\u00e4ntan p\u00e5 svar. Kom igen, kom igen, kom igen. Kanske \u00e4r det en st\u00f6rre historia bakom — men det k\u00e4nns som ett m\u00e4rkligt arrangemang f\u00f6r en ber\u00e4ttelse om ett d\u00e5ligt sj\u00e4lvf\u00f6rtroende. Jag m\u00e4rker dock att jag ser f\u00f6rbi bristerna och lyssnar p\u00e5 den om och om igen. Det \u00e4r helt enkelt ett s\u00e5 vackert arrangemang. Jag \u00f6nskar bara att jag kunde ropa hurra f\u00f6r allt, som man g\u00f6r n\u00e4r man h\u00f6r Neil Young sjunga i Buffalo Springfields lika dr\u00f6mska ”Expecting To Fly”, ist\u00e4llet f\u00f6r att st\u00e5 tveksam och undra hur den hade kunnat l\u00e5ta. Titelsp\u00e5ret lyckas dock komma n\u00e4ra den d\u00e5siga mysiken. <\/p>\n
Min tveksamhet \u00e5terkommer flera g\u00e5nger. Men de har lyckats att \u00f6verleva sitt andra album, och har man lyckats med det s\u00e5 kommer man att vara kvar. Trots mitt tvivel och min motstridighet tycker jag att Rekviem till en dr\u00f6m visar den svenska indiepopens m\u00f6jligheter och \u00f6ppnar upp f\u00f6r nya v\u00e4gar, andra v\u00e4gar \u00e4n t.ex. Markus Kruneg\u00e5rd, Kristian Anttila och andra svensksjungande popgenier har tagit. Det h\u00e4r kan n\u00e5 ut till m\u00e5nga och inspirera ny musik – om inte i resten av Sverige s\u00e5 \u00e5tminst\u00e5ne i G\u00f6teborg. Om v\u00e5rt graderingssystem hade funkat p\u00e5 ett annat s\u00e4tt hade Rekviem till en dr\u00f6m f\u00e5tt 3.5 med tv\u00e5 tummar upp (f\u00f6r att det \u00e4r viktigt och f\u00f6r att det b\u00f6r h\u00f6ras). Jag tror dock att n\u00e4r det v\u00e4l kommer till det tredje eller fj\u00e4rde albumet kommer bandet att ha producerat sitt f\u00f6rsta m\u00e4sterverk. Lycka till!<\/p>\n
B\u00e4sta sp\u00e5r: Felix. Minnet av dig. Rekviem till en dr\u00f6m. <\/p>\n
Text: Bojan Buntic<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Band: Skansros Titel: Rekviem till en dr\u00f6m Betyg: 4 Release: 21 mars 2012 Hur m\u00e5nga ord kommer det ta innan jag j\u00e4mf\u00f6r Skansros med H\u00e5kan Helstr\u00f6m? 11! Men l\u00e5t oss titta p\u00e5 Felix och g\u00e4nget och f\u00f6rs\u00f6ka undvika 2000talets popkung. Skansros \u00e4r en popkvintett fr\u00e5n G\u00f6teborg, som, om allt g\u00e5r r\u00e4tt till, kan vara \u00e4nnu […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":51105,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-51104","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-musik","8":"category-recension","9":"category-skivor","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/51104","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=51104"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/51104\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":51107,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/51104\/revisions\/51107"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/51105"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=51104"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=51104"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=51104"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}