![\"\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2012\/03\/IMG_3974.jpg\" "\\"IMG_3974\\"")
<\/a>Vanligtvis brukar jag ha sv\u00e5rt f\u00f6r band och artister som monterar ned sina l\u00e5tar f\u00f6r att framf\u00f6ra dem akustiskt eller utan band, men den h\u00e4r g\u00e5ngen visar verkligen Anna att hennes r\u00f6st och l\u00e5tmaterial kan st\u00e5 f\u00f6r sig sj\u00e4lv. Hennes r\u00f6st \u00e4r ocks\u00e5 starkare \u00e4n n\u00e5gonsin tidigare. Samtliga l\u00e5tar framst\u00e5r dessutom som material fr\u00e5n hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen h\u00e5ller som hennes fr\u00e4msta hittills. Det \u00e4r absolut ingen d\u00e5lig bedrift. Tv\u00e4rtom \u00e4r det ett kvitto p\u00e5 den utveckling hon gjort b\u00e5de som person och artist. Och \u00e4ven om man kan sakna l\u00e5tar som \u201dHalfway to Fivepoints\u201d eller \u201dWhat Have I Done\u201d framst\u00e5r det \u00e4nd\u00e5 som sm\u00e5skavanker i l\u00e5tlistan n\u00e4r hon framf\u00f6r \u201dWedding Song\u201d under en l\u00f6st h\u00e4ngande lampa, eller beger sig av mot pianot f\u00f6r att framf\u00f6ra l\u00e5ten hon \u00f6nskar hon sj\u00e4lv hade skrivit: Broder Daniel-covern \u201dShoreline\u201d, som snabbt drar h\u00f6gl\u00e5tande appl\u00e5der. <\/p>\n\u00c4ven om hon inleder konserten helt allena f\u00e5r hon bara efter n\u00e5gra l\u00e5tar support av producenten och l\u00e5tskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hj\u00e4lpt Anna med hennes senaste album och efterf\u00f6ljande turn\u00e9. Till en b\u00f6rjan stegar han in p\u00e5 scenen som en anonym statistsk\u00e5despelare, eller kanske \u00e4kta make, och g\u00f6mmer sig i bakgrunden i en sk\u00f6n f\u00e5t\u00f6lj med ett bord bredvid sig d\u00e4r han h\u00e4ller upp ett par glas vin \u00e5t sig sj\u00e4lv och Anna. Detta simpla grepp framst\u00e5r faktiskt som helt genialt i sin kontext och f\u00f6rst\u00e4rker k\u00e4nslan av att man inte \u00e5kt till en konsertlokal f\u00f6r att lyssna p\u00e5 musik, utan ist\u00e4llet blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite f\u00f6r sina n\u00e4ra och k\u00e4ra. <\/p>\n
Egentligen beh\u00f6ver Anna ingen som helst hj\u00e4lp med sina l\u00e5tar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant \u00e4nd\u00e5, men faktum \u00e4r att l\u00e5tar som \u201dWalking Aimlessly\u201d och \u201dThe Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)\u201d vinner extra styrka med s\u00e5ngunderst\u00f6d och diverse instrumentp\u00e5l\u00e4gg fr\u00e5n Dave som inte bara f\u00f6rgyller hela konserten utan faktiskt f\u00e5r den att lyfta h\u00f6gt ovanf\u00f6r stj\u00e4rnorna. D\u00e4r uppe \u00e4r det natt, men faktum \u00e4r att Dave och Anna inte \u00e4r de enda g\u00e4sterna. De har n\u00e4mligen hela publiken med sig. Och n\u00e4r hela avslutningen kulminerar i st\u00e5ende ovationer bevisar det bara att vi \u00f6vriga nattg\u00e4ster inte velat vara just n\u00e5gon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som ocks\u00e5 hj\u00e4lpt till med skivan) lyckligt sorgliga l\u00e5tarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom m\u00f6rkret mot ljuset i snirkliga v\u00e4gar …<\/p>\n
Text, foto och video: Fredrik Gertz<\/strong><\/p>\n