{"id":50679,"date":"2012-03-11T22:00:42","date_gmt":"2012-03-11T21:00:42","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=50679"},"modified":"2012-03-12T07:44:27","modified_gmt":"2012-03-12T06:44:27","slug":"mimosa-twenty-looks-or-paris-is-burning-at-the-judson-church-m-pa-mdt-forvriden-legendarisk-kollision","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=50679","title":{"rendered":"(M)IMOSA Twenty Looks or Paris is Burning at The Judson Church (M)” p\u00e5 MDT: F\u00f6rvriden legendarisk kollision"},"content":{"rendered":"

MDT 10 mars
\nKoreografi\/Dans: Cecilia Bengolea, Fran\u00e7ois Chaignaud, Trajal Harrell och Marlene Monteiro Freitas
\nSkor: La Bourette
\nLjusdesign: Yannick Fouassier
\nLjus: Sylvain Rausa
\nLjud: Enora Le Gall<\/p>\n

Mitt i hen-debatten ges ett storslaget g\u00e4stspel p\u00e5 MDT. ”(M)IMOSA Twenty Looks or Paris is Burning at The Judson Church (M)” \u00e4r ett koreografiskt samarbete mellan Cecilia Bengolea, Francois Chaignaud, Marlene Freitas, och Trajal Harrell. Det \u00e4r ett emotionellt slagf\u00e4lt till f\u00f6rest\u00e4llning som f\u00f6rvrider f\u00f6rutsagda k\u00f6nsstereotyper genom karakt\u00e4risering av kulturhistoriska ikoner.<\/p>\n

Vi f\u00f6rflyttar oss till 60-talets New York d\u00e4r tv\u00e5 danshistoriska milstolpar uppstod parallellt. P\u00e5 Judson Church Theater i East Village verkade postmodernistiska koreografer som Trisha Brown och Deborah Hay i experimentell riktning. I Harlem uppstod voguingkulturen ur en fascination f\u00f6r modev\u00e4rldens f\u00e4bless. Fr\u00e5gest\u00e4llningen \u00e4r: Vad hade h\u00e4nt 1963 om voguingkulturen landat i Judson Church? Resultatet \u00e4r en djupdykning i karakt\u00e4risering inspirerad av dokument\u00e4rfilmen \u201cParis is Burning\u201d.<\/p>\n

\"\"<\/a>En efter en presenterar sig de fyra artisterna med samma namn. \u201cI\u2019m the real Mimosa.\u201d Vad betyder ett namn? Fr\u00e5gan problematiseras och ironiseras i dilemmat att v\u00e4lja ett trov\u00e4rdigt artistnamn f\u00f6r en transvestit. Precis som f\u00f6rest\u00e4llningen \u00f6ppnar upp f\u00f6r tolkning av den fysiska personen har ordet Mimosa flera betydelser. En blomma, en drink, ett sm\u00f6rpaket?<\/p>\n

Ironiska sj\u00e4lvportr\u00e4tt v\u00e4cker sympati och emotion. Shirley Bassey sjunger \u201cThis is My Life\u201d som transvestit, Prince f\u00e5r br\u00f6st, ikonisering och k\u00e4ndisskap bryts och ifr\u00e5gas\u00e4tts. F\u00f6rverkligade dr\u00f6mmar st\u00e4lls mot f\u00f6rtr\u00e4ngda olycksscenarier. Starsailors \u201cAlcoholic\u201d sjungs tills det ekar av sorg i teatern. D\u00e5 och d\u00e5 blir artisterna medpublik, s\u00e4tter sig bredvid oss f\u00f6r att byta om eller b\u00e4ttra p\u00e5 maquillaget.<\/p>\n

Cecilia Bengolea g\u00f6r kv\u00e4llens h\u00e4ftigaste nummer i en om\u00e4nskligt uppenbarelse. I helt\u00e4ckande hudf\u00e4rgad unitard och La Bourette-skor f\u00f6rvrider hon kroppen tills den knappt g\u00e5r att identifiera. Extremt och tvek\u00f6nat. Fran\u00e7ois Chaignaud balanserar tuggummituggandes n\u00e4stan naken genom Nijinski-liknande koreografi, tar tillslut av sig sina br\u00f6stinl\u00e4gg och flyger fram fj\u00e4derkl\u00e4dd i ett balettsolo.
\nSlutet fungerar som ett avdramatiserande av fysiska normer d\u00e5 fokus f\u00f6rflyttas fr\u00e5n utseende till r\u00f6relse. Uv-ljusk\u00e4nsliga kostymer f\u00f6rvandlar dansen till nya sp\u00e4nnande former med afroamerikanska associationer. Det \u00e4r v\u00e5gat obegr\u00e4nsat med h\u00f6g energi. Slutet blir ett sista battle i vougingstilens anda med en levande Kate Bush i \u201cWuthering Heights\u201d.<\/p>\n

Synen p\u00e5 fysiska normer omv\u00e4rderas i en relevant och kulturhistoriskt utbildande f\u00f6rest\u00e4llning. De kroppsliga skillnaderna tycks f\u00f6rsvinna och i slutet har vi l\u00e4rt k\u00e4nna fyra str\u00e5lande scenpersonligheter.<\/p>\n

Text: Anna-Mi Fredriksson<\/strong><\/p>\n