Artist: The Magnetic Fields
\nTitel: Love at the Bottom of the Sea
\nBetyg: 4
\nSkivbolag: Merge Records
\nRelease: 5 Mars 2012<\/p>\n
Magnetic Fields har funnits med ett tag, sedan 1989, och nya skivan \u201dLove at the Bottom of the Sea\u201d som sl\u00e4pptes i mars blir den nionde i ordningen (elfte om man r\u00e4knar 69 \u201dLove Songs\u201d som tre). Magnetic Fields musik har \u00f6ver snart tjugotre \u00e5rs tid hunnit byta skepnad en hel massa g\u00e5nger. Musiken har r\u00f6rt sig mellan indie-\/synth- och noise pop med mer eller mindre inslag av str\u00e5kar, syntar, akustiska gitarrer, elgitarrer och sm\u00e5humoristiska texter. Den nya skivan bryter till viss del mot det som bandet tidigare gjort vilket ocks\u00e5 brukar vara fallet med The Magnetic Fields (t\u00e4nk till exempel str\u00e5kpoppen p\u00e5 \u201dI\u201d gentemot elgitarrerna p\u00e5 \u201dDistortion\u201d eller n\u00e4stan helakustiska \u201dRealism\u201d). Samtidigt l\u00e5ter det ju alltid p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt \u00e4nd\u00e5 som The Magnetic Fields, kanske mest d\u00e5 p\u00e5 grund av texterna och s\u00e5ngen, det \u00e4r lite som en egen genre. P\u00e5 den nya skivan \u00e5terv\u00e4nder man till syntarna (efter tre skivors uppeh\u00e5ll) och det \u00e4r lite av ett frosseri, n\u00e4stan \u201dsynthporr\u201d. Men kanske inte riktigt syntar s\u00e5 som de l\u00e4t under 90-talet med \u201dThe Charm of the Highway Strip\u201d och \u201dHoliday\u201d utan nya syntar och framf\u00f6r allt synteffekter, ljud mer \u00e4n toner.<\/p>\n
Skivan best\u00e5r av femton sp\u00e5r, alla under tre minuter. Kvaliteten g\u00e5r upp och ner och k\u00e4nslan ocks\u00e5. Flera av l\u00e5tarna f\u00f6r tankarna till sm\u00e5psykedelisk 60-talsrock i stil med The Byrds eller kanske mer 60-talspop s\u00e5som The Beach Boys. Kanske \u00e4r det soundet i sin helhet, kanske s\u00e5ngen men syntarrangemangen, de m\u00e5nga effekterna och den sm\u00e5spretiga ljudbilden s\u00e4tter stopp f\u00f6r den tanken och f\u00f6r ist\u00e4llet tankarna till Depeche Mode, Kraftwerk och stundvis Roxy Music. Men The Magnetic Fields \u00e4r fortfarande lite som en egen genre. S\u00e5ngen f\u00f6rdelas mellan bandmedlemmarna men b\u00e4st l\u00e5ter det helt klart n\u00e4r Stephin Merritt tar ton med djup basst\u00e4mma.<\/p>\n
\u201dYour Girlfriend\u2019s Face\u201d inleder skivan med en m\u00e4ngd synteffekter bakom sm\u00e5tt enerverande s\u00e5ng (l\u00e5ter, f\u00f6rl\u00e5t, men stundvis som Brendan B. Brown, s\u00e5ngaren i det amerikanska alternativrockbandet Wheatus \u2013 vilket s\u00e4kert mest beror p\u00e5 den nasala s\u00e5ngen). Texten \u00e4r elak och sm\u00e5humoristisk och handlar om n\u00e5gon som vill m\u00f6rda exets flickv\u00e4n och sedan begrava exet levande. Vad jag f\u00f6rst\u00e5r \u00e4r det Shirley Sims som sjunger vilket \u00e4r lite kul eftersom r\u00f6sten \u00e4r v\u00e4ldigt sv\u00e5r att placera, det skulle kunna vara s\u00e5v\u00e4l en man som en kvinna. Just den grejen (som \u00e5terkommer d\u00e5 och d\u00e5) k\u00e4nns som r\u00e4tt typisk f\u00f6r The Magnetic Fields karakt\u00e4r och Stephin Merritts texter som g\u00e4rna leker med och ifr\u00e5gas\u00e4tter k\u00f6nsrollerna.<\/p>\n
Vissa av l\u00e5tarna, t.ex. \u201dGod wants Us to wait\u201d eller \u201dInfatuation (With Your Gyraton\u201d) l\u00e5ter synthpop och f\u00f6r tankarna till just Kraftwerk eller Human League men ibland tar liksom n\u00e5got poppigt eller r\u00e4tt flummigt \u00f6ver. Ta typ sekvensen d\u00e5 Stephin sjunger \u201dthumping to the thumping, jumping to the pumping, leaping to the beeping thing on the dance floor\u201d. L\u00e4tt flippat men men. Sen var det ju det d\u00e4r med 60-tals poprock. Det tycker jag tr\u00e4der fram i l\u00e5tar som \u201dI\u2019d Go Anywhere with Hugh\u201d eller \u201dGoin\u2019 Back to the Country\u201d om \u00e4n i r\u00e4tt segt tempo och soft tappning. Lite mer psykedeliskt, m\u00f6rk och mystisk l\u00e5ter \u201dI\u2019ve Run Away to Join the Fairies\u201d. <\/p>\n
Skivans andra sp\u00e5r, \u201dAndrew in Drag\u201d, \u00e4r definitivt mitt favoritsp\u00e5r. Det \u00e4r rytmiska syntarrangemang, trallv\u00e4nlig melodi, kul text och riktigt sk\u00f6n s\u00e5ng av Stephin. Man skulle kunna tycka att Stephins djupa basr\u00f6st k\u00e4nns sm\u00e5tt malplacerad i popsammanhang men av n\u00e5gon anledning \u00e4r det inte s\u00e5, \u00e5tminstone inte just i f\u00f6rh\u00e5llande till The Magnetic Fields och deras musik. De bryr sig inte om att h\u00e5lla sig till ett sound och en skiva har aldrig direkt g\u00e5tt i en annans fotsp\u00e5r. Jag \u00e4r kanske inte The Magnetic Fields mest h\u00e4ngivna fan, ibland blir jag bara irriterad, p\u00e5 de sm\u00e5sjuka texterna, de flummiga k\u00f6rinslagen i s\u00e5ngen och musikens svajande kvalitet. Men jag gillar skivan p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt, syntarrangemangen och ljudeffekterna och Stephins basst\u00e4mma. L\u00e5t mig avslutningsvis s\u00e4ga s\u00e5 h\u00e4r, gillar man The Magnetic Fields, d\u00e5 gillar man ocks\u00e5 \u201dLove at the Bottom of the Sea\u201d.
\nLyssna p\u00e5 favoritsp\u00e5ret h\u00e4r:<\/p>\n
Text: Linda Thelander<\/strong><\/p>\n