Artist: Michael Kiwanuka
\nTitel: Home Again
\nSkivbolag: Polydor
\nBetyg: 5<\/p>\n
Otis Redding? Den hj\u00e4rtsk\u00e4rande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den h\u00e4r recensionen p\u00e5 den brittiska souls\u00e5ngaren, utan p\u00e5 vad soulmusik inneb\u00e4r. <\/p>\n
Soulen f\u00e5r oss att tro att man kan vinna ett hj\u00e4rta eller r\u00e4dda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett s\u00e5nt framtr\u00e4dande m\u00e5ste hon v\u00e4l sl\u00e4nga sig i mina armar? Alla i publiken \u00e4r t\u00e5r\u00f6gda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” \u00e4r hon inte d\u00e4r. Om Marvin Gaye, trots sitt sj\u00e4lsblottande och sin sexigaste r\u00f6st, kan f\u00f6rlora i k\u00e4rlek, s\u00e5 kan alla. Soulen visar oss att k\u00e4rleken \u00e4r bortom v\u00e5r makt. Tacka Gud f\u00f6r ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekv\u00e4ll eller v\u00e4rldens vackraste s\u00e5ng kan vinna tillbaka henne n\u00e4r det \u00e4r \u00f6ver — f\u00f6rutom \u00f6det. <\/p>\n
Ja, soulen handlar inte bara om romantisk k\u00e4rlek och k\u00e4rlek till n\u00e4ste, utan ocks\u00e5 om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en l\u00e4ngtan till ber\u00e4ttelser och skratt — \u00e4nnu en av m\u00e4nsklighetens viktigaste v\u00e4rden, litteraturen och humorn — sjunger han p\u00e5 ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, ocks\u00e5 en man med humor) g\u00f6r sig red\u00e5 att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder f\u00f6r\u00e4nn nu, och han l\u00e5ter glad och uppriktig. Det \u00e4r en av soulmusikens stora f\u00f6rtj\u00e4nster och en av rockhistoriens stora clich\u00e9er: \u00e4rligheten. K\u00e4nsla och framf\u00f6rande i ett symbiotiskt f\u00f6rh\u00e5llande. Det enkla arrangemanget p\u00e5minner om sk\u00f6nheten hos Nick Drakes Bryan Layter. <\/p>\n
Det \u00e4r s\u00e4llan man s\u00e4ger det som kritiker, men det \u00e4r otroligt vackert. De extatiska fl\u00f6jterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundsk\u00f6randet, — allt sm\u00e4lter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck f\u00f6r gl\u00e4dje. Ja, soul handlar inte bara om sm\u00e4rta och krossade hj\u00e4rtan och pl\u00e5gsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om gl\u00e4djen. Och hur ofta f\u00e5r man h\u00f6ra en lika sj\u00e4lfull gl\u00e4djeyttring som i ”I’ll get along”. <\/p>\n
Kommunikation mellan m\u00e4nniskor \u00e4r vad det handlar om. ”Rest” \u00e4r en tr\u00f6stes\u00e5ng. Vila ditt huvud, v\u00e4nnen, mot min axel. Den som sjunger m\u00e5ste vara starkare \u00e4n den som lider och \u00e4r tr\u00f6tt och r\u00e4dd, men egot m\u00e5ste f\u00f6rsvinna. De grova str\u00e4nginstrumenten g\u00e5r som en pl\u00f6tslig stund av tvivel i den tilltalades inre n\u00e4r Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och s\u00e5 l\u00f6ser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet. <\/p>\n
Albumets titelsp\u00e5r ”Home Again” \u00e4r d\u00e4remot en m\u00e4nniska som behandlar sig sj\u00e4lv som en v\u00e4n och s\u00e4ger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna g\u00e5 vidare, t\u00e5rarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas p\u00e5 framtiden, att veta att man en dag kommer k\u00e4nna sig hemma och hel och le f\u00f6r att allting \u00e4r s\u00e5 vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det \u00e4r okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig sj\u00e4lv. T\u00e4nk att han lyckats variera det ur\u00e5ldriga m\u00e4nskliga temat \u00c4lska dig sj\u00e4lv till \u00e4nnu en fantastisk l\u00e5t. <\/p>\n
Soulen handlar om att vara m\u00e4nniska. I ett samh\u00e4lle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat n\u00e4ra ett tiotal generationer. Eller, varf\u00f6r inte, ett o\u00e4ndligt antal?Str\u00e4van \u00e4r fr\u00e5n det m\u00e4nskliga mot o\u00e4ndligheten med alla v\u00e5ra brister och all v\u00e5r l\u00e4ngtan. Marvin Gaye sj\u00f6ng i What’s Going On om hur den perfekta v\u00e4rlden skulle se ut, en v\u00e4rld i harmoni — nej, inte en v\u00e4rld d\u00e4r svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en v\u00e4rld i fred med sig sj\u00e4lv d\u00e4r vi alla gemensamt har samma \u00e5sk\u00e5dning, att vi ska vara stolta \u00f6ver att vara m\u00e4nniskor och att vi ska str\u00e4va efter att hj\u00e4lpa varandra, som en totalitet. Det \u00e4r sk\u00f6nt att det finns artister som fortfarande v\u00e4rnar om en av m\u00e4nsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den str\u00e4cker sig l\u00e4ngre tillbaka \u00e4n vad musikhistorien f\u00e5r oss att tro, och s\u00e5 l\u00e4nge det finns m\u00e4nniskor som Kiwanuka s\u00e5 finns det ocks\u00e5 ett botemedel mot den o\u00e4ndligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.<\/p>\n
Text: Bojan Buntic<\/strong><\/p>\n