{"id":50108,"date":"2012-03-05T13:25:32","date_gmt":"2012-03-05T12:25:32","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=50108"},"modified":"2012-03-05T13:25:32","modified_gmt":"2012-03-05T12:25:32","slug":"vita-horan-pa-teaterverket-en-effektiv-forestallning","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=50108","title":{"rendered":"Vita Horan p\u00e5 Teaterverket, en effektiv f\u00f6rest\u00e4llning"},"content":{"rendered":"

Teater: Teaterverket<\/a>
\nPj\u00e4s: Vita Horan
\nManus: Tom Eyen
\nSk\u00e5despelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
\nRegiss\u00f6r: Max Lundqvist<\/p>\n

Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl<\/p>\n

Rubrik:
\nTv\u00e5 perspektiv av en m\u00e4nniska – m\u00f6tet som aldrig blir av<\/p>\n

Det \u00e4r inte f\u00f6rsta, och sannolikt inte sista, g\u00e5ngen som Marilyn Monroes \u00f6de lockar till spekulationer om vad som l\u00e5g bakom hennes d\u00f6d. Trots att Monroe var en person som levde st\u00f6rre delen av sitt vuxna liv i str\u00e5lkastarljuset, och g\u00e4rna delade med sig av sitt f\u00f6rflutna, \u00e4r hennes inre liv irriterande o\u00e5tkomligt.<\/p>\n

Den h\u00e4r g\u00e5ngen \u00e4r det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio \u00e5r efter sin d\u00f6d ber\u00f6r hon oss fortfarande, \u00e4ven om jag misst\u00e4nker att st\u00f6rre delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i. <\/p>\n

Kort sammanfattning 1: Monroe gick fr\u00e5n att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seri\u00f6s och firad aktris innan hon r\u00e5kade sv\u00e4lja f\u00f6r m\u00e5nga s\u00f6mntabletter. M\u00f6jligen var det d\u00e4r med s\u00f6mntabletterna h\u00f6gst frivilligt.<\/p>\n

Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett o\u00f6nskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon r\u00e5kade ut f\u00f6r flertalet sexuella \u00f6vergrepp fr\u00e5n m\u00e4nniskor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa sp\u00e5r, f\u00f6r senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. O\u00e4lskad och med ett o\u00e4ndligt bekr\u00e4ftelsebehov fr\u00e5n de m\u00e4nniskor som svek henne f\u00f6rst.<\/p>\n

I Lundqvists upps\u00e4ttning av Monroe befinner sig dessa b\u00e5da perspektiv av en m\u00e4nniska p\u00e5 samma scen. Det \u00e4r ett m\u00f6te mellan nutid och f\u00f6rflutet, mellan det naiva och det blass\u00e9, mellan livets olika besvikelser. <\/p>\n

P\u00e5 Lundqvists scen r\u00f6r sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv p\u00e5 Marilyn p\u00e5 betryggande avst\u00e5nd fr\u00e5n varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger fr\u00e5gan om Mannens syn p\u00e5 Kvinnan, om ett v\u00e5ld som ut\u00f6vats rakt igenom en m\u00e4nniskas liv, med olika uttryckss\u00e4tt. Ibland, som fosterfaderns f\u00f6rs\u00f6k att utf\u00f6ra sexuella \u00f6vergrepp. Andra g\u00e5nger som samh\u00e4llets f\u00f6rv\u00e4ntan p\u00e5 henne att vara enkel och tillg\u00e4nglig f\u00f6r att bevilja henne n\u00e5gon framg\u00e5ng. Hela tiden kan m\u00e5nga fr\u00e5gor fr\u00e5n pj\u00e4sens f\u00f6rfattare Tom Eyen anas, men f\u00e5r under den knappa timmen f\u00f6rest\u00e4llningen varar inte n\u00e5gon kl\u00e4dsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i f\u00f6rgrunden, och d\u00f6ljer allt som f\u00f6rs\u00f6ker lyfta handlingen bortom en m\u00e4nniskas alltf\u00f6r tidiga bortg\u00e5ng. Det \u00e4r synd, men \u00e5 andra sidan l\u00e4mnar det n\u00e5got att t\u00e4nka p\u00e5 resten av kv\u00e4llen. <\/p>\n

N\u00e4r \u00e4mnet och utg\u00e5ngen \u00e4r v\u00e4lk\u00e4nd finns det ingen anledning att rygga tillbaka f\u00f6r att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan \u00e4r en effektiv f\u00f6rest\u00e4llning utan n\u00e5gra st\u00f6rande krusiduller, enkel (om \u00e4n n\u00e5got \u00f6vertydlig) i s\u00e5v\u00e4l scenografi som kostym. \u00d6verlag skickligt och k\u00e4nsligt hanterat av s\u00e5v\u00e4l regiss\u00f6r som sk\u00e5despelare. <\/p>\n

Text: Johan Ranstam<\/strong><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om teater<\/a>, recension<\/a>, Teaterverket<\/a>, Marilyn Monroe<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Teater: Teaterverket Pj\u00e4s: Vita Horan Manus: Tom Eyen Sk\u00e5despelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg Regiss\u00f6r: Max Lundqvist Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl Rubrik: Tv\u00e5 perspektiv av en m\u00e4nniska – m\u00f6tet som aldrig blir av Det \u00e4r inte f\u00f6rsta, och sannolikt inte sista, g\u00e5ngen som Marilyn Monroes \u00f6de lockar till spekulationer om vad som l\u00e5g […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":50110,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,30,31],"tags":[3511,12285,12288,5660],"class_list":["post-50108","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","category-teater","category-teaterrecension","tag-marilyn-monroe","tag-recension","tag-teater","tag-teaterverket","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/50108","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=50108"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/50108\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":50111,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/50108\/revisions\/50111"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/50110"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=50108"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=50108"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=50108"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}