{"id":49898,"date":"2012-03-01T22:13:39","date_gmt":"2012-03-01T21:13:39","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=49898"},"modified":"2012-03-01T22:13:39","modified_gmt":"2012-03-01T21:13:39","slug":"skivrecension-nite-jewel-one-second-of-love","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=49898","title":{"rendered":"Skivrecension: Nite Jewel – One Second of Love"},"content":{"rendered":"

Artist: Nite Jewel
\nAlbum: One Second of Love
\nBetyg: 3<\/strong><\/p>\n

Det g\u00f6rs mycket bra dansant syntpop just nu. Charli XCX \u00e4r min favorit bland de v\u00e4xande amerikanska artisterna. F\u00f6r att inte tala om den mer dr\u00f6mska, svenska varianten, med Azure Blue och Jonathan Johansson i spetsen. Jag trodde att vokalissan Ramona Gonzalez hemmasnickrade lo-fi syntfunk skulle hamna i kategorin bra-ny-indiesynt, eller varf\u00f6r inte j-t bra. Tyv\u00e4rr blev det halvbra\/hyffsat-kategorin. Det faller n\u00e4stan ner i tr\u00e5kigtl\u00e5dan. Tr\u00e5kigt f\u00f6r Gorilla vs. Bear<\/a> och tr\u00e5kigt f\u00f6r skivbolaget Secretly Canadian. De kan dock tr\u00f6sta sig med att Damien Jarudos Maraqopa som de sl\u00e4ppte 21 Februari 2012 har f\u00e5tt en bra respons och \u00e4r helt fantastiskt. Det \u00e4r dock indiefolk. Nu tillbaka till syntpopen och ”One Second of Love”.<\/p>\n

L\u00e5tarna \u00e4r i allm\u00e4nhet p\u00e5 en v\u00e4ldigt l\u00e5g niv\u00e5 vad g\u00e4ller komposition, de \u00e4r skellettlikt tunna: n\u00e4r det \u00e4r vanlig syntpop liknar de grundmallar och \u00e4r ofta amat\u00f6raktigt upprepsamma. De tappar ofta kraften n\u00e5nstans mitt i, eller s\u00e5 d\u00f6r en fungerande refr\u00e4ng genom den dyker upp f\u00f6r m\u00e5nga g\u00e5nger i rad. N\u00e4r l\u00e5tarna \u00e4r experimentella och leker med ambient psykadelia bl\u00e5ser de f\u00f6rbi i det m\u00f6rka tomrummet med en g\u00e4spnings styrka. <\/p>\n

Jag minns n\u00e4r mitt kritikersinne vaknade till liv. Det var n\u00e4r jag satt i barndomens baks\u00e4ten och f\u00f6r\u00e4ldrarna lyssnade p\u00e5 mix megapol. D\u00e5 b\u00f6rjade jag m\u00e4rka hur musiken som gick p\u00e5 radion ofta gjorde helt fel. N\u00e4r jag nu lyssnar p\u00e5 mittendelen av Nite Jewels debut k\u00e4nner jag billukten, det sm\u00e4rre illam\u00e5endet och den v\u00e4xande huvudv\u00e4rken. Ibland kan popmusik orsaka depressioner. D\u00e5 trycker musiken verkligen p\u00e5 min tryck-vidare-till-n\u00e4sta-sp\u00e5r-punkt. Det \u00e4r jobbigt n\u00e4r man m\u00e5ste st\u00e5 ut ist\u00e4llet f\u00f6r att njuta. Det hj\u00e4lper inte att ”Autograph” l\u00e5ter som om Spice Girls hade gett sig p\u00e5 funken. Dock tror jag Melanie C hade \u00e5stadkommit n\u00e5got intressantare. Sn\u00e4lla, k\u00e4ra Musikn\u00f6rdarnas Gud, l\u00e5t mig aldrig h\u00f6ra ”In The Dark” eller ”Memory, Man” igen. Jag lyssnar hellre p\u00e5 Lady Gagas s\u00e4msta om och om igen! Men ibland g\u00f6r Ramona helt r\u00e4tt \u00e4nd\u00e5. <\/p>\n

P\u00e5 de b\u00e4sta l\u00e5tarna t\u00e4nker jag p\u00e5 Ford & Lopatins midiexperiment fr\u00e5n fjol\u00e5ret och allts\u00e5 ocks\u00e5 p\u00e5 sj\u00e4lvaste syntpopkungen Prince. Det tydligaste exemplet \u00e4r ”She’s Always Watching You”. Den har sk\u00f6na kantiga melodier och ett futuristiskt funksv\u00e4ng med pointilistiska syntfioler i gammal hederlig 60talsanda i bakgrunden. Titelsp\u00e5ret \u00e4r medryckande och effektfull som en Goldfrappsingel (de har f\u00f6r \u00f6vrigt sl\u00e4ppt en singelsamling nyligen som vinner \u00f6ver One Second Of Love med stj\u00e4rndistanser). Inledningsl\u00e5ten ”This Story” med dess mjuka glittersyntar, h\u00e5rda LOW-trummande, fjompiga fl\u00f6jtsyntslingor och pratiga, avslappnade verser \u00e4r riktigt behaglig. Dessa tre l\u00e5tar bildar en trilogy som \u00f6ppnar albumet och man kan tro att det ska forts\u00e4tta s\u00e5, men det g\u00f6r det ej, och kompositionsk\u00e4nslan, kraften och funken \u00e5terkommer aldrig p\u00e5 riktigt f\u00f6r\u00e4nn den sista, ber\u00f6rande, mystiska ”Clive”.<\/p>\n