{"id":48941,"date":"2012-02-18T19:16:22","date_gmt":"2012-02-18T18:16:22","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=48941"},"modified":"2012-02-18T20:33:47","modified_gmt":"2012-02-18T19:33:47","slug":"skivrecension-soko-i-thought-i-was-an-alien","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=48941","title":{"rendered":"Skivrecension: SoKo – I Thought I Was An Alien"},"content":{"rendered":"

Artist: SoKo
\nTitel: I Thought I Was An Alien
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

St\u00e9phanie Sokolinski flyttade hemifr\u00e5n n\u00e4r hon var 16. Hon ville bli sk\u00e5despelare. Hon tog sig till Paris och lyckades. Sen dess har hon agerat i en del franska filmer och serier. Hon har till och med blivit nominerad till ett franskt filmpris, C\u00e9sar Award f\u00f6r sin roll i \u00c0 l’origine<\/em>. Nu \u00e4r hon 26 och sl\u00e4pper sitt debutalbum, ett album som egentligen aldrig skulle bli till. Men mer om det l\u00e4ngre ner. <\/p>\n

P\u00e5 sin myspace-beskrivning skriver hon att hon \u00e4r halvt sk\u00e5despelare\/halvt musikn\u00f6rd. Det m\u00e4rks i SoKos musik att hon har sk\u00e5despelarbeg\u00e5vning. P\u00e5 samma s\u00e4tt som Bill Callahan och Leonard Cohen (influenser fr\u00e5n honom m\u00e4rks genom hela albumet), ja precis som dem kan hon konsten att visa ansiktsuttryck genom att bara manipulera sin r\u00f6st: den ler, \u00e4r ledsen, \u00e4r ilsken, \u00e4r bitter och, till skillnad fr\u00e5n mer skickliga s\u00e5ngerskor som Beyonc\u00e9 kan den uttrycka subtilare k\u00e4nsloskiften. Sm\u00e5 graderingar mellan gl\u00e4dje och sorg som vi inte ens har ord f\u00f6r. En pl\u00f6tslig gr\u00e5tf\u00e4rdig ton som \u00e4r p\u00e5 gr\u00e4nsen till att vara f\u00f6r intim. <\/p>\n

Och det \u00e4r denna gr\u00e4nsen SoKo leker med genom hela albumet. Precis som Bright Eyes f\u00f6rs\u00f6ker hon \u00e5terst\u00e4lla vad det menas med att vara k\u00e4nslosam och \u00f6ppenhj\u00e4rtad, en \u00e4rlig r\u00e4ttframhet som nu f\u00f6r tiden g\u00e5r under det nedv\u00e4rderande namnet sentimentalitet. P\u00e5 favoritsp\u00e5ret For Marlon<\/em> \u00e4r hon s\u00e5 n\u00e4ra att hon viskar sin sorg i \u00f6rat p\u00e5 en. Fr\u00e5n samma myspace-beskrivning: h\u00e4lften gr\u00e5tf\u00e4rdig, h\u00e4lften galen. L\u00e5ten p\u00e5minner om Conor Oberst egna Poison Oak<\/em>. Reaktionen \u00e4r ambivalent. SoKo f\u00f6rs\u00f6ker g\u00e5 igenom det skydd av allergier och murar vi har byggt upp emot andras k\u00e4nslor, s\u00e4rskillt fr\u00e4mlingars. Det \u00e4r inte stiliserat, det finns ingen popstrukturell garanti f\u00f6r att det ska bryta igenom. Den handlar om hur hennes k\u00e4rlek lovar henne att l\u00e4gga av knarket f\u00f6r hennes skull, f\u00f6r att han \u00e4lskar henne mer \u00e4n allt en drog kan ge, men han \u00e5terfaller. Hon sjunger ”I think there’s no love but just proof of love, and you’ve proved me that you don’t care”. Jag ber\u00f6rs. G\u00f6r du? Lyssna p\u00e5 hela albumet p\u00e5 h\u00e4r<\/a>.<\/p>\n

Myspace-beskrivningen s\u00e4ger ocks\u00e5: h\u00e4lften sjungande\/h\u00e4lften pratande. Hon \u00e4r allts\u00e5 en fransk flick-Lou Reed och g\u00f6r det b\u00e4sta av sin begr\u00e4nsade s\u00e5ngteknik. Ist\u00e4llet f\u00f6r en popdivas bravados f\u00e5r vi en m\u00e4nniskas r\u00f6st, med dess brister och \u00e4lskv\u00e4rdheter, med dess f\u00f6rm\u00e5ga att b\u00e5de ber\u00f6ra och irritera: ”Hear all the cracks and the lack of talent, and I hope that you don’t hate me by then” s\u00e4ger hon p\u00e5 \u00f6ppningsl\u00e5ten, I Just Want To Make It New With You<\/em>. Det \u00e4r modigt att inleda ett album med en l\u00e5t som g\u00e5r en p\u00e5 nerverna. Hon l\u00e5ter talangl\u00f6s och desperat och l\u00e5ten \u00e4r ett prov i t\u00e5lamod. Hon b\u00f6rjar allts\u00e5 ett album som handlar om k\u00e4rlek med den d\u00e4r k\u00e4nslan av ogillande man kan f\u00e5 inf\u00f6r en m\u00e4nniska man inte \u00e4nnu k\u00e4nner, eller fan-vilken-irriterande-person-jag-\u00e4r-tillsammans-med-upplevelsen, den d\u00e4r stunden d\u00e5 man helst av allt bara hade velat st\u00e4nga av henne. Det \u00e4r ett passande: som ett slags test f\u00f6r lyssnaren – om du inte trycker p\u00e5 off s\u00e5 har du att v\u00e4nta dig underbar musik, med m\u00e5nga \u00f6veraskningar, med sprickor och en del talangl\u00f6shet men mycket mer briljans, d\u00e5 f\u00e5r du tr\u00e4da in i ett helt personligt universum. <\/p>\n

\u00c5ter igen: h\u00e4lften folk\/h\u00e4lften punkig. Sin f\u00f6rsta hit fick hon f\u00f6r l\u00e4ngesen. Svartsjukel\u00e5ten I’ll Kill Her<\/em> sl\u00e4ppte hon redan 2006 men den fick f\u00f6rst sitt genombrott 2009. P\u00e5 YouTube s\u00e5klart. Den har nu 1,5 miljoner views. Titta p\u00e5 den f\u00f6r att f\u00e5 en bild av St\u00e9phanie som person. Hon hade redan d\u00e5 en chans. Men musikbranschen skr\u00e4mde henne. Hon hade ett dubbelalbum f\u00e4rdigt, men det blev aldrig sl\u00e4ppt. Hon drog sig tillbaka och sa att hon aldrig skulle g\u00f6ra musik igen. Lyckligtvis kom hon tillbaka ”med ett nytt hj\u00e4rta och helt redo att bli en ny man” och det resulterade i detta underbara album. <\/p>\n

P\u00e5 tal om Lou Reed. Titelsp\u00e5ret \u00e4r en direkt hyllning till The Velvet Underground & Nico och en av rockhistoriens b\u00e4sta l\u00e5tar, ”Heroin”. L\u00e4s min artikel om det klassiska albumet h\u00e4r<\/a>. IV<\/em> till V ad infinitum<\/em>, f\u00e5r ist\u00e4llet st\u00f6dja en gullig s\u00e5ng om att kl\u00e4 upp sig till rymdvarelser och dansa tillsammans (den nostalgiska videon \u00e4r delvis skapad av Spike Jonze). H\u00e4lften dr\u00f6mmande, h\u00e4lften dansande. Vilket, antar jag, har en del kopplingar till referensl\u00e5ten. Resten av l\u00e5tarna har ocks\u00e5 f\u00e4rgats av VU – den blandning mellan sk\u00f6rhet, popsensibilitet, r\u00e5het och orkestral m\u00e4ktighet man kan finna i alla deras album. H\u00e4lften orkestralt, h\u00e4lften lo-fi – fr\u00e5n den beryktade myspace-beskrivningen. <\/p>\n

Jag avslutar med att n\u00e4mna att First Love Never Die<\/em> \u00e4r en av mina favoritl\u00e5tar f\u00f6r i \u00e5r. En vacker och sorglig hyllning till den f\u00f6rsta k\u00e4rlekens od\u00f6dlighet. Den st\u00e5r ut fr\u00e5n resten av produktionen och f\u00e5r en alldeles egen plats – hade resten av albumet varit s\u00e5h\u00e4r bra s\u00e5 hade det f\u00f6rtj\u00e4nat en femma. <\/p>\n

Text: Bojan Buntic<\/strong><\/p>\n