{"id":46732,"date":"2012-01-17T21:28:16","date_gmt":"2012-01-17T20:28:16","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=46732"},"modified":"2012-01-17T23:31:22","modified_gmt":"2012-01-17T22:31:22","slug":"sma-vita-logner-underbar-berattelse-men-filmen-kanns-som-en-bra-bok","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=46732","title":{"rendered":"Sm\u00e5 vita l\u00f6gner – underbar ber\u00e4ttelse men filmen k\u00e4nns som en bra bok"},"content":{"rendered":"

Titel: Sm\u00e5 vita l\u00f6gner
\nBetyg 4
\nSvensk premi\u00e4r 20 januari 2012<\/p>\n

F\u00f6r att klara oss i livet tar vi ibland till sm\u00e5 vita l\u00f6gner. Men ibland g\u00f6r vi de kanske mest f\u00f6r att vi sk\u00e4ms \u00f6ver sanningen, vi tror att vi m\u00e5ste vara mer perfekta \u00e4n vad n\u00e5gon kan vara. <\/p>\n

I den varma franska filmen ”Sm\u00e5 vita l\u00f6gner” av Guillaume Canet, som st\u00e5r f\u00f6r b\u00e5de regi och manus, f\u00e5r vi f\u00f6lja ett g\u00e4ng v\u00e4nner i medel\u00e5ldern som brukar resa p\u00e5 semester tillsammans i en fransk semesterby. Precis n\u00e4r det \u00e4r dags f\u00f6r \u00e5rets semester r\u00e5kar en av dem, Ludo, ut f\u00f6r en sv\u00e5r olycka. Ludo k\u00f6r skoter hem p\u00e5 morgonkvisten, rej\u00e4lt p\u00e5t\u00e4nd efter en fest och ett nattklubbsbes\u00f6k och kolliderar med en lastbil.
\nV\u00e4nnerna samlas p\u00e5 sjukhuset och f\u00e5r se sin sv\u00e5rt skadade v\u00e4n.
\nEftersom han \u00e4nd\u00e5 inte kan prata med dem och inte f\u00e5r tr\u00e4ffa dem mer \u00e4n mycket korta stunder best\u00e4mmer de sig f\u00f6r att \u00e5ka iv\u00e4g p\u00e5 semestern \u00e4nd\u00e5. De kan ju alltid komma hem n\u00e5gon vecka tidigare och h\u00e4lsa p\u00e5 honom d\u00e5, n\u00e4r han har mer gl\u00e4dje av deras bes\u00f6k, resonerar det.<\/p>\n

\"\"<\/a>Det \u00e4r flera saker som komplicerar tillvaror f\u00f6r g\u00e4nget. Vincent har uppt\u00e4ckt att han hyser varma k\u00e4nslor f\u00f6r Max, den \u00e4ldre mannen i g\u00e4nget som \u00e4r lite av ledaren. Max kan inte hantera det, han uppskattar ju Vincent men n\u00e5gra homosexuella k\u00e4nslor har Max inte. Det \u00e4r han s\u00e4ker p\u00e5.<\/p>\n

Vincent och hans fru och lille son f\u00f6ljer med p\u00e5 semestern liksom \u00f6vriga, som alla har sina problem.
\nVi k\u00e4nner nog igen flera karakt\u00e4rstyperna. Vi har nog alla m\u00f6tt varianter av dem i v\u00e5ra liv. Som
\nAntoine som v\u00e4grar inse att Juliette har gjort slut, att hon verkligen har l\u00e4mnat honom. Han skickar SMS till henne och f\u00e5r till slut ett svar p\u00e5 SMS fr\u00e5n henne. Det visar han i hemlighet f\u00f6r den ena efter den andre. Han babblar och pratar om sitt problem och fr\u00e5gar alla till r\u00e5ds, men klampar bara p\u00e5 med sitt problem och kan inte se att de andra kan ha \u00e4nnu sv\u00e5rare saker att tampas med i sina liv.<\/p>\n

Filmen \u00e4r en fantastisk ber\u00e4ttelse om n\u00e5gra olika m\u00e4nniskors livsl\u00f6gner och tilltrasslade liv. Filmen \u00e4r l\u00e5ng, omkring tv\u00e5 och en halv timme. Ja, det tar tid att nysta upp alla ber\u00e4ttelser, eftersom det \u00e4r flera historier som utvecklas parallellt. Det k\u00e4nns faktiskt mer som en roman \u00e4n som en film.<\/p>\n

Det hj\u00e4lper inte att filmmakarna kompenserar bokk\u00e4nslan med m\u00e5nga t\u00e4ta l\u00e5ngsamma klipp med n\u00e4rbilder p\u00e5 personerna, det blir n\u00e4stan s\u00e4mre eftersom i en roman kan jag som l\u00e4sare g\u00f6ra mig en egen bild av karakt\u00e4rerna nu p\u00e5tvingas jag ju filmskaparens bild av dem.<\/p>\n

Fast jag f\u00f6rst\u00e5r filmregiss\u00f6ren, att han l\u00e5ter kameran vila s\u00e5 mycket p\u00e5 dessa m\u00e4nniskors ansikten och uttryck. Han har samling en rollista med mycket intressanta sk\u00e5despelare. Vincent spelas av en sk\u00e5despelare som ser ut att utseendem\u00e4ssigt vara Frankrikes svar p\u00e5 Daniel Craig. Max spelas av en sk\u00e5despelare som \u00e4r som en blandning av Al Pacino och Dustin Hoffman, i fransk tolkning.<\/p>\n

Regi: Guillaume Canet
\nManus: Guillaume Canet
\nLes petits mouchoirs, Frankrike, 2010<\/p>\n

Med:
\nFran\u00e7ois Cluzet
\nMarion Cotillard
\nBeno\u00eet Magimel
\nGilles Lellouche
\nJean Dujardin
\nLaurent Lafitte
\nVal\u00e9rie Bonneton
\nPascale Arbillot
\nJo\u00ebl Dupuch<\/p>\n

L\u00e4ngd: 2 tim 28 min<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Titel: Sm\u00e5 vita l\u00f6gner Betyg 4 Svensk premi\u00e4r 20 januari 2012 F\u00f6r att klara oss i livet tar vi ibland till sm\u00e5 vita l\u00f6gner. Men ibland g\u00f6r vi de kanske mest f\u00f6r att vi sk\u00e4ms \u00f6ver sanningen, vi tror att vi m\u00e5ste vara mer perfekta \u00e4n vad n\u00e5gon kan vara. I den varma franska filmen […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":46805,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[50,51,16],"tags":[1738,12286],"class_list":{"0":"post-46732","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-filmfilm","8":"category-filmer","9":"category-recension","10":"tag-filmrecension","11":"tag-film","12":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/46732","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=46732"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/46732\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":46820,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/46732\/revisions\/46820"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/46805"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=46732"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=46732"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=46732"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}