Deep Purple, Skandinavium
\n10 December 2011
\nBetyg: 4<\/p>\n
Jag visste inte vad jag skulle v\u00e4nta mig. Jag har aldrig sett Deep Purple live. Det \u00e4r min fars favoritband, men sj\u00e4lv har jag, trots alla \u00e4rvda LPs, aldrig fastnat f\u00f6r dem. Pappa sa att jag hade att v\u00e4nta mig n\u00e5got oj\u00e4mf\u00f6rligt. Han hade r\u00e4tt. Deep Purple var fenomenala.<\/p>\n
F\u00f6rbandet hade spelat, Skandinavium var n\u00e4stan fullproppat, och publiken r\u00f6rde sig nerv\u00f6st, vankade av och an i v\u00e4ntan. Pl\u00f6tsligt b\u00f6rjar det. Neue Philharmonie Frankfurt, den ackompanjerade orkestern, inledde konserten med en luring. De spelade ett tilljazzat ”Smoke on the water”-riff men landade i ”Highway Star”: sedan var det full fart, och bandet, som varit med i Guiness Rekord Bok som v\u00e4rldens mest h\u00f6gljudda, fick \u00f6lglasen att vibrera och s\u00e4tena att darra. Tyngden k\u00e4ndes i br\u00f6stet. M\u00e4ktigt. Jag fick g\u00e5shud. <\/p>\n
Graveyard, som nyligen sl\u00e4ppt sitt andra album Hisingen Blues, var f\u00f6rband. Det m\u00e4rkliga var kontrasten mellan banden. Graveyard k\u00e4ndes som ett definitivt 70tals h\u00e5rdrocksband, det var som en tidsportal, men Deep Purple var n\u00e4stan nutida, med orkestern bakom sig, i j\u00e4mf\u00f6relse. Jag hade f\u00f6rv\u00e4ntat mig en upplevelse i en dammig retromaskin men blev riktigt f\u00f6rv\u00e5nad \u00f6ver hur fr\u00e4scht det var. Orkestern (och ljusshowen) var n\u00e4mligen tajt integrerad med musiken, det var inte bara dekoration, utan ett verkligt sammarbete. Huvudviolinisten fick t.om. sitt eget solobreak och rockade precis lika mycket som bandmedlemmarna sj\u00e4lva.<\/p>\n
Och f\u00f6resten, alla var fantastiska. Steve Morse (gitarristen) spelade ett ber\u00f6rande solo. Jag tror att bara den absolut st\u00f6rste Ritchie Blackmore-beundraren skulle saknat den f\u00f6re detta gitarristen. Han \u00f6veraskade med att blanda in Sankta Lucia, ett litet manipulativt trick kanske, men det var fint. Ian Paice hamnade i trans bakom trummorna och jag tror att m\u00e5nga i publiken f\u00f6ljde med honom. Ian Gillian, som sl\u00e4ntrade charmigt omkring p\u00e5 scenen som om det var hans sovrum, skapade flera hur-fan-\u00e4r-det-m\u00f6jligt \u00f6gonblick. <\/p>\n
Ja, hur fan \u00e4r det m\u00f6jligt i hans \u00e5lder att sjunga s\u00e5? Hans h\u00f6gsta toner \u00f6verr\u00f6stade orkestern. Han och Steve Morse brilljerade i deras en liten bluesig duell i v\u00e4xelstil: Ian sj\u00f6ng en fras, Steve spelade det p\u00e5 gitarren. I dessa \u00f6gonblick, n\u00e4r allting annat blir tyst, k\u00e4nns det intimt. Det var en av m\u00e5nga fina kontraster till det genomg\u00e5ende \u00f6set. Don Airey (keybordisten) duellerade klassiska stycken med orkestern f\u00f6r att sedan avsluta i en rekordartat h\u00f6gljud noiseshow. Jag tror att byggnaden skakade. Sj\u00e4lv var jag mest f\u00f6rtjust i Roger Glovers bassolo, men jag \u00e4r en stor beundrare av basens klangf\u00e4rg. Det var dessa \u00f6gonblick, mer \u00e4n sj\u00e4lva l\u00e5tarna, som gjorde konserten till n\u00e5got storartat. Alla gav s\u00e5 mycket att man k\u00e4nde sig \u00e4rad \u00f6ver att vara i publiken.<\/p>\n
Och mot slutet, ja slutet var ”Smoke on the water”, gav publiken — som bestod mestadels av \u00e4ldre fans — tillbaka och sj\u00f6ng med i refr\u00e4ngen. Jag sj\u00f6ng f\u00f6r full hals. Sj\u00e4lvklart! Ian tackade s\u00e5 mycket men bandet kom till slut tillbaka i ett extranummer. Deep Purple f\u00f6rtj\u00e4nar alla lovord de har f\u00e5tt som liveband, de \u00e4r sannolikt ett av v\u00e4rldens b\u00e4sta. Det var en helt enast\u00e5ende konsert. <\/p>\n
Text: Bojan Buntic<\/strong><\/p>\n