{"id":45530,"date":"2011-12-09T23:36:17","date_gmt":"2011-12-09T22:36:17","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=45530"},"modified":"2011-12-09T23:56:11","modified_gmt":"2011-12-09T22:56:11","slug":"i-sista-minuten-ger-carin-mannheimer-hopp-om-alderdomen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=45530","title":{"rendered":"”I sista minuten” ger Carin Mannheimer hopp om \u00e5lderdomen"},"content":{"rendered":"

I sista minuten<\/a>
\nG\u00f6teborgs stadsteater<\/a>
\nPremi\u00e4r: 9 december 2011<\/p>\n

”I sista minuten<\/a>” \u00e4r en varm komedi d\u00e4r tre \u00e4ldre damer i \u00e5ttio\u00e5rs\u00e5ldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer. <\/p>\n

Varje m\u00e5ndag samlas de tre v\u00e4ninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig f\u00f6r att spela bridge. Den fj\u00e4rde spelaren finns inte kvar och Annlouise har d\u00e4rf\u00f6r tagit med sin kusin Per, vilket inte tas emot s\u00e4rskilt v\u00e4l av Marianne. En man i deras kvinnog\u00e4ng? <\/p>\n

Nu kan inte Per spela bridge s\u00e5 p\u00e5 s\u00e4tt och vis l\u00f6ser sig det problemet, men en m\u00e4ngd andra problem s\u00e4tter ig\u00e5ng. Solveig som aldrig varit gift blir intresserad av Per, som \u00e4r \u00e4nkeman. Per \u00e5 sin sida \u00e4r nog mer intresserad av Marianne, som inte alls vill ha n\u00e5gon ny man. Hon \u00e4r mer intresserad av v\u00e4nner fast allra mest \u00e4r hon intresserad av sig sj\u00e4lv.<\/p>\n

F\u00f6rest\u00e4llningen tar upp fr\u00e5gan om k\u00e4rlek p\u00e5 \u00e4ldre dar, men framf\u00f6r allt handlar den om v\u00e4nskap och om att \u00e5ldras, n\u00e5got som ingen m\u00e4nniska kan l\u00e4ra sig, eftersom det \u00e4r nytt f\u00f6r varje individ. Ingen har \u00e5ldrats tidigare (s\u00e5vida vi inte har flera liv, men det \u00e4r inget vi minns i de nuvarande livet i alla fall).<\/p>\n

Att \u00e5ldras \u00e4r tufft, h\u00e5rt. Varje generation \u00e5ldras dessutom under egna, nya f\u00f6ruts\u00e4ttningar. Marianne och hennes v\u00e4nner var unga under mitten av nittonhundratalet och var rebeller. De bodde i kollektiv och dr\u00f6mde om en v\u00e4rld d\u00e4r de kunde dela p\u00e5 hush\u00e5llsarbetet och hj\u00e4lpas \u00e5t med barnpassning. Livet blev inte riktigt s\u00e5. <\/p>\n

Det mesta kretsar kring Marianne (som spelas tr\u00e4ffs\u00e4kert av Inger Hayman), som var en vass journalist under sitt yrkesliv och var gift med en hj\u00e4rnkirurg. De tillh\u00f6rde, som hon \u00e4r noga att p\u00e5peka, \u00f6vre medelklassen. Marianne \u00e4r rej\u00e4lt egotrippad och f\u00f6rs\u00f6ker f\u00e5 de flesta att dansa efter sin pipa. En sak \u00e4r ocks\u00e5 s\u00e4ker: v\u00e4nskap p\u00e5 \u00e4ldre dar \u00e4r inte s\u00e4rskilt gullig. M\u00e4nniskor blir inte sn\u00e4lla f\u00f6r att de blir gamla. Marianne kan vara r\u00e4tt elak mot sina v\u00e4ninnor. Men \u00e4nd\u00e5, n\u00e4r det verkligen g\u00e4ller, d\u00e5 finns de d\u00e4r f\u00f6r varandra.<\/p>\n

Gerd Hegnell spelar den lustiga Annlouise som alltid skr\u00e4mmer upp omgivningen med de ruggigaste historier om hur farligt allt \u00e4r. Ann Lundgren spelar den ogifta Solveig som har stort hj\u00e4rta, vi vet den d\u00e4r kloka, lugna tjejen som det n\u00e4stan alltid finns en av i varje kompisg\u00e4ng.<\/p>\n

I vissa delar \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen ruskigt tr\u00e4ffande, d\u00e4r kommer m\u00e5nga igenk\u00e4nnande skratt fr\u00e5n publiken, som att se Mariannes strategier f\u00f6r att inte visa att minnet sviktar, hur hon mer lurar sig sj\u00e4lv \u00e4n omgivningen n\u00e4r hon inte vill inse att demensen b\u00f6rjar krypa in i hj\u00e4rnan.<\/p>\n

Gamla tanter kan vara r\u00e4tt elaka och ganska missunnsamma. Ingen blir en \u00e4ngel f\u00f6r att hon \u00e5ldras. Det \u00e4r s\u00e5 roligt att se en pj\u00e4s d\u00e4r tre \u00e4ldre kvinnor har de tre huvudrollerna. Det \u00e4r s\u00e4llsynt och det \u00e4r roligt att de alla tre kan vara b\u00e5de elaka och trevliga, kloka och dumma, mogna och visa men samtidigt barnsliga och nyfikna. Carin Mannheimer visar att det \u00e4r r\u00e4tt Ok att \u00e5ldras, det g\u00e5r att ha r\u00e4tt kul mitt i skiten.<\/p>\n

Som spelstil balanserar sk\u00e5despelarna mellan revy\/buskis och komedi med en del realistiska inslag. Det \u00e4r en spelstil som i Stockholm framf\u00f6r allt brukar h\u00e5lla till p\u00e5 privatteatrarna, d\u00e4r sk\u00e5despelarna delvis spelar medvetet mot publiken. En s\u00e5dan spelstil kr\u00e4ver stor k\u00e4nsla f\u00f6r tajming – och den beh\u00e4rskar de tre damerna v\u00e4l.<\/p>\n

Tv\u00e5 m\u00e4n finns med i f\u00f6rest\u00e4llningen, Stig Engstr\u00f6m som spelar \u00e4nkemannen Per och Thomas Nystedt som spelar Staffan, en man som \u00e4r anst\u00e4lld av kommunen f\u00f6r att hj\u00e4lpa \u00e4ldre m\u00e4nniskor med sm\u00e5saker i hemmen, som att s\u00e4tta upp gardiner. Den som vet n\u00e5got om under vilken tidspress anst\u00e4llda inom hemtj\u00e4nst arbetar i dagens samh\u00e4lle kan ju undra. Han har tid att stanna kvar och prata. Mer personal som Staffan till hemtj\u00e4nsten, s\u00e4ger jag.<\/p>\n

Carin Mannheimer gjorde stor succ\u00e9 med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista f\u00f6rest\u00e4llning tidigare i \u00e5r. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och l\u00e5ter oss m\u00f6ta m\u00e4nniskor som visserligen har n\u00e5gra \u00e5r p\u00e5 nacken men som klarar sig sj\u00e4lva och har bettet i beh\u00e5ll. Carin Mannheimer ger oss hopp inf\u00f6r \u00e5lderdomen. R\u00e4tt utnyttjad med bra v\u00e4nner som vi kan br\u00e5ka med men \u00e4nd\u00e5 st\u00e4lla upp p\u00e5 varandra – och kanske till och med flytta ihop och p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt f\u00e5 pensionen att r\u00e4cka till mer – d\u00e5 kan det ha sin charm att komma upp i \u00e5ldern.<\/p>\n

Premi\u00e4rpubliken reste sig och klappade h\u00e4nderna. G\u00f6teborgspubliken var nog mycket n\u00f6jda, tror jag.<\/p>\n

Sk\u00e5despelare:
\nMarianne: Inger Hayman
\nAnnlouise: Gerd Hegnell
\nSolveig: Ann Lundgren
\nKristina och Sara, d\u00f6ttrar till Marianne: Carina Boberg
\nStaffan: Thomas Nystedt
\nPer: Stig Engstr\u00f6m<\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Carin Mannheimer<\/a>, G\u00f6teborgs stadsteater<\/a>, recension<\/a>, teater<\/a>, teaterrecension<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

I sista minuten G\u00f6teborgs stadsteater Premi\u00e4r: 9 december 2011 ”I sista minuten” \u00e4r en varm komedi d\u00e4r tre \u00e4ldre damer i \u00e5ttio\u00e5rs\u00e5ldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer. Varje m\u00e5ndag samlas de tre v\u00e4ninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig f\u00f6r att spela bridge. Den fj\u00e4rde spelaren finns inte kvar och Annlouise har […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":45536,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,30,31],"tags":[6753,2163,12285,12288,12289],"class_list":["post-45530","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","category-teater","category-teaterrecension","tag-carin-mannheimer","tag-goteborgs-stadsteater","tag-recension","tag-teater","tag-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45530","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=45530"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45530\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":45539,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45530\/revisions\/45539"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/45536"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=45530"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=45530"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=45530"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}