{"id":45451,"date":"2011-12-08T22:30:44","date_gmt":"2011-12-08T21:30:44","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=45451"},"modified":"2011-12-08T22:42:05","modified_gmt":"2011-12-08T21:42:05","slug":"fran-premiaren-av-persona-pa-stockholms-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=45451","title":{"rendered":"Fr\u00e5n premi\u00e4ren av Persona p\u00e5 Stockholms stadsteater"},"content":{"rendered":"

Persona av Ingmar Bergman
\nStockholms stadsteater
\nUrpremi\u00e4r p\u00e5 svensk teaterscen 8 december 2011<\/p>\n

Elisabeth Vogler \u00e4r en firad och vacker sk\u00e5despelerska. En dag g\u00e5r hon in i v\u00e4ggen och hon slutar att tala. Hon hamnar p\u00e5 sjukhus och v\u00e5rdas av sk\u00f6terskan Alma. Att v\u00e5rda en m\u00e4nniska som slutat tala \u00e4r p\u00e5frestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon p\u00e5verkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
\nFilmen ”Persona” gick upp p\u00e5 biodukarna 1966. Manuset f\u00f6ddes d\u00e5 Ingmar Bergman som nybliven teaterchef p\u00e5 Dramaten blev utbr\u00e4nd och v\u00e5rdades sex m\u00e5nader p\u00e5 Sophiahemmet i Stockholm.<\/p>\n

I ”Persona” unders\u00f6ker Ingmar Bergman vad konst och teater \u00e4r, vad det ger m\u00e4nniskor, eller inte ger. Men ”Persona” har flera bottnar, m\u00e5nga djup och kan tolkas och f\u00f6rst\u00e5s p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt. I programmet till f\u00f6rest\u00e4llningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premi\u00e4r utropade filmen till ett modernistiskt m\u00e4sterverk, och n\u00e5got decennium senare f\u00f6rklarades den som ett postmodernt dito, v\u00e4rdigt att tolkas utifr\u00e5n varje t\u00e4nkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …<\/p>\n

De fyra sk\u00e5despelarna bj\u00f6d p\u00e5 ett v\u00e4lspelat drama. F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r en och en halv timme och jag satt d\u00e4r helt f\u00e5ngad, fascinerad.<\/p>\n

Vi kom in i en salong d\u00e4r scenen f\u00f6rst var en spegel d\u00e4r vi, publiken s\u00e5g oss sj\u00e4lva. N\u00e4r spelet b\u00f6rjade f\u00f6rsvann spegeln och vi m\u00f6tte en kvinnlig l\u00e4kare i en kal milj\u00f6. Patienten, Elisabeth Vogler, l\u00e5g p\u00e5 en h\u00f6g s\u00e4ng av kallt st\u00e5l.<\/p>\n

Det \u00e4r ocks\u00e5 intressant att pj\u00e4sens tre b\u00e4rande starka roller \u00e4r kvinnor och den mindre birollen \u00e4r en man. Och alla de tre st\u00f6rre rollerna \u00e4r sidor av Ingmar Bergman sj\u00e4lv.<\/p>\n

\"\"<\/a>Bland premi\u00e4rpubliken s\u00e5g jag Dagens Nyheters ber\u00f6mde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden f\u00f6r att teaterkritiker nu f\u00f6r tiden m\u00e5ste l\u00e4mna recensioner snabbare och att de f\u00e5r mindre utrymme i tidningen<\/a>). Jag gissar att han kommer att j\u00e4mf\u00f6ra teaterf\u00f6rest\u00e4llningen med filmen. Jag t\u00e4nker inte g\u00e5 in i n\u00e5gon s\u00e5dan diskussion om f\u00f6rh\u00e5llandet mellan filmen och teaterupps\u00e4ttningen. Teaterf\u00f6rest\u00e4llningen st\u00e5r f\u00f6r sig sj\u00e4lv. Ingen beh\u00f6ver ha sett filmen f\u00f6r att kunna f\u00f6rst\u00e5 och ta till sig teaterupps\u00e4ttningen. ”Persona” \u00e4r redan som film v\u00e4ldigt teaterm\u00e4ssig.<\/p>\n

Vissa citat \u00e4r rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss sj\u00e4lva, b\u00e5de som sk\u00e5despelare och \u00e5sk\u00e5dare.<\/p>\n

Som Alma s\u00e4ger:
\n-Jag vet att du tiger d\u00e4rf\u00f6r att du \u00e4r tr\u00f6tt p\u00e5 alla dina roller, allt det d\u00e4r, som du beh\u00e4rskar till full\u00e4ndning. Men \u00e4r det inte b\u00e4ttre, att ge sig sj\u00e4lv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och l\u00f6gnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning b\u00e4ttre, om man l\u00e4t sig sj\u00e4lv vara, som man \u00e4r.
\n<\/em><\/p>\n

Rollerna:
\nAlma: Sofia Ledarp
\nElisabeth Vogler: Frida Westerdahl
\nL\u00e4karen: Lena-Pia Bernhardsson
\nHerr Vogler: Steve Kratz<\/p>\n

Produktion:
\nAv: Ingmar Bergman
\nRegi: Hugo Hans\u00e9n
\nScenografi: Lars \u00d6stbergh
\nKostym: Annsofi Nyberg
\nLjus: Miriam Helleday
\nLjud: Tomas Bj\u00f6rkdal
\nMask: Maria Reis<\/p>\n

Foto: Carl Thorborg
\nBildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premi\u00e4r 8 december p\u00e5 Bryggan.<\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Persona<\/a>, teaterrecension<\/a>, Ingmar Bergman<\/a>, Stockholms stadsteater<\/a>, teater<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Persona av Ingmar Bergman Stockholms stadsteater Urpremi\u00e4r p\u00e5 svensk teaterscen 8 december 2011 Elisabeth Vogler \u00e4r en firad och vacker sk\u00e5despelerska. En dag g\u00e5r hon in i v\u00e4ggen och hon slutar att tala. Hon hamnar p\u00e5 sjukhus och v\u00e5rdas av sk\u00f6terskan Alma. Att v\u00e5rda en m\u00e4nniska som slutat tala \u00e4r p\u00e5frestande. Alma tar till olika […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":45458,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,30,31],"tags":[2485,6742,5420,12288,12289],"class_list":{"0":"post-45451","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-recension","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"tag-ingmar-bergman","11":"tag-persona","12":"tag-stockholms-stadsteater","13":"tag-teater","14":"tag-teaterrecension","15":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45451","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=45451"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45451\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":45462,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45451\/revisions\/45462"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/45458"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=45451"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=45451"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=45451"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}