![\"\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2011\/12\/ingenmansland_peterhaber.jpg\" "\\"Ingen")
<\/a>Hirst och Spooner, tv\u00e5 \u00e4ldre m\u00e4n, m\u00f6ts p\u00e5 puben och trivs i varandras s\u00e4llskap.\nHirst bjuder hem Spooner till sig, till sin l\u00e4genhet i det finare Londonomr\u00e5det Hampstead Hath. L\u00e4genheten har en enorm utsikt med ett f\u00f6nster som tycks t\u00e4cka ena l\u00e5ngv\u00e4ggen i vardagsrummet som f\u00f6r \u00f6vrigt \u00e4r m\u00f6blerat inte fullt s\u00e5 fashionabelt som adressen och f\u00f6nstret ger oss anledning att f\u00f6rv\u00e4nta oss. \u00c4r v\u00e4rden en man n\u00e5got p\u00e5 dekis? <\/p>\n
Hirst, v\u00e4rden \u00e4r en man h\u00f6gre status och b\u00e4ttre ekonomisk st\u00e4llning \u00e4n Spooner, det \u00e4r uppenbart av deras kl\u00e4dsel att d\u00f6ma. G\u00e4sten, Spooner, \u00e4r en man med luggslitna kl\u00e4der, h\u00e4ngiga byxor och sliten kavaj. F\u00f6rmodligen \u00e4r han en \u00e5ldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, \u00e4ndrar inriktning och m\u00e4nniskor som tycks vara p\u00e5 ett s\u00e4tt blir n\u00e5got annat n\u00e4r f\u00f6ruts\u00e4ttningarna mellan m\u00e4nniskor \u00e4ndras.
\nSpooner som spelas s\u00e5 tr\u00e4ffs\u00e4kert av Peter Haber \u00e4r en man med f\u00f6rm\u00e5ga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.<\/p>\n
En liten bit in i pj\u00e4sen dyker tv\u00e5 yngre m\u00e4n upp, Foster och Briggs. Ocks\u00e5 d\u00e4r pendlar f\u00f6rh\u00e5llandena mellan karakt\u00e4rerna och n\u00e4r vi tror att vi vet vilka de \u00e4r \u00e4ndrar rollernas inb\u00f6rdes f\u00f6rh\u00e5llande karakt\u00e4r och vi \u00e4r \u00e5ter lika ovissa om vem som \u00e4r vad.<\/p>\n
Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pj\u00e4ser han skriver under 1970-1980 \u00e4r ”Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket m\u00f6ter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella fr\u00e5gor.<\/p>\n
Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Ben\u00e9r<\/a> beskriver detta s\u00e5 bra i programmet till f\u00f6rest\u00e4llningen:<\/p>\n I sin Nobelf\u00f6rel\u00e4sing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen \u00e4r, sade han, att n\u00e5got s\u00e5dant som en enda sanning aldrig f\u00f6rekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras ”utmanar varandra, viker undan f\u00f6r varandra, \u00e5terspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och \u00e4r blinda f\u00f6r varandra”. Just s\u00e5 \u00e4r Ingen mans land komponerad. N\u00e4r vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifr\u00e5gas\u00e4tts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.<\/p><\/blockquote>\n En Pinterpj\u00e4s fr\u00e5n den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, d\u00e4r finns mycket att l\u00e4sa in. En intressant aspekt \u00e4r spelet mellan de fyra m\u00e4nnen. Hirst \u00e4r v\u00e4rd och de tv\u00e5 unga m\u00e4nnen bor hos honom. \u00c4r de betj\u00e4nter? \u00c4r de pojkv\u00e4nner? \u00c4r n\u00e5gon av dem en son till Hirst? De tv\u00e5 unga m\u00e4nnen och g\u00e4sten Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppm\u00e4rksamhet. De \u00e4r redo att f\u00f6rvr\u00e4nga sig, \u00e4ndra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara f\u00f6r att passa. Hirst \u00e4r den som har den ekonomiska makten och d\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det han som \u00e4r den som alla vill passa upp.<\/p>\n Theresa Ben\u00e9r ber\u00e4ttar ocks\u00e5 att Harold Pinter sj\u00e4lv spelade rollen som Hirst i en upps\u00e4ttning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara tv\u00e5 sidor av samma person.<\/p>\n En annan del i f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r de existentiella fr\u00e5gorna kring minnet och \u00e5ldrandet. Varf\u00f6r h\u00f6r vi inte hur f\u00e5glarna sjunger n\u00e4r vi \u00e4r unga? Varf\u00f6r h\u00f6r vi f\u00e5gels\u00e5ngen n\u00e4r vi \u00e4r gamla?<\/p>\n En s\u00e5dan h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llning st\u00e5r och faller med sk\u00e5despelarnas insatser. <\/p>\n hade urpremi\u00e4r p\u00e5 The Old Vic i London 1975. Pj\u00e4sen brukar r\u00e4knas till Harold Pinters \u201dmemory plays\u201d \u2013 pj\u00e4ser om minnet och kampen om det f\u00f6rflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt r\u00e4tt sk\u00e5despelare f\u00f6r varje roll. Peter Haber \u00e4r i hela sin kropp den luggslitna, tr\u00f6tta men enormt verbala Spooner. Lars Lind \u00e4r mycket bra som Hirst och Joakim Gr\u00e4ns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre m\u00e4nnen med sitt mer korthuggna spr\u00e5k och sina mer ot\u00e5liga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.<\/p>\n Ett pressmeddelande fr\u00e5n Stockholms stadsteater ber\u00e4ttar om bakgrunden till att Lena T Hansson No man\u2019s land hade urpremi\u00e4r p\u00e5 The Old Vic i London 1975. Pj\u00e4sen brukar r\u00e4knas till Harold Pinters \u201dmemory plays\u201d \u2013 pj\u00e4ser om minnet och kampen om det f\u00f6rflutnas sanningar. Fakta om Harold Pinter<\/strong> 2005 fick han Nobelpriset i litteratur.<\/p>\n Ingen mans land<\/strong> I rollerna Foto: Sarah Bolmsten<\/p>\n L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Harold Pinter<\/a>, Peter Haber<\/a>, Stockholms stadsteater<\/a>, teaterrecension<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Ingen mans land av Harold Pinter Stockholms stadsteater Premi\u00e4r 1 december Hirst och Spooner, tv\u00e5 \u00e4ldre m\u00e4n, m\u00f6ts p\u00e5 puben och trivs i varandras s\u00e4llskap. Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin l\u00e4genhet i det finare Londonomr\u00e5det Hampstead Hath. L\u00e4genheten har en enorm utsikt med ett f\u00f6nster som tycks t\u00e4cka ena l\u00e5ngv\u00e4ggen i vardagsrummet […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":45037,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[6684,4335,5420,12289],"class_list":["post-45030","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","tag-harold-pinter","tag-peter-haber","tag-stockholms-stadsteater","tag-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45030","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=45030"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45030\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":45041,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/45030\/revisions\/45041"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/45037"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=45030"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=45030"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=45030"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
\nnu regisserar ”Ingen mans land”:<\/p>\n
\nLars Lind s\u00e5g originalupps\u00e4ttningen i London p\u00e5 70-talet och f\u00f6reslog den redan 1994 f\u00f6r Lena T Hansson efter att de gjort \u00c4lskade monster tillsammans.
\n– Det \u00e4r en v\u00e4ldigt speciell pj\u00e4s. Det f\u00f6rsta man t\u00e4nker n\u00e4r man l\u00e4ser den \u00e4r: vad handlar den om? Den \u00e4r v\u00e4ldigt poetisk p\u00e5 ett s\u00e4tt som \u00e4r s\u00e4llsynt inom dramatiken. Karakt\u00e4rerna \u00e4r s\u00e4regna och sv\u00e5rf\u00f6ruts\u00e4gbara, s\u00e4ger Lena T Hansson.<\/p><\/blockquote>\n
\nHarold Pinter f\u00f6ddes 1930 i London.
\n1956 uppf\u00f6rdes hans debutpj\u00e4s, enaktaren The Room.
\nHan dog 2008.<\/p>\n
\n\u00d6vers\u00e4ttning Nils Gredeby
\nRegi Lena T Hansson
\nScenografi och kostym Peter Holm
\nLjus William Wenner
\nLjud Jens Ingolf och Ola Stenstr\u00f6m
\nMask Anna Jensen Arktoft<\/p>\n
\nHirst Lars Lind
\nSpooner Peter Haber
\nFoster Joakim Gr\u00e4ns
\nBriggs Jonas Hellman-Driessen<\/p>\n<\/a><\/p>\n